Sommar i P1 med Tarja Halonen

6 augusti 2017 21:29 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

När Tarja Halonen år 2000 blev Finlands första kvinnliga president (hon var det sen till 2012), åkte hon som brukligt var på statsbesök till Sverige. Den svenske kungen var hennes värd, och till kungamiddagen för Halonen bjöds också riksdagens talman, Birgitta Dahl samt – eftersom jag var gift med henne – även jag.

Vid den här typen av middagar – jag har varit med om åtskilliga – får de inbjudna gästerna i tur och ordning gå fram till gästen med make eller maka samt kungen och drottningen och hälsa. När vi kom fram till den finska presidenten, utbrast hon med ett glatt leende: ”Nej men Enn!”.

Vi hade nämligen träffats åtskilliga gånger, både på valvakor och på socialdemokratiska partikongresser.

Tarja Halonen berättade i sitt ”Sommar” i dag om både presidentåren och sin egen bakgrund. Hon kom från enkla förhållanden i arbetarstadsdelen Kallio i Helsinki, och när hon startade sina universitetsstudier med att läsa konsthistoria, tyckte hennes föräldrar att hon skulle skaffa sig en utbildning, som gav säkrare ekonomisk utdelning, och då gick hon över till juridik. Deltidsarbete både hemma i Finland och i Storbritannien bidrog till att hon klarade ekonomin; dessutom lärde hon sig italienska under en vistelse i Italien.

Hon var sen student under studentrevoltens tid och deltog också i sådana aktiviteter men var och förblev socialdemokrat – blev partimedlem och valdes in i riksdagen 1979. Tidigare under 1970-talet hade hon anställts som jurist i Finlands motsvarighet till LO, FFC, Finlands Fackliga Centralorganisation.

Hennes juristutbildning ledde sedan också till att hon 1990 utsågs till justitieminister i Harri Holkeris regeri9ng. Holkeri var borgerlig (Samlingspartiet), men det här var en koalitionsregering – Pertti Paasio (s) var statsministerns ställföreträdare. Och hon stannade sedan länge i politiken och blev till slut republikens president. Dessförinnan hade hon bland annat varit utrikesminister.

Jag har som sagt träffat henne åtskilliga gånger, och det jag politiskt skulle vilja säga om henne är att hon förenar radikalism och engagemang med klokhet och balans. Liksom många av oss 60-talsradikaler hade hon valt att formellt inte gifta sig med sin man, Pentti Arajärvi, men när hon sen fick det formreglerade ämbetet som Finlands president, fogade hon sig, och de gifte sig.

Redan uppdraget som utrikesminister medförde att hon fick mängder av kontakter med politiker i andra länder, sådana som Alexej Kosygin – hon kände också Vladimir Putin innan han blev Rysslands president – och FNs generalsekreterare Kofi Annan. Men det är klart att det nära förhållandet mellan Sverige och Finland gör att en rad svenska politiker, från Olof Palme till Margareta Winberg, nämns med respekt. Också Bill och Hilary Clinton har hon träffat, fast i Finland. Också Martti Ahtisaari, före detta president, och Paavo Lipponen, före detta statsminister, båda hennes partivänner, nämndes med respekt, så också den relativt nyligen avlidne Mauno Koivisto.

Den här gamla vänsteraktivistens engagemang är mycket tydligt i frågor som europeiskt samarbete (märk att finländsk politik bär spår av landets under många år problematiska förhållande till Ryssland – hon nämnde själv krigsskadeståndet i krigets spår och den ekonomiska krisen i landet 1971), kampen för jämställdhet mellan kvinnor och män, ekonomisk utjämning i världen och internationellt samarbete i miljöfrågor och vid naturkatastrofer.

När det gäller Sverige var hon mer försiktig, sannolikt präglad av sin gamla roll som president: Hon gladdes åt att Finland har varit framgångsrikt i hockey men var mindre entusiastisk när det gällde respektive lands prestationer i Eurovision Song Contest. Men även om hennes ordval var presidentpräglat försiktigt innehöll det här sommarpratet en kritik av att Sverige inte har gett de oerhört många med finländsk bakgrund som lever i Sverige rättigheter som nationell minoritet. Finland, som har en svensk minoritet, har gett den särskilda rättigheter, bland annat att kunna använda sitt eget språk vid kontakter med myndigheter och institutioner plus den så kallade tvångssvenskan i skolan.

Tarja Halonens musikval i ”Sommar” var utstuderat och knöt ofta an till det hon just då talade om.

Hennes val av ”Här kommer Pippi Långstrump” som inledning är på gränsen till självporträtt, och ”Höstvisa” (Tove Jansson och Erna Tauro) insjungen av Cumulus är väl en ganska passande avslutning på ett program om hennes liv. Den sydliga grannen fick sitt genom en skiva med esten Georg Ots.

Paul AnkasDiana” spelades för att hon en gång i världen hörde honom live, ”A Hard Day’s Night” med The Beatles när hon hade berättat om en englandsresa och au pair-jobb där.

Grannkampen mellan Sverige och Finland illustrerade hon genom att efter varann spela ”Waterloo” med ABBA och ”Hard Rock Hallelujah” med Lordi.

Helt naturligt blev det ganska många skivor med finska artister. Efter avsnittet om kvinnornas radikalisering spelade hon ”Jos rakastat” (Om du älskar) av Kaj Chydenius och med Kristiina Halkola. Sitt eget internationalistiska perspektiv följdes av Arkiviisu i ”Liitton tyttö” (Woody GuthriesUnion Maid”). Som exempel på att det finns finska artistter som är uppvuxna i Sverige spelade hon ”Satulinna” med Jari Sillanpää. Och som anknytning till självständighetsdagsmottagningen 2013 spelade hon Lasse Mårtenson med ”Myrskyluodon Maija” (Stormskärs Maja).

7 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Tack Enn för en fin och kunskapsrik text om Tarja Halonen!

    Comment by Bror Perjus — 2017 08 07 9:09 #

  2. Till Bror Perjus: Och jag tackar för berömmet.

    Jag har av lite olika skäl kommit att lära mig ganska mycket om Finland. En stor del av 1944 – jag fyllde sju den sommaren – bodde vår estniska familj i Finland, och eftersom jag lekte med finska barn, lärde jag mig hjälpligt att förstå och tala finska. Finska och estniska är ju dessutom besläktade språk.

    I Sverige kom vi att i vår familjs bekantskapskrets ha finskspråkiga familjer, och två kusiner med finsk mamma – pappan i familjen som var min morbror utlämnades till de krigssegrande ryssarna – kom på sommarbesök och bodde hos oss.

    Under min studentförbundstid i början av sextitalet träffade jag då och då representanter för våra nordiska grannförbund, och jag var också själv i Finland på inbjudan av vår finska systerorganisation.

    Kontakter med Finland förekom även under min långa tid på partiexpeditionen. Så småningom kom jag att i nio år vara vårt partis nordiske (och baltiske) sekreterare, vilket bland annat innebar att vara gäst vid finska partikongresser, följa delar av valrörelsen och sen vara med vid valvakan samt regelbundet skriva rapporter åt vårt partis VU om finländsk politik.

    Som du kan förstå, lärde jag under den perioden personligen känna en rad s-politiker, bland dem Tarja Halonen. Men jag har också haft bra och personlig kontakt med till exempel Paavo Lipponen och Erkki Tuomioja.

    Personlig vän blev jag med nordiska SAMAKs sekreterare Tom Saxén, finlandssvensk men också inskspråkig – vi reste ofta tillsammans i våra respektive jobb och umgicks också privat.

    Comment by Enn Kokk — 2017 08 07 10:07 #

  3. Men, ursäkta, Martti Ahtisaari. är väl inte avliden?

    Comment by Mats Rosin — 2017 08 07 12:26 #

  4. Till Mats Rosin: Nej, verkligen inte, och jag har inte trott det heller. Det här är ett redigeringsfel som lätt uppstår när man skriver på dator. Det är Koivisto som är död, vilket också står. Men sen fogade jag in Ahtisaari på Koivistos ursprungliga plats i texten och glömde fatalt nog att radera några ord som egentligen avsåg den nu längre ner i texten förflyttade Koivisto.

    Tack för påpekandet – jag vill ju gärna att allt ska vara rätt.

    Comment by Enn Kokk — 2017 08 07 16:14 #

  5. OK – jag tänkte väl också…

    Comment by Mats Rosin — 2017 08 07 16:20 #

  6. När du skriver om Finlands ”problematiska förhållande” till Ryssland så tänker ju alla på Vinterkriget, sedan på Paasikivi-Kekkonen åren med ”finlandisering” mm mm.

    Men slanten har en annan sida. När Finland valde självständighet i december 1917 var det egentligen inte från Ryssland, utan från det bolsjevistiska Ryssland.

    Bortglämt är att dina och Tarjas partikamrater redan i juni 1917 förklarat Finland till största delen självständigt. Men borgarna motsatte sig det eftersom det alltid varit så lönande att vara en del av det stora ryska riket.

    Nu är Ryssland inte längre bolsjevistiskt, så vi är på sätt och vis idag tillbaka till läget mellan januari och oktober 1917, dvs ett borgerligt Ryssland som det borgerligt tänkande Finland gärna ville tillhöra. . . .

    Comment by Anders Persson — 2017 08 10 15:23 #

  7. Till Anders Persson: Intressanta synpunkter, men jag hade ju att förhålla mig till det Tarja faktiskt själv sa.

    Comment by Enn Kokk — 2017 08 10 17:00 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^