Sommar i P1 med Ruben Östlund

Ruben Östlund är både hyggligt ung och framgångsrik svensk filmare, bland annat vinnare av Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes 2017.

Hans ”Sommar” i dagens sändning har sina poänger, men jag tycker ändå inte att det här programmet är något av de allra bästa i årets serie. Skälen till detta omdöme är följande: Programmets ganska många olika delar ändar påfallande ofta i referenser till den ena egna filmen efter den andra, och den sortens reklam behöver han egentligen inte – han är ju faktiskt redan mycket framgångsrik. De här enskilda berättelserna innehåller väl många knappologiska detaljer. Och de känns mer som en essä om hans filmskapande än som glimtar ur hans liv, sådant som brukar utmärka hörvärda sommarprogram. Nå, här får andra gärna vara av annan mening.

Samtidigt vill jag betona att Östlund i några av de här delberättelserna fångar också mig som lyssnare.

Den inledande historien om den amerikanske taxichauffören som hamnar i en TV-studio och sen spelar teater i den roll TV-folket av misstag tilldelar honom är rätt kul.

Historien om hur han och en kompis blir vittne till ett väpnat rån på NK är, med alla sina beteendeiakttagelser, ännu bättre.

Fast ibland, som i historien om statyförflyttning och -komplettering i Göteborg, får jag en stark känsla av att han gör saker främst för att få mer uppmärksamhet.

De lite provokativa greppen finns också i hans musikval: amerikanska ”The Star-Spangled Banner” följs av ”Interntionalen” på ryska. Bland dem vi i övrigt får höra finns Ulla Sjöblom, Nina Simone och Alf Robertson med utmärkta ”Om du nån gång är i Stockholm”, och jag vill gärna också nämna Arthur Russell med ”This Is How We Walk On the Moon”.

Melodikrysset nummer 33 2017

I dag spelades i Melodikrysset en del låtar och artister som jag inte är så förtrogen med.

Ett exempel är ljudillustrationen ur filmen ”Dirty Dancing” (1987), som jag aldrig har sett – men eftersom jag är filmintresserad känner jag åtminstone till den här filmen.

Däremot kände jag omedelbart igen ”Jorden runt”/”Around the World” ur filmatiseringen 1956 av Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar”, där hjälten Phileas Fogg (spelad av David Niven) tillsammans med betjänten Passepartout i ballong tar sig runt hela jordklotet.

Ungefär likadant är det med de svenska melodifestivalbidragen i dagens kryss.

Eftersom jag allmänt gillar Sara Varga, kommer jag i håg hennes bidrag (tillsammans med Juha Malari) från 2017, ”Du får inte ändra på mig”, detta trots att just den här låten inte hör till det bästa hon har gjort.

Däremot hade jag förträngt Benjamin Ingrosso och hans bidrag i samma melodifestival, ”Good Loving”.

Inte heller mindes jag vinnaren och vinnarlåten i 2005 års melodifestival, Martin Stenmarck med ”Las Vegas”.

Ett av mina handikapp vid lösandet av Melodikrysset är att jag nästan aldrig har sett något i TV 4as ”Så mycket bättre”. Jag har inget mot Miriam Bryant, men trots att jag gillar Lars Forssell och ett antal gånger har träffat honom personligen, också publicerat honom i min egen sångbok, förstod jag alltså inte med detsamma, att det var hon som sjöng hans ”Ett sista glas”.

Däremot är jag i den åldern att jag mycket väl minns sångerskan Git Gay, i dag i ”Pärlor”.

Jag minns också Thore Skogman, mannen bakom ”Plättlaggen”, där användningen ibland förorsakar os. (Thore valturnerade med Sten Andersson, skrev till och med en socialdemokratisk kampanjsång.)

Mycket av det som finns bevarat i melodiminnet finns där på grund av personliga minnen eller egna skivinnehav.

Jan Johansson har jag till exempel på skiva i stor mängd. Och jag minns många av texterna där, till exempel ”Vem kan segla förutan vind?”, den där man också ställer frågan ”Vem kan ro utan åror?”. Fast någon vidare förflyttning blir det ju inte, om man som i svaret bara har en åra. Och i min privata skivsamling finns också ”Island In the Sun” med Harry Belafonte – tyvärr hörde vi den i en betydligt sämre version i dag.

Jag är ju, som läsarna vet, inte troende, men allt sedan skoltiden kan jag en hel rad psalmer utantill. En del av dem gillar jag till och med fortfarande, detta på grund av vacker text och bra melodi. Ett exempel är ”Den blomstertid nu kommer”, som Israel Kolmodin bidrog med till 1695 års psalmbok – melodin var lånad ur folkmusiken.

Harry Martinsons rymdepos ”Aniara” skaffade jag mig och läste när den kom ut, 1956. På den gjorde Karl-Birger Blomdahl (musik) och Erik Lindegren (libretto) operan ”Aniara”, med premiär 1959.

Kvar till sist blir då, inte för att den gick i radio sent på kvällarna, Leif Anderssons legendariska skivprogram ”Smoke Rings”. ”Smoke Rings”, signaturmelodin till programmet, skrevs redan 1937, men Leif Anderssons program, en älskad långkörare, gick åren 1966-1999, och fan vad mycket bra jazzmusik han spelade. Ett resultat av smoke rings är aska, och det senare blev kanske också Leif Andersson, eftersom han är död.

Sommar i P1 med Annakarin Nyberg

Dagens ”Sommar” med Annakarin Nyberg var till innehållet sympatiskt, men det tände mig inte tillräckligt mycket, vilket kan ha att göra med hennes sätt att berätta, och det är då inte hennes västerbottniska idiom jag tänker på.

Fast de egna erfarenheter hon återgav av manlig härskarteknik var faktiskt bra historier. Hon kan som internetforskare mycket om härskarteknik på nätet, till exempel att medvetet utelämna namn, till och med vid namnuppräkningar i bildtexter, eller genom att sätta en etikett på kvinnan i fråga.

Hennes bästa exempel var hämtat ur hennes egen verklighet som samtalsledare och introduktör vid möten/seminarier. Hon skulle presentera en känd manlig forskare inför ett framträdande och hade verkligen förberett sig. Medan hon stod vid miken och gjorde det, förstod hon plötsligt att han, som skulle göra entré när hon var klar, ändå hade kommit in och stod och åbäkade sig bakom hennes rygg, på så sätt förlöjligande och osynliggörande henne. Sen bar han sig lika tarvligt åt vid avslutningen.

Jag vet inte om det är för att hämnas som hon här också tillämpar tekniken att inte nämna honom vid namn.

Ganska mycket av det hon berättar om sitt huvudgebiet, om arbetet som internetforskare, fångar i vart fall inte mig. Om Internet kan jag som mångårig bloggare ganska mycket, vet också att det här mediet ibland används som kanal för dold reklam. ”Sommar” bör för övrigt hållas kemiskt rent från det senare, så jag tycker nog att också Annakarin Nybergs reklam för sitt och Underbara Claras klädföretag låg på gränsen, vilket ytterligare underströks av det hon sa om Blondinbellas, det vill säga Isabella Löwengrips trovärdighet.

Också jag har mött det näthat hon talar om. Jag har mot mina ursprungliga intentioner tvingats införa förhandsgranskning, vilket möjliggör radering av det värsta av det här slaget – det jag framför allt raderar är uttalat rasistiska inlägg. Att jag har läsare som har andra och från mig avvikande men mer normala åsikter är däremot helt i sin ordning, och även politiska meningsmotståndare är välkomna att yttra sig på min blogg.

Jag använder, i egenskap av gammal journalist och skribent, bloggen som instrument för att dagligen nå många läsare, men jag har inte allmänt fallit för att använda de andra kanaler som finns på nätet, till exempel Facebook eller Instagram, som hon nämner, och jag skulle gärna se min ungdoms mångfald av tryckta och prenumererade tidningar återuppstå, så även pressens politiska mångfald.

Jag har ingen aning om Annakarin Nybergs egna politiska åsikter, och jag skulle verkligen inte ha några invändningar om hon i sitt program hade bekänt sig till ett visst politiskt parti, men vad betydde egentligen det där som Nyberg sa i slutet av sitt program om en bild hon hade lagt ut på nätet med sig själv i möte med Annie Lööf (c) plus bådas barn?

Senare delen av hennes sommarprogram rymmer annars det mest personliga och också berörande avsnittet om hennes eget liv. Vid en rutinkontroll av brösten upptäcktes bröstcancer. Först ville hon inte tro på beskedet – ingen i hennes släkt har tidigare drabbats av det här, och kvinnorna brukar dessutom bli jättegamla – men en ny kontroll bekräftade vad den första indikerade. Tillsammans med sin mamma gick hon till läkarmottagningen och fick beskedet att cancern till och med kunde vara elakartad.

Det är klart att marken började gunga under hennes fötter. Men hon måste ju låta operera bort bröstet och ersätta det med ett lösbröst – som hon dock vid ett tillfälle när hon skulle på mässa i Stockholm glömde hemma och då tillfälligt ersatte med en strumpa i BHn. Vägen tillbaka till normalitet hade också andra effekter; bland annat tog det lång tid innan hon fick tillbaka håret på halva huvudet. Men sen lät hon en del av magen bli ett nytt bröst, vilket faktiskt lyckades även om hon nu har operationsärr. Sonens kommentar blev då: ”Men mamma, så fint!”.

Tidigare i programmet har hon berättat om hur den något äldre dottern grät, när mamma berättade om sin bröstcancer, vilket hon dock inte gjorde för barnen med det samma. Också på nätet dröjde hon länge med att berätta, men när hon sen gjorde det, kom en fullkomligt enorm sympativåg av nättillrop. På nätet finns inte bara illvilliga kommentatorer utan också massor av helt normala människor.

I anslutning till berättelsen om sin bröstcancerkris spelar hon den skiva maken hade valt, ”Utan dina andetag” med Kent, och även hennes eget låtval var väl anpassat till det hon tog upp i sitt ”Sommar”: ”My Favourite Game” med The Cardigans, ”Girls Just Wanna Have Fun” med Cyndi Lauper, ”Dance With Somebody” med Mando Diao, ”Dancing On My Own” med Robyn, ”Sweet Dreams” med Eurythmics, ”Resten av ditt liv” med Timbuktu (såg ni honom som gäst hos Tomas Andersson Wij i kväll?), ”Vintersaga” med Amanda Bergman (varför inte Ted Ström?), ”Pride” med U2 och ”Bara få va mig själv” med Laleh.