Melodikrysset nummer 31 2017

5 augusti 2017 12:32 | Film, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Också den här veckan testade Anders Eldeman våra kunskaper om klassisk musik. Han spelade musik ur ”Djurens karneval” av Camille Saint-Saëns. Fast själva frågan var enklare. Vi skulle identifiera soloinstrumentet, och det var en cello.

Själv tyckte jag att två andra frågor var betydligt svårare. Jag hörde och såg i och för sig Robin Bengtsson i Melodifestivalen och ESC, men jag skulle annars aldrig komma på idén att lyssna på honom, vilket gör, att jag förstås inte bums känner igen hans röst. Och varför han har sjungit in en låt med titeln ”Stevie Wonder” har jag ingen aning om.

Per Eggers tror jag heller inte att jag någonsin har hört på skiva (eller i något annat sammanhang). Och ”When My Little Girl Is Smiling” lockade mig inte heller att bli fan.

Däremot är bröderna Gärdestad hitmakare av den typ jag gärna lyssnar på, när tillfälle bjuds. Och deras ”Sol, vind och vatten” blev inte sämre av att det i dag var Laleh som sjöng den.

Tomas Ledin finns också i min skivsamling, dock inte med det som spelades i dag, ”De dagar vi drömt om”.

Evert Taube har jag allt av på skiva, då förstås också ”Tango i Nizza” som vi i dag hörde på gitarr. Och jag vet att det som förde Evert till många av de orter han har besjungit, till exempel Nice som Eldeman i dag ville att vi skulle skriva, var att han i yngre dagar också arbetade som sjöman.

Tar man sig längre västerut, från Medelhavet till atlantkusten, hamnar man i Portugal. Där, inklusive i huvudstaden Lissabon, har jag varit; jag har också hört Erik Axel Karlfeldts av Bo Sundblad tonsatta ”I Lissabon där dansa de”.

Fortsätter man sen norrut längs samma atlantkust, kommer man så småningom till Belgien, landet varifrån visskaparen och vissångaren Jacques Brel kom, och där har jag förstås också varit. Brel och hans sånger har jag ett långvarigt förhållande till. Ursprungligen kom jag i kontakt med Brels viskonst via Lars Forssell, men sedan har jag också lyssnat på Brels egna insjungningar, på franska. I dag fick vi höra Brel sjunga sin ”La bière”, en visa som vi som har läst franska i skolan förstår handlar om öl.

Från Belgien är det inte långt till Storbritannien, och därifrån hade Eldeman i dag hämtat många låtar.

Vi fick höra en hit för The Clash, den riviga ”Should I Stay Or Should I Go”.

Vi fick höra en instrumentalversion av The Beatles’ ”Yellow Submarine”, också en film som i svensk version fick heta ”Gul gul gul är vår undervattningsbåt”.

Och så fick vi höra en av de artister och låtar som förekom vid en födelsedagsgala för drottning Elisabeth 2002: Vi hörde Phil Collins i ”You Can’t Hurry Love”.

Kvar att nämna är då bara ”My Bonnie Is Over the Ocean”, en sång vi fick sjunga på engelsklektionerna i realskolan under tidigt 1950-tal. Men ska vi vara noga är den ju irländsk till ursprunget.

Och om en stund är det dags för Sven Melander, fast i ett annat radioprogram som jag också skriver om, varje dag.