Sommar i P1 med Miriam Bryant

Också jag har upptäckt Miriam Bryant. Som hörvärd sångerska.

Som sommarpratare var hon också intressant, men inte riktigt lika bra.

Jag tänker då inte främst på att hon gör några små språkfel, inte betingade av att hennes mamma är finska och hennes pappa är engelsman – det jag syftar på hör samman med hennes klassbakgrund och otillräckliga utbildning. Det senare kompenseras dessutom mer än väl av att hon har talang och musikalisk feeling och förmåga. Och ändå bär hon med sig en rädsla för olyckor och en osäkerhet som aldrig riktigt släpper taget om henne.

Det hon i etapper berättar om sitt eget liv – många av de här delberättelserna är för övrigt intressanta – binds heller inte samman av någon riktigt sammanhängande berättelse, och vi får faktiskt heller inte någon analys till exempel av vad som en gång i världen förde hennes föräldrar tillsammans och vad som, mer konkret, fick dem att separera. Och om nu pappans alltför stora konsumtion av alkohol särade det här paret – varför drack han?

I hennes berättelse drabbas den här familjen av olyckor, utöver den just nämnda också av att en kemiexperimenterande lillebror, fem år, lyckas bränna ner huset den här familjen bor i. Redan innan hon har berättat vad som hände med familjens hem, har vi fått en förvarning: Den här familjen var lycklig innan lillebror föddes och allt sedan gick åt helvete. Till att det gick åt helvete bidrog sen det liv de tvingades föra i ett främmande hus på samma gata, medan deras eget nedbrunna hus renoverades. Till familjens samlade olycka bidrog också det faktum, att mamman blev påkörd av en bil. Föga förvånande rankar hon trygghet främst bland det hon vill se som meningen med livet. Samtidigt säger hon också, med den ambivalens jag ser hos henne, att hon ständigt vill växa och hitta nya saker.

Vi får oss vidare till livs berättelsen om hennes livs första kärlek, som sen ändade i att de separerade. Men trots att killen i fråga om och om igen bedrog henne, tycks hon ändå fortfarande ha kvar ett slags kärlek till honom.

Men det finns också delberättelser i hennes ”Sommar” som är mycket hörvärda. En sådan är den dragning hon redan från mycket ung ålder hade till Håkan Hellström och hans musik. När hon var 12 skrev hon ett slags beundrarbrev till honom, som hon dock inte postade, vakade också i hans portgång. Det här icke avsända brevet läste hon nu upp, peppad av att hon tillsammans med sin idol har fått sjunga på Ullevi för en publik om 70.000 åhörare.

Duetten med Håkan Hellström på Ullevi den 5 juni 2016, ”Det är så jag säger det”, spelas självfallet i Miriam Bryants sommarprogram, och så får vi också höra Hellström sjunga ”Här kommer lyckan för hundar som oss” (i sista ordet i titeln samma språkfel som Bryant tidigare har gjort!).

Hennes låtlista börjar rivigt med Astrid S och ”Vi er perfekt men verden er ikke det” och Haïm och ”The Wire”. Hon spelar också till exempel Veronica Maggio (”Låtsas som det regnar”, Coldplay och förstås sig själv i ”Svart bil”.