Sommar i P1 med Stina Ekblad

20 augusti 2017 23:16 | Deckare, Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Teater, Ur dagboken | 8 kommentarer

Stina Ekblad avslutade årets serie av Sommar-program, och hon gjorde det på ett sätt som fick åtminstone mig att förlåta Sveriges Radio raden av halvdana program i den här serien i sommar. Jag tyckte att det hon berättade om sitt eget liv, sitt arbete som skådespelare och sitt förhållande till litteratur (alltså inte bara dramer) var intressant, oavbrutet hörvärt.

Själv har jag sett henne framträda live, men jag har förstås också sett henne i TV, i scenroller men liksom oerhört många andra också i en rad Beck-filmer.

Den mångsidighet, skicklighet att spela mycket olikartade roller, hon har tror jag får sin förklaring i ett parti av hennes sommarprogram: Hennes tes (och erfarenhet) är att i det ögonblick man står på scen bli just den rollgestalt man ska föreställa. Det är inte sig själv man ska visa upp. När sedan föreställningen är slut blir man åter sitt vanliga jag. Det är det som är skådespeleri, det som i de bästa fallen blir scenkonst.

Det här innebär förstås också att man ibland kan misslyckas. Hon kan ta kritik och också medge misslyckanden – ett fiasko är ett fiasko. Bara vid enstaka tillfällen – hon nämner en artikel i Expressen – kan tryckta omdömen, i det nämnda fallet med sårande formuleringar, hänga kvar i åratal, kanske aldrig förträngas ur minnet.

För egen del är hon uppvuxen i finländska Österbotten, i en lantlig miljö och i en familj där kulturyttringar som teater och klassisk musik inte fanns tillgängliga. Men hon beskriver målande den österbottniska förvåren med bruna åkrar men även ljusets och storspovens återkomst, sedan tiden då syrenerna blommar och fåglarna kvittrar… Och mamma som sjöng falskt när hon var glad.

Men hon gör också mer abstrakta men för den skull inte mindre sanna utsagor om det här: Skönhet har mycket med balans att göra.

Hon för också in religiösa aspekter på vårt sätt att värdera estetiska fenomen i våra liv: Om Gud finns och har ett språk är det musik. Jag är ju inte själv religiös, men det här är en vacker bild. Och oavsett detta har väl många av oss ett behov av att nå bortom den begränsade (och begränsande) verklighet som omger oss.

Hon själv började tidigt spela improviserad teater tillsammans med sina syskon: Hon hittade på ett tema och gav dem roller – själv spelade hon alltid huvudrollen.

Till annat hon drömde om att får göra redan i sin tidiga lantliga miljö hörde att få spela piano och dansa balett. Men hur skulle det gå till?

Den klassiska musiken, helt okänd i hennes miljö, mötte hon första gången genom att familjen började prenumerera på Det Bästa och då fick en skiva med verk av Beethoven, Grieg med flera i prenumerationspremium. Hon lyssnade och fängslades. Sedan fick hon också möjlighet att förena skolgången med att delta i musikundervisning, där till en början pojkarna fick spela på blåsinstrument, medan flickorna hänvisades till stråkinstrument. Hon och en kvinnlig kompis var inte nöjda med det och fick faktiskt byta, i hennes fall till slut klarinett. Det blev lite av en triumf när hon sen inför publik fick spela soloklarinett i Mozarts klarinettkonsert. Jo, hon har också senare i livet spelat klarinett på scen.

Fast till slut var det alltså skådespelare hon blev. Den som är intresserad av hennes roller i mängder av pjäser för Dramaten och Stockholms stadsteater kan gå till den förteckning som finns på Wikipedia.

Självfallet är hon förtrogen med och citerar ur dramer av August Strindberg, men man märker – till exempel genom hennes förtrogenhet med Cora Sandels Alberte-serie och hennes kärlek till Edith Södergrans diktning – vilken bredd och beläsenhet hon har.

I sitt sommarprogram sätter hon punkt genom att, efter att ha talat om sonens födelse och sin egen pappas död, beskriva vår tillvaro som ett kretslopp, där döden är en del av livet, livets syster. Förr eller senare ställs vi inför faktum: ”Det är tid att gå.” Livet ger oss människor rörlighet, passioner, möten, och när vi sen inte orkar mer, kan vi ändå minnas det som var vackert. Men till slut är det ändå dags att säga ”Tack för lånet!” till livet.

Stina Ekblads musikval har ett mycket nära samband med det hon talar om i sitt ”Sommar”, men är möjligen lite ensidigt klassiskt, fast det har att göra med att klassisk musik är det hon oftast lyssnar på och kan. Och med tanke på att sådan musik över huvud taget inte har förekommit i rader av andra sommarprogram, förlåter jag henne gärna.

Det mest populärmusikaliska hon spelar är ”Sunnanvindsvalsen” med Anders Börje. ”Min nye kjole” med Mathilde har den danska författarinnan Tove Ditlevsen (mycket läsvärd!) som textansvarig, och Frida Hyvönen, här med ”Fredag morgon”, hör heller inte till de mer lättfärdiga låtskaparna.

I övrigt spelar hon musik av till exempel Edward Elgar, Robert Schumann (med text av Heinrich Heine), Edvard Griegs ”Peer Gynt-svit” med Berliner Philharmoniker under ledning av Herbert Von Karajan, Wolfgang Amadeus Mozarts klarinettkonsert med Martin Fröst, en tonsättning av Rainer Maria Rilkes ”Ich will du sein” och så Franz Schuberts ”Kvintett för två violiner, viola och två violonceller”.