Sommar i P1 med Tarja Halonen

6 augusti 2017 21:29 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

När Tarja Halonen år 2000 blev Finlands första kvinnliga president (hon var det sen till 2012), åkte hon som brukligt var på statsbesök till Sverige. Den svenske kungen var hennes värd, och till kungamiddagen för Halonen bjöds också riksdagens talman, Birgitta Dahl samt – eftersom jag var gift med henne – även jag.

Vid den här typen av middagar – jag har varit med om åtskilliga – får de inbjudna gästerna i tur och ordning gå fram till gästen med make eller maka samt kungen och drottningen och hälsa. När vi kom fram till den finska presidenten, utbrast hon med ett glatt leende: ”Nej men Enn!”.

Vi hade nämligen träffats åtskilliga gånger, både på valvakor och på socialdemokratiska partikongresser.

Tarja Halonen berättade i sitt ”Sommar” i dag om både presidentåren och sin egen bakgrund. Hon kom från enkla förhållanden i arbetarstadsdelen Kallio i Helsinki, och när hon startade sina universitetsstudier med att läsa konsthistoria, tyckte hennes föräldrar att hon skulle skaffa sig en utbildning, som gav säkrare ekonomisk utdelning, och då gick hon över till juridik. Deltidsarbete både hemma i Finland och i Storbritannien bidrog till att hon klarade ekonomin; dessutom lärde hon sig italienska under en vistelse i Italien.

Hon var sen student under studentrevoltens tid och deltog också i sådana aktiviteter men var och förblev socialdemokrat – blev partimedlem och valdes in i riksdagen 1979. Tidigare under 1970-talet hade hon anställts som jurist i Finlands motsvarighet till LO, FFC, Finlands Fackliga Centralorganisation.

Hennes juristutbildning ledde sedan också till att hon 1990 utsågs till justitieminister i Harri Holkeris regeri9ng. Holkeri var borgerlig (Samlingspartiet), men det här var en koalitionsregering – Pertti Paasio (s) var statsministerns ställföreträdare. Och hon stannade sedan länge i politiken och blev till slut republikens president. Dessförinnan hade hon bland annat varit utrikesminister.

Jag har som sagt träffat henne åtskilliga gånger, och det jag politiskt skulle vilja säga om henne är att hon förenar radikalism och engagemang med klokhet och balans. Liksom många av oss 60-talsradikaler hade hon valt att formellt inte gifta sig med sin man, Pentti Arajärvi, men när hon sen fick det formreglerade ämbetet som Finlands president, fogade hon sig, och de gifte sig.

Redan uppdraget som utrikesminister medförde att hon fick mängder av kontakter med politiker i andra länder, sådana som Alexej Kosygin – hon kände också Vladimir Putin innan han blev Rysslands president – och FNs generalsekreterare Kofi Annan. Men det är klart att det nära förhållandet mellan Sverige och Finland gör att en rad svenska politiker, från Olof Palme till Margareta Winberg, nämns med respekt. Också Bill och Hilary Clinton har hon träffat, fast i Finland. Också Martti Ahtisaari, före detta president, och Paavo Lipponen, före detta statsminister, båda hennes partivänner, nämndes med respekt, så också den relativt nyligen avlidne Mauno Koivisto.

Den här gamla vänsteraktivistens engagemang är mycket tydligt i frågor som europeiskt samarbete (märk att finländsk politik bär spår av landets under många år problematiska förhållande till Ryssland – hon nämnde själv krigsskadeståndet i krigets spår och den ekonomiska krisen i landet 1971), kampen för jämställdhet mellan kvinnor och män, ekonomisk utjämning i världen och internationellt samarbete i miljöfrågor och vid naturkatastrofer.

När det gäller Sverige var hon mer försiktig, sannolikt präglad av sin gamla roll som president: Hon gladdes åt att Finland har varit framgångsrikt i hockey men var mindre entusiastisk när det gällde respektive lands prestationer i Eurovision Song Contest. Men även om hennes ordval var presidentpräglat försiktigt innehöll det här sommarpratet en kritik av att Sverige inte har gett de oerhört många med finländsk bakgrund som lever i Sverige rättigheter som nationell minoritet. Finland, som har en svensk minoritet, har gett den särskilda rättigheter, bland annat att kunna använda sitt eget språk vid kontakter med myndigheter och institutioner plus den så kallade tvångssvenskan i skolan.

Tarja Halonens musikval i ”Sommar” var utstuderat och knöt ofta an till det hon just då talade om.

Hennes val av ”Här kommer Pippi Långstrump” som inledning är på gränsen till självporträtt, och ”Höstvisa” (Tove Jansson och Erna Tauro) insjungen av Cumulus är väl en ganska passande avslutning på ett program om hennes liv. Den sydliga grannen fick sitt genom en skiva med esten Georg Ots.

Paul AnkasDiana” spelades för att hon en gång i världen hörde honom live, ”A Hard Day’s Night” med The Beatles när hon hade berättat om en englandsresa och au pair-jobb där.

Grannkampen mellan Sverige och Finland illustrerade hon genom att efter varann spela ”Waterloo” med ABBA och ”Hard Rock Hallelujah” med Lordi.

Helt naturligt blev det ganska många skivor med finska artister. Efter avsnittet om kvinnornas radikalisering spelade hon ”Jos rakastat” (Om du älskar) av Kaj Chydenius och med Kristiina Halkola. Sitt eget internationalistiska perspektiv följdes av Arkiviisu i ”Liitton tyttö” (Woody GuthriesUnion Maid”). Som exempel på att det finns finska artistter som är uppvuxna i Sverige spelade hon ”Satulinna” med Jari Sillanpää. Och som anknytning till självständighetsdagsmottagningen 2013 spelade hon Lasse Mårtenson med ”Myrskyluodon Maija” (Stormskärs Maja).