Sommar i P1 med Anders Göranzon

8 augusti 2017 23:11 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Ett par personliga positionsbestämningar med anledning av polisen Anders Göranzons ”Sommar” i dag:

Vid mina 80 år orkar man inte så mycket som i sin krafts dagar, men även om jag är en fridens man, har det också alltid bott en aktivist i mig. Redan under folkskoletiden organiserade jag en tillrättavisning i form av kollektivt skolstryk mot skolans översittare, alltför stark för var och en av oss som deltog. Under min studenttid i Uppsala har jag en gång handfast (till författaren Lars Gustafssons förfäran; han var vittne till det här) lyckats stoppa ett våldsamt slagsmål utanför Fyris-biografen. I en jättelång taxikö, där jag stod och väntade med två småbarn, har jag personligen – till övriga väntandes stora jubel – tvingat ut en person som försökte smita före alla andra i kön. Här i Öregrund har jag bland annat slängt ut (bokstavligen) en inträngling över den låsta grinden.

Men jag kan också förstå dem som gör dumheter och rent av bryter mot lagen. På småskole- och folkskoletiden hade jag en klasskamrat som jag umgicks med, också gav bort böcker åt, men honom gick det snett för i livet, och jag förstår varför. Han bodde hos sin mormor, eftersom hans mamma fanns i Stockholm (och enligt vad det sades inte levde ett helt sedesamt liv), och de hade det mycket knapert, så att läsa vidare – som jag gjorde – var inte att tänka på, detta trots att han avgjort var tillräckligt begåvad. Och det här ledde i sin tur till att han tog sig friheter som han borde ha hållit sig ifrån, stoppade bland annat pengar i egen ficka när han efter att ha slutat folkskolan fick jobb på en bilfirma i Sundsvall. Vilket när det upptäcktes ledde till att han fick sparken. Så han började med inbrott, ofta i berusat tillstånd, vilket senare bidrog till att han åkte dit. Och för att göra en lång eländeshistoria kort: han hamnade gång på gång på vårdanstalt och i fängelse. När han sen hade blivit fri, kom han till mig i Uppsala, och jag hjälpte förstås min barndomskamrat bland annat med att få hyra ett rum hos några jag kände. Då tackade han mig, hans gamla kompis, genom att ge mig en av de få ägodelar han ägde, en gul frottéhandduk. Att jag kan berätta det här beror på att han sedan länge är död. Frid över hans minne!

Min poäng med det här är att jag, efter att jag i dag har hört Anders Göranzons sommarprat, tror att han och jag har ganska lika värderingar och reagerar ganska lika – märk att jag aldrig har träffat honom eller i övrigt har några kunskaper om honom.

Göranzon och en poliskollega blev kända, också i USA, genom en försåtligt redigerad intervju, sänd i Fox News, ännu mer när sedan Donald Trump på sitt vanliga sätt ytterligare hade förvanskat vad de båda poliserna hade sagt. Anders Göranzon, för att återvända till honom, har förvisso synpunkter på de resurser polisen har till sitt förfogande och dessas varaktighet, men någon fiende till flyktinginvandring, det som Trump ville tolka det till, har han aldrig varit.

Ändå är han uppvuxen i Rinkeby och har senare tjänstgjort i de här delarna av Stockholm, likaledes i det invandrartäta Södertälje. Hans tidiga egna minnen från Rinkeby är av en stadsdel där ungar med olika kulturell och religiös bakgrund kunde leka ihop, vilket inte betyder att han inte ser alla de problem som anhopningen av nya anlända för med sig, till exempel svårigheten att ge jobb åt alla. Och bland annat i Södertälje, där han har tjänstgjort under lång tid, har det här utanförskapet bidragit till att skapa ligor av kriminella.

I Södertälje kom ändå han och hans kollegor långt med att lösa de här problemen, bland annat genom att insatsen var så massiv och pågick under så lång tid. Man lyckades både stävja den grova brottsligheten och minska vardagsbrotten. När han senare tillsammans med andra som hade tjänstgjort i Södertälje fick i princip samma uppgift i Järvaområdet, bland annat i Rinkeby och Tensta, var det enligt hans mening nödvändigt att få resurser att arbeta under fem år, men med de anslag som ställdes till förfogande räckte pengarna bara i tre år, till slut två. Också enligt min mening måste man satsa större resurser som räcker till en längre insats än det nu blev.

För det går att nå önskade resultat om viljan och pengarna finns, och Anders Göranzon har också exempel på att människor som har hamnat utanför samhällsgemenskapen kan återföras dit. Han berättar en egenupplevd historia, som börjar med en kakelsättare han lejer från en firma och med att denne inte gör ett jobb som är gott nog. Så han ringer firman den här hantverkaren kom ifrån och klagar, och den som svarar lovar att komma dit och kolla. När den sistnämnde sen anländer för att inspektera, känner han plötsligt igen vederbörande och vice versa. Killen är en av dem han en gång har satt dit. Men nu har han alltså jobb och är en del av vårt samhälle. Tillsammans faller de i varandras armar.

Sen slutar Anders Göranzon sitt ”Sommar” med en rad kloka reflektioner och paroller: Man måste visa respekt och artighet, inte bara när man entydigt gillar varandra. Alla kan bidra med något. Ansvaret är allas, vårt. Den vite riddaren vi ständigt väntar på är du själv.

Alldeles i slutet av sitt program använder han två klassiska socialdemokratiska paroller.

Dels affischparollen ”Alla ska med”, introducerad 2004 och sen använd fram till 2008.

Dels SSU-parollen ”Tillsammans är vi starka”, lanserad i en SSU-film från 1974.

Skulle det här kunna vara bara en ren slump?

Av den musik han spelar är bara en mindre del, till exempel Bob Marley & The Wailers och Bo Kaspers orkester, bekant för den äldre publiken.

Men väldigt mycket handlar om de utsatta områden och människor han berättar om i sitt program: Inner Circle och Tek med ”Bad Boys”, Kartellen, Sebbe Stax och Dani M med ”Mina områden”, Hugo Chakrabongse med ”99 Problems”, Infinite Mass med ”No. 1 Swartskalle”, Gangstagrass med ”I Go Hard”, Everlast med ”White Trash Beautiful”.

Någon som tolkar det här som reaktionärt och invandrarfientligt?