Sommar i P1 med Gullan Bornemark

12 augusti 2017 17:50 | Barnkultur, Media, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Vi som har barn, födda under 1960- och 1970-talen, kom ganska givet i kontakt med Gullan Boremarks visor för barn. Hon slog igenom stort, och också i vårt hem fanns EP-skivor med de där sångerna som ungarna sjöng på dagis men också hemma, lyssnade på i etermedia eller spelade på skiva. Hennes egna barn förekom ofta som medverkande, och även om inte allt hon hade skrivit hörde till det allra bästa, var det tillräckligt mycket som var bra, för att hon skulle räknas som en klart lysande stjärna på den svenska barnskivehimlen. Också jag kommer vid 80 års ålder i håg barnvisor av och med henne som jag har lärt mig sjunga och fortfarande kan åtminstone delar av texterna till.

Hon fyller 90 i höst, och det är faktiskt lite av en gåta, att hon först nu debuterar som sommarpratare. Men bättre sent än aldrig.

I dagens ”Sommar” berättade hon om sin egen uppväxtmiljö i Härnösand, framför allt om sin älskade pappa och att hon tidigt uppmuntrades att lära sig spela piano och även kunna tolka noter. Som tidens unga gillade hon att lyssna på swing och att dansa till storbandsmusik, men efter studenten vid 17 år gick hon först på Ingesund i Värmland och fullföljde sen med musikstudier på Ackis. Men hon berättar också om andra impulser: Under skoltiden i Härnösand, när hon var 15, kom en dag Alice Tegnér, då 78 år, till hennes skola, och eleverna fick – för övrigt ganska nära Tegnérs död – höra henne göra ett fantastiskt program i aulan med sina sånger. Som 17-årig hade hon också fått spela duett med en kille i Sundsvall, vilket sändes i radio – själv satt hon alltså och spelade i Härnösand.

Under ingesundstiden träffade hon en annan elev, Valter, 18, och de blev snart ett par. De har sen levt tillsammans i vad som för många andra är ett helt liv. Tillsammans har de fått barn, bland annat de som med sång medverkar på många av hennes barnskivor.

Den utbildning hon hade skaffat sig hade som mål att hon skulle bli musiklärare, men ganska snart ändrade hon sig: sa upp sig från den tjänst hon hade fått och annonserade, nu i Malmö, om att hon skulle starta en musikverksamhet för barn, ”Blåklockan” kallad. Redan nästa morgon började det komma anmälningar per telefon, och hon fick snart ihop en grupp.

Det här ledde i sin tur till att hon också började skriva egna barvisor. Så småningom blev det här till skivor, sångböcker och grammofoninspelningar.

Men också därefter har hon strävat även efter annat, till exempel relativt sent i livet på Musikhögskolan i Malmö lärt sig spela orgel och utbildat sig till kyrkomusiker.

Mot slutet av sitt sommarprogram tappar Gullan Bornemark en smula den stringens hennes program tidigare har haft – hon vill allt för pliktskyldigt få med ett antal familjemedlemmar och händelser i sitt program – men jag vill varken kritisera henne för det eller polemisera mot den kristna tro jag inte delar med henne. Vida viktigare är det att vi har fått lära känna en person som man inte kan tänka bort ur svensk barnkultur.

Gullan Bornemark spelar mycket ur sin egen barviserepertoar, sådant som ”Var är Oskar” och ”Gå i solen”, men själv skulle jag hellre ha velat höra fler av hennes barnhits i stället för det hon nu valde att spela som illustrationer till olika trådar i hennes berättelse. Fast det var ju kul att få höra henne själv spela Jerome KernsAll the Things You Are” och den från den religiösa sfären hämtade ”Sorgen och glädjen”.

Men vi fick också höra sådant som ”In the Mood” med Glenn Miller, ”När min tid är förbi” med SweDanes och ”Dry Bones” med Delta Rhythm Boys och även klassiska stycken som Wolfgang Amadeus MozartsKlarinettkvintett” med Martin Fröst.

Fast den avslutande ”Rosenkavaljeren” (Richard Strauss) med adress till maken kunde gärna ha fått bli ospelad för min del.

Melodikrysset nummer 32 2017

12 augusti 2017 12:58 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 15 kommentarer

I dag fanns det väl egentligen inga våldsamt svåra frågor i Melodikysset, men en dubbelfråga vållade mig lite besvär. Dels förstår jag inte vitsen med att koppla ihop två olika frågor som inte har ett dugg med varann att göra, och den ena delfrågan var lite knepig. Jag har till och med skivor med Dolly Parton, dock inte någon inspelning av ”I Will Always Love You”, som jag följaktligen inte kände igen. Däremot minns jag väl ”Sunny Girl” med Hep Stars från 1966.

Också frågan som kom därefter var lite krånglig.

Den utgick från Beppe Wolgers’ ”Sången vi spelade” med Gunilla Backman. Men vad hette Jerome Kerns och Dorothy Fields låt i original? Jo, ”The Way You Look Tonight”.

Att vi hörde Jerry Lee Lewis i ”Poison Love” var en desto lättare fråga.

Och eftersom jag har allt med The Beatles på skiva, hade jag förstås inte heller några problem med att känna igen Paul McCartneys ”Let It Be”.

Gamla svenska schlager kan jag ganska bra, så jag mindes genast låttiteln, när vi fick höra Ebbe Jularbo göra en instrumentalversion av Kai Gullmars ”Jag har en liten melodi”.

Förr skrevs det schlager som genast fastnade i melodiminnet. Det gällde också fortfarande i Melodifestivalen 1986, då Style tävlade med ”Dover Calais”.

Och det har ju inte heller senare blivit ute att göra populärmusik med sådana egenskaper. BAO, Benny Anderssons orkester, finns ju till exempel fortfarande. I dag hörde vi dem i ”Födelsedagsvals till Mona”.

Eller ta en fortfarande högst aktiv artist, Miss Li (Linda Carlsson). Många av hennes låtar, till exempel ”My Heart Goes Boom” som spelades i dag, fastnar hur lätt som helst i musikminnet. Henne har jag förresten också hört live, på en socialdemokratisk partikongress.

Jag har också träffat Lennart Hellsing personligen, vid en vårmiddag med barnkultur som tema Riksdagens dåtida talman Birgitta Dahl anordnade. Hans klassiker ”Det var så roligt, jag måste skratta” om den trekantige gubben lärde jag mig redan under min egen skoltid. I dag sjöngs den här sången av Rolf Lassgård, välkänd från filmens värld.

När jag höll på att sammanställa min bok ”Joe Hills sånger” (1969) hade jag kontakt bland annat med Mats Paulson, som på den tiden hade bildat ett Joe Hill-sällskap och också spelat in Hills sånger på skiva. Men Mats har också gjort en del egna, mycket minnesvärda visor, till exempel ”Visa vid vindens ängar”, den som börjar ”Det går en vind över vindens ängar”. Eldeman spelade den med Dana Dragomir.

Lars Forssell, numera död, har jag också träffat i olika sammanhang: anordnat möte med honom, publicerat texter av honom i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp!” och vid framförandet av ett verk han på min hustrus initiativ skrev åt Riksdagen. Fast i dag fick vi höra hans version av Charles Aznavours ”Je me voyais deja”, ”Anna Stark”, en av de enligt min mening få bra låtarna på Lill-Babs’ Forssell-skiva.

Då får vi i dag avsluta med något riktigt pampigt, ”Nessum dormat” ur Giacomo Puccinis ”Turandot”.

Och nu ska jag börja lyssna på ”Sommar”.

Sommar i P1 med Henrik Dorsin (repris)

12 augusti 2017 0:20 | Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Det ”Sommar” vi i dag hörde med Henrik Dorsin var en repris av det sommarprogram han gjorde redan 2012 – skälet till att det sändes en gång till var att den tilltänkte sommarprataren måste hoppa av. Jag har både hört och skrivit om Dorsins program tidigare, och eftersom jag inte har ändrat uppfattning, repriserar jag också min text från då:

Många av oss har sett Henrik Dorsin, till exempel i TV4s ”Parlamentet”. Själv har jag också träffat honom, en gång. Birgitta och jag hade varit på en av ODs, Orphei Drängars, capricer i universitetsaulan, där Henrik Dorsin hade varit bejublad gästartist, och eftersom Birgitta är så kallad moster i OD, hamnade vi liksom Dorsin vid honnörsbordet under den efterföljande middagen på Uppsala slott. Vi satt inte alldeles intill Dorsin men fick ändå tillfälle att hälsa på honom och berömma honom för hans insats.

Han tackade men verkade närmast vara generad, lite blyg.

Jag berättar det här för att han i sitt Sommar-program i dag bekände att han, trots att han ständigt står på scen, har ett sådant drag i sin personlighet.

Den som får uppdraget att göra säsongens sista Sommar-program – det här var årets sista – väljs, vad jag förstår, ut på grund av sin förmåga att göra riktigt bra program, och Henrik Dorsin var, med alla mått mätt, lysande i rollen som säsongsavslutare.

Hans berättelse om mor- och farföräldrarna – jag kände inte till hans fantastiska släkthistoria på de senares sida – var mustig och rolig och glimtarna av uppväxten och skolgången på Lidingö präglade av humor, självdistans och social insikt.

Att Dorsin både är en skämtare och en reflekterande människa framkom bland annat i kupletten ”Får man skämta om vadsomhelst?”. Att balansen ibland, på grund av att alla i publiken inte riktigt hänger med, är svår framkom av de ilskna reaktioner han hade fått efter att i ett Allsång på Skansen-program ha sjungit ”Allt är bögarnas fel”. Så i dagens program hade han för säkerhets skull ändrat texten till ”Allt är krögarnas fel”.

Henrik Dorsin hade nämligen gjort något för Sommar-programmen mycket ovanligt: I stället för att spela skivor hade han till studion tagit med sitt lilla kompband, så musik så väl som sång framfördes live. Det medgav också en ovanlig grad av integration mellan prat och mellanliggande musik.

Dessutom spelade det här lilla bandet under livligt tjoande och i allt högre tempo ”Wiggen” inte mindre än fem gånger.

* * *

Jag står för mina omdömen från då, men självfallet innebär en repris också en möjlighet att upptäcka ännu mer hörvärt: detaljer i berättelsen om farfar, berättelsen om hur han själv redan på mellanstadiet inte ville ha eller gå på party utan ville vara en gammal gubbe, den svåra balansgången mellan att vara rak och ärlig och att såra människor, historien om hur en tjej när han gick i sjuan via ombud frågade chans på honom och om hur han då bokstavligen flydde fältet och ytterligare några saker.

Fast det här bara understryker mitt positiva omdöme från originalsändningen.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^