Min tjejliga på födelsedagsbesök post festum

1 augusti 2017 23:56 | Mat & dryck, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Till dem Birgitta hade inbjudit till min 80-årsdag hörde det som i familjen går under benämningen Enns tjejliga, ursprungligen fyra damer – nu tre eftersom en av dem är död – som alla under en period var mina arbetskamrater på socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad.

Damerna i fråga är:

Eva Marcusdotter, som var talskrivare åt Bo Toresson under hans tid som partisekreterare – också jag arbetade under den här tiden på partisekreterarens kansli. Senare har Eva under en period bott och varit partiaktiv i Örebro, senare i Östersund. Hon har numera lämnat partiombudsmannaskapet och arbetar med annat.

Gisela Lindstrand, som både har arbetat på Aktuellt i politiken (s) (fast inte under min tid där) och som pressekreterare på partiexpeditionen (hon berättade den här gången bland annat om sitt första möte med Olof Palme). Ingvar Carlsson rekryterade henne sedan som pressekreterare i statsrådsberedningen. Senare har hon arbetat i det privata näringslivet, nu senast i Securitas.

Lotta Gröning, som har doktorerat i Uppsala men också har arbetat på partiexpeditionens pressavdelning. Senare har hon bland annat arbetat åt Mona Sahlin under hennes tid som statsråd, varit politisk redaktör på Norrländska Socialdemokraten och insändarredaktör på Aftonbladet. Nu är hon kolumnist i Expressen.

Den fjärde medlemmen i den här tjejligan var Mona Hillman Pinheiro, men hon är alltså död. Birgitta och jag var på hennes begravning, och jag har skrivit om den och henne under rubriken Last Chorus.

Också Birgitta var med vid besök hemma hos Mona i mitt gamla Sundsvall. Själv blev jag så småningom bekant också med hennes dåvarande man, João Pinheiro, som först förstås undrade över Monas relation till mig. Men den var inte av det slag han hade behövt oroa sig för, och när hon senare separerade från honom och ingick en ny relation var det inte med mig. När jag och min hustru sen var på hennes begravning, kom förstås också exmaken João dit, och eftersom han aldrig ens hade träffat flertalet begravningsgäster, sökte han sig till mig och Birgitta under den efterföljande begravningsmåltiden.

När jag och Birgitta under de tre övriga tjejernas besök med anledning av min födelsedag (de kunde inte komma på den riktiga födelsedagen eftersom två av dem just då hade bokat in en utlandsresa), inledde vi med att dricka alkoholfritt vitt vin vid ett trädgårdsbord – vädret var ljuvligt och trädgården blommade – och jag sa också några ord om vår gamla gemensamma vän Mona och erinrade om hennes begravning.

Men sen gled samtalet förstås – vi är alla politiska djur – in på den pågående regeringskrisen (fast den delen har jag ju redan skrivit om).

Den här födelsedagsmiddagen fick, liksom den på den riktiga födelsedagen, estniskt tema men var bara delvis identisk med sin föregångare. Eftersom Birgitta inför min 80-årsdag hade gravat sik på det sätt hon en gång lärde sig av min estniske pappa och det fanns sådan sik kvar i frysen, tinade jag upp den och serverade den som förrätt med nykokt potatis, på längden skuren saltgurka och Birgittas gravlaxsås.

Sen fortsatte jag på fisktemat.

Jag lagade en estnisk fisksoppa, kallad seljanka, med torsk som huvudingrediens.

Som huvudrätt serverade jag också torsk, men nu som ingrediens i fisk smörstekt som wienerschnitzel, alltså panerad med vitpeppar- och saltblandat vetemjöl, ägg och skorpmjöl och med citronskiva med kapris och ansjovisfiléer ovanpå. Gisela som har österrikisk mor och är van vid traditionell wienerschnitzel blev mycket förtjust och sa genast vid matbordet, att det här tänkte hon laga själv.

Sen hade jag till efterrätt/kaffe natten före bakat stritsel, estnisk födelsedagskringla. I det fallet gjorde jag en tabbe: När jag handlade de många ingredienser som krävs, glömde jag att köpa saffran, och därför blev min stritsel lite för blek, ytterligare understruket av det florsocker man strör över, när stritseln är klar för servering. Men i övrigt fanns smaken där av de många smakämnena man använder.

Födelsedagsmåltiden ägde rum under mycket glam och prat, och gästerna sjöng också en sång de på den tiden fyra damerna sjöng för mig vid ett minnesvärt besök med middag hemma hos mig när vi hade börjat träffas, fyra damer och en på den tiden fortfarande hyggligt ung man. Jag brukade ju se dem på jobbet men förstod sen att de här tjejerna också ibland träffades mer privat, gick ut på krogen tillsammans. En sådan kväll, i9nte helt nykter förstod jag av den nerklottrade servett som sen anlände per internpåse, hade samtalet uppenbarligen spårat in på mig, och på servetten hade de klottrat ner skämtsamma kärleksförklaringar till mig. Alltså upptogs jag i den här kvinnliga kretsen, och vi började träffas också utanför jobbet.

När de på den tiden fyra tjejerna ringde på dörren och jag öppnade, sjöng de sålunda till sonens och, antar jag, grannarnas förvåning unisont och högljutt en visa, vars text började så här: ”Varför ska vi älska dENN vi ENNdå aldrig får?”.

Dess värre måste damerna den här gången alltför tidigt ge sig i väg igen. Men de bor ju numera i Östersund. Göteborg och Norberg, och snart vinkade vi alltså av Lottas bil, som de alla åkte i.

Presenter fick jag förstås dess förinnan: Från Gisela fick jag en Slideranka (Muehlenbeckia complexa) i vacker kruka. Av Eva fick jag ”Smak på Sápmi”, en kokbok med samisk mat. Och Lotta hade med sig två böcker, dels Fredrik Skavlans samlade teckningar, dels (kanske mer med adress till värdinnan, den före detta ordföranden i Svenska kommittén för Vietnam), Åke Kilanders bok om FNL-rörelsen, ”Vietnam var nära”.

För övrigt har jag fått ytterligare en växt att plantera i en av mina nyrestaurerade rabatter. Av Jimmy och Margareta Mattsson, som inte kunde komma på den riktiga födelsedagen på grund av en familjerelaterad begravning, har jag fått en Flikskatta, även kallad Känguruäpple, och eftersom det här är en rabattväxt som kan bli tre meter hög, har jag tagit på mig lite tid för att hitta ett lämpligt ställe att plantera den på. Det blir i min nyrestaurerade rabatt i slänten ner mot vägen.

Sommar i P1 med Aron Anderson

1 augusti 2017 16:30 | Media, Musik, Ur dagboken | 1 kommentar

Jag saknar lust att tävla – det var inte lusten att få belöning i form av höga betyg som en gång i världen gjorde mig till A-student. Jag har egentligen aldrig varit intresserad av idrott, heller aldrig läst sportsidor, men detta har alltså mer haft att göra med mina grundläggande värderingar än med att jag inte skulle kunna prestera mer; orsaken har varit bristande lust. (Och nu, vid åttio års ålder då krafterna avtar, är det hur som helst för sent att ändra attityd.)

Det här gör mig till en olämplig recensent av sommarprogram gjorda av idrottsmän/kvinnor, för så vitt de inte har någon mycket intressant vinkling eller ägnar en betydande del av programtiden åt annat, värt att berätta, ur sitt liv.

Inför ”Sommar” med Aron Anderson var jag medveten om att han har haft stora framgångar inom handikappidrotten och hoppades däför, att hans program skulle kunna bjuda på något annat, något som också med min syn på idrottsliga prestationer skulle kunna bli hörvärt.

Tyvärr blev det här programmet en stor besvikelse.

Hans lust till idrott och hans tävlingsinstinkt fanns innan han vid sju års ålder drabbas av cancer.

Kampen mot cancern med åtföljande sjukhusvistelse och sen rehabilitering är i och för sig en hörvärd historia, men även den präglas av prestationer och ändar i upplevelsen av att den rullstol han till slut tvingas att börja använda kan användas inte bara som transportmedel utan också i handikappidrott. I sådan blir Aron Anderson mycket framgångsrik, vinner den ena medaljen efter den andra. Men OK, rullstolen blir hans väg tillbaka till livet.

Det märkliga är att han ändå aldrig blir nöjd. Lyckan ligger inte i att uppnå det uppsatta målet – han vill mera.

Men sen, när han inför Paralympics i London får ont i höften, visar det sig, att höften är ur led. Han tvingas låta operera höften, och detta ändar i att hans rörlighet (och därmed hans förmåga att tävla) minskar.

Det här möter han sen genom att söka ständigt nya utmaningar: bestiger tillsammans med en kompis Kebnekaise, klarar raden av svenska klassiker (även om det var svårt att lära sig crawla inför Vansbrosimmet), deltar i simning över Ålands hav. Historien om hur han skiter på sig under färden mot Antarktis skulle jag inte ens ha velat höra.

Jo, jag har förstått att han älskar att utmana sig själv.

Men inte ens det faktum att han hjälper barn att inte dö i cancer får mig att tro, att det här är något bra sätt.

Hans låtlista gör mig, trots att den innehåller en låt med Zara Larsson, inte mer vänligt stämd. Detta inte primärt för att den innehåller få låtar med artister som betyder något för just mig utan för att alltsammans är i ett glatt och enahanda danstempo.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^