Sommar i P1 med Percy Nilsson

14 augusti 2017 18:23 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Percy Nilsson växte upp i ett barnrikt och lantligt område i Malmö, i ett socialdemokratiskt arbetarhem. I sitt ”Sommar” i dag nämnde han delar av detta, också att han i mycket unga år började jobba som byggnadssnickare och redan när han var 19 blev lagbas. Av hans berättelse framgick det att han har känt och haft kontakt med Nils Yngvesson, Malmös starke man under sjuttiotalet. Lite svårare hade han med en lite senare efterföljare, Ilmar Reepalu. Men de här kontakterna gällde idrott respektive ett eget byggprojekt, inte partipolitik.

Det här behöver ju inte betyda att han har bytt politisk åsikt. Kanhända att det mer har att göra med att han, från och med att han startade eget bolag i byggbranschen, Percy Nilsson Bygg AB, lärde sig att vara mer försiktig med att utmana andra i näringslivet med mer ryggmärgsartade borgerliga förhållningssätt. Redan i början av denna karriär fick han också bygga hus åt en miljonär.

Uppenbart lyckades han bra trots sitt handikapp, dyslexi – antalet anställda, omsättningen och vinsten växte – men han valde ändå att sälja sitt företag, som tur var före fastighetsbranschens kris 1990. Sen flyttade han till Belgien. Av skatteskäl råkar jag veta, men han för sin del uppehåller sig i sitt sommarprogram vid den lappsjuka han under tiden där drabbades av: telefonen ringde ju aldrig – hade alla glömt eller förträngt honom? Förhållandet till hustrun, som han förstås hade med sig, kraschade också under den här tiden, och de skildes. Sen återvände han till Sverige, bland annat till sitt gamla företag, men den historien och dess fortsättning orkar jag inte återberätta. Både det här och annat ur hans yrkesverksamhet är inte så intressant för normala Sommar-lyssnare.

Och mig, med mitt milt sagt svala intresse för idrott, intresserar inte heller hans insatser för Malmö Redhawks och bygget av Malmö arena.

För egen del känner jag större sympatier för hans anfall mot en fridsstörande Hemglass-bil. (Han angrep den med en borrmaskin och fick den att fly fältet. Det kostade honom 100.000 i böter, men det kan det ju vara värt, förutsatt att man har så mycket pengar som han.)

Roligt är det också att få höra att man relativt sent i livet kan hitta en ny livskamrat, i hans fall på ett dansställe. Hon tog kontakt och frågade om han ville ha gin och tonic. Han sa ja, så småningom också vid vigseln, där hon för övrigt utan förvarning gick upp på scenen och sjöng ”Aldrig ska jag sluta älska dig”.

Den ingår också i hans musikval, fast då med Helena Bergström.

Över huvud finns det bland skivorna han spelar ganska mycket med anknytning till det han berättar, och då syftar jag inte bara på låtar med skånskklingande artister som Östen Warnerbring och Danne Stråhed eller ”Paminas aria” (ur MozartsTrollflöjten”), sjungen av ett kusinbarn, Maria Bengtsson.

Ovanligt mycket är dessutom sådant som en bred publik, för den skull inte utan kvalitetskrav, gärna lyssnar på, sådant som ”Brev från kolonien” (Cornelis Vreeswijk), ”Rock Around the Clock” (Bill Haley), ”Dancing Queen” (ABBA), ”My Way” (Frank Sinatra), ”Hallelujah” (Leonard Cohen), ”Vem vet?” (Lisa Ekdahl), ”Living Next Door To Alice” (Smokie), ja till och med ”Poker Face” (Lady Gaga).

Sommar i P1 med Lisa Langseth

14 augusti 2017 0:53 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag har på Reginateatern i Uppsala sett Riksteaterns uppsättning av Lisa Langseths (manus och regi) ”Pleasure” (2006), som handlar om mäns utnyttjande av prostituerade. Den är en skoningslös historia och en utomordentligt sevärd sådan – kolla gärna min recension ovan under Kulturspegeln, Teater.

I dagens ”Sommar” börjar hon med den Lisa som fanns innan hon slog igenom både som dramatiker och som filmskapare.

Hon kommer från en vänstermiljö – föräldrarna var vietnamaktivister, och alla fick exakt lika mycket lördagsgodis och av samma sorter. Den här familjen satt en kväll framför TVn – Lisa var då tolv år – och såg tillsammans ”VD”, en pjäs av Stig Larsson. Och där och då gick det upp ett ljus för henne: Det går att skapa en egen version av verkligheten.

Hon byggde gradvis upp sin egen världsbild med hjälp av läsning och personliga möten, gjorde också långresor till Indien, Marocko, Tibet, och från en resa mot Ungern genom Transsylvanien (en del av Rumänien) berättar hon en fantastisk historia om hur tåget plötsligt stannar på spåret och ett gäng män i militärkläder, sannolikt från Ceaușescus tid, kliver ombord och genomsöker vagn efter vagn, kupé efter kupé. De talar inte något för henne begripligt språk, och de förstår inget av de språk hon behärskar, men efter att ha kollat innehållet i hennes väska gör de klart för henne, att hon ska klä av sig. Hon är livrädd och gör som hon har blivit tillsagd, behåller bara trosorna på. (I dem har hon för övrigt gömt sina respengar, amerikanska dollar.) Konduktören hämtar mineralvatten åt de här männen, som pratar och skämtar med varann. Men plötsligt verkar de tröttna och lämnar kupén och tåget. Så fortsätter tåget, och hon själv väljer att inte stanna i Ungern utan fortsätter via Prag mot Stockholm.

1999-2001 går hon på Dramatiska institutet men inser sen vid ett genrep, att hon är livrädd för att stå på scen. Så hon skaffade sig i stället dramatikerutbildning på Biskops Arnö och började skriva för scen. Det hon åstadkom blev en snackis, och efter att dramatenscenen Elverket 2004 hade gett hennes ”Den älskade” med Noomi Rapace i huvudrollen, fick hon ett nytt erbjudande från Dramaten och skrev då ”Klimax”.

Däremot, säger hon själv i ”Sommar”, blev hennes privatliv allt mer rörigt, och trots en väns avrådan från att i ”Sommar” likt många andra inför lyssnarna vända ut och in på sitt liv inser hon att hon är inne på att göra just det, och hon hade ju börjat må dåligt.

Från teater var steget inte långt till film, och hon ville då inte bara skriva synopsis/manus utan själv också regissera och välja skådespelare, kongeniala för just de roller de spelade. Hon berättar i programmet om hur hon efter mycket letande hittade Alicia Wikander, som då för övrigt själv livnärde sig på jobb i en blomsterbutik. Inte heller hennes hela filmhistoria vill jag redogöra för här, men hon slog snabbt igenom även som filmmakare och guldbaggebelönades.

Värd att återberätta är hennes upplevelser vid en filmfestival i Toronto, där hon träffar branschfolk. Den första, för henne mycket märkliga frågan är: ”Varför skriver du dina manus själv?” Man erbjuder henne manus – hon måste våga; sen när hon har blivit ett stort namn kan hon göra film efter eget manus. De här människorna ser hennes barn som problem, vill också att hon ska överväga att byta image.

Men Lisa Langseth faller inte för det här. Mot slutet av sitt sommarprogram berättar hon om sitt arbete med nästa film, gjord efter hennes eget huvud.

Lisa Langseth är en avvikare också i fråga om musikvalet till sitt ”Sommar”: Samtliga tio låtar är med och av P J Harvey. (P J = Polly Jean.)

Jag har hört P J Harvey tidigare, men jag har i det här programmet hört låtar som jag nog vill komplettera min privata skivsamling med, till exempel ”Let England Shake” från albumet med samma namn.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^