Sommar i P1 med Barbro Ehnbom

Barbro Ehnbom berättade i dagens ”Sommar” om hur hon vid ett tillfälle, när hon kom till Handelshögskolan, av en manlig student avfärdades med ”Sekreterarkursen är på kvällen”. Hon verkar inte ha blivit särskilt upprörd över att bli behandlad så. I stället berättade hon i dagens program att hon ett år senare blev anställd på Handelshögskolan.

Hon tycks ha levt efter sin mammas devis ”Man ger aldrig upp”. Och trots egna tidiga drömmar om att bli veterinär eller poet hade hon lyssnat på sin pappa, som tyckte att hon kunde bli till exempel jurist (och på Handelshögskolan kom hon mycket riktigt att undervisa i juridik).

För att klara det här måste hon rimligen ha haft lätt för sig och klarat skolan bra, fast sånt kombineras inte alltid med mänskligt vett och att bry sig även om de mindre framgångsrika i kampen om jordens inte oändlig resurser. Den här tjejen ägnade sig alltså också åt ett så utlevande kårliv, att hon hamnade i Se. När hon efter denna ganska vilda fest sedan kallades till rektorn, trodde hon först att det handlade om något slags bestraffning, till exempel relegering – men det visade sig att han ville gratulera henne till det bästa resultatet i ett prov.

Hon påbörjade doktorandstudier men lockades också av annat: Kandiderade till att bli mälardrottning (men vann inte trots att hon vad jag förstår bör ha haft utseendemässiga möjligheter). Hon hade länge närt drömmar om framtids- och framgångslandet USA och åkte därför över till New York för ett, som hon då trodde, kortare besök. Men där blev hon kvar, lyckades och blev hyggligt rik.

Eftersom jag själv har varit i New York ett antal gånger, förstår jag den berusning hon kände av att vara där. Hon var 23 när hon kom dit, och hon säger själv att det blev kärlek vid första ögonkastet, och i hennes fall ledde det här till besök på många klubbar och restauranger, där man släpptes in om man var rätt klädd och anlände i limousine. Det här är ju inte något billigt nöje, så hon tackade ja när hon fick chansen att börja på ett läkemedelsföretag. Så småningom blev hon finansanalytiker och lyckades då genom sin svenska brytning forcera hindret sekreterarna och kunde sen vampa företagens chefer på värdefull information.

Jag orkar inte referera allt hon har gjort och alla hennes framgångar – är ni främst intresserade av sådant, kan ni ju själva lyssna på hennes ”Sommar”.

Mer hörvärda i mitt perspektiv är då hennes berättelser om möten med också här i Sverige kända amerikaner. Somligt där är inte särskilt intressant, till exempel att hon vid ett tillfälle hamnar vid samma restaurangbord som Lyndon B Johnsons döttrar. En mer kittlande historia är hennes träff med Donald Trump, men i det fallet är hon återhållsam. En glimt får vi också av Placído Domingo: Hon sitter på ett plan och lyssnar – ledsen över att hennes äktenskap har nått vägs ände – i hörlurarna på Jussi Björling, och mannen bredvid henne verkar av någon anledning vara intresserad av henne. När de är framme, hjälper han henne att ta ner bagaget och erbjuder henne sen skjuts från flygplatsen. I bilen frågar han henne vad det var hon lyssnade på i planet, och när hon berättar det, säger han: ”Ah! Bjorling!”. Först då kommer hon på att fråga honom vem han är, och det visar sig att han är Placído Domingo.

Den kanske roligaste kändishistorien handlar dock om Sean Connery, också känd som agent 007. Honom träffar hon vid en blind date, men han visar sig vara ganska svår att föra meningsfulla samtal med, så det hela slutar med att hon sticker därifrån. Men han ger sig inte, ringer först några gånger utan att få svar, och kommer sen själv till hennes hotell och börjar där banka på dörren till rummet där hon bor. Till slut tittar en arg och sömnig gubbe ut genom dörren. Själv har hon nämligen åkt därifrån.

Ingenting i historien om henne själv vittnar om något djupare intresse för klassisk musik, men till hennes förvåning visar sig sonen Marcus vara intresserad av sådan. Som andra ambitiösa föräldrar låter hon honom gå i musikskola, men när hon sen såsom varande god mamma tar en businesspaus och går för att lyssna på honom i hans skola, blir hon först väldigt förvånad: Han finns ju inte där, på scenen. Först när konserten ska börja kommer han in på scenen, och hon förstår plötsligt att han är solist! Och som mor tar hon sen sitt ansvar (något som i deras fall också kostar pengar): Sonen flyttar till Sverige och Stockholm och får klarinettistren Martin Fröst som lärare. (Observera att jag inte är kritisk mot Martin Fröst, som jag både har hört på konsert och träffat i samband med en OD-middag – vi har också en mängd skivor med honom i skivhyllorna.)

I hennes fall noterar jag att både detta och en del egna erfarenheter tycks ha modifierat hennes livshållning. Hon är i mina ögon fortfarande lite för inriktad på individuella insatser som föräldrars engagemang i de egna barnens skola. Men på vissa punkter har också hennes erfarenheter ändrat hennes ståndpunkter. Medan hon länge stenhårt var mot kvotering i näringslivet, inser hon numera att jämställdheten fortfarande växer fram för långsamt och accepterar därför aktiva åtgärder för att föra in också kvinnor på ledande positioner i företagen.

I hennes skivlista finns förstås då sonen i Schuberts ”Ave Maria” och hans läromästare Martin Fröst i Adagiot ur Mozarts klarinettkonsert.

Också Sven-Bertil Taube, som hon har mött i samband med en konsert i New York, spelas: ”Varför skola mänskor strida?”. Och Jussi Björling i ”Tonerna”.

I övrigt är hennes musikval en salig blandning: Elvis Presley, Sven-Ingvars, Frank Sinatra, Kris Kristofferson, Rod Stewart, Shirley Bassey och ”Dansen går på Svinsta skär” för att ge några exempel.