Sommar i P1 med Anders Göranzon

8 augusti 2017 23:11 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Ett par personliga positionsbestämningar med anledning av polisen Anders Göranzons ”Sommar” i dag:

Vid mina 80 år orkar man inte så mycket som i sin krafts dagar, men även om jag är en fridens man, har det också alltid bott en aktivist i mig. Redan under folkskoletiden organiserade jag en tillrättavisning i form av kollektivt skolstryk mot skolans översittare, alltför stark för var och en av oss som deltog. Under min studenttid i Uppsala har jag en gång handfast (till författaren Lars Gustafssons förfäran; han var vittne till det här) lyckats stoppa ett våldsamt slagsmål utanför Fyris-biografen. I en jättelång taxikö, där jag stod och väntade med två småbarn, har jag personligen – till övriga väntandes stora jubel – tvingat ut en person som försökte smita före alla andra i kön. Här i Öregrund har jag bland annat slängt ut (bokstavligen) en inträngling över den låsta grinden.

Men jag kan också förstå dem som gör dumheter och rent av bryter mot lagen. På småskole- och folkskoletiden hade jag en klasskamrat som jag umgicks med, också gav bort böcker åt, men honom gick det snett för i livet, och jag förstår varför. Han bodde hos sin mormor, eftersom hans mamma fanns i Stockholm (och enligt vad det sades inte levde ett helt sedesamt liv), och de hade det mycket knapert, så att läsa vidare – som jag gjorde – var inte att tänka på, detta trots att han avgjort var tillräckligt begåvad. Och det här ledde i sin tur till att han tog sig friheter som han borde ha hållit sig ifrån, stoppade bland annat pengar i egen ficka när han efter att ha slutat folkskolan fick jobb på en bilfirma i Sundsvall. Vilket när det upptäcktes ledde till att han fick sparken. Så han började med inbrott, ofta i berusat tillstånd, vilket senare bidrog till att han åkte dit. Och för att göra en lång eländeshistoria kort: han hamnade gång på gång på vårdanstalt och i fängelse. När han sen hade blivit fri, kom han till mig i Uppsala, och jag hjälpte förstås min barndomskamrat bland annat med att få hyra ett rum hos några jag kände. Då tackade han mig, hans gamla kompis, genom att ge mig en av de få ägodelar han ägde, en gul frottéhandduk. Att jag kan berätta det här beror på att han sedan länge är död. Frid över hans minne!

Min poäng med det här är att jag, efter att jag i dag har hört Anders Göranzons sommarprat, tror att han och jag har ganska lika värderingar och reagerar ganska lika – märk att jag aldrig har träffat honom eller i övrigt har några kunskaper om honom.

Göranzon och en poliskollega blev kända, också i USA, genom en försåtligt redigerad intervju, sänd i Fox News, ännu mer när sedan Donald Trump på sitt vanliga sätt ytterligare hade förvanskat vad de båda poliserna hade sagt. Anders Göranzon, för att återvända till honom, har förvisso synpunkter på de resurser polisen har till sitt förfogande och dessas varaktighet, men någon fiende till flyktinginvandring, det som Trump ville tolka det till, har han aldrig varit.

Ändå är han uppvuxen i Rinkeby och har senare tjänstgjort i de här delarna av Stockholm, likaledes i det invandrartäta Södertälje. Hans tidiga egna minnen från Rinkeby är av en stadsdel där ungar med olika kulturell och religiös bakgrund kunde leka ihop, vilket inte betyder att han inte ser alla de problem som anhopningen av nya anlända för med sig, till exempel svårigheten att ge jobb åt alla. Och bland annat i Södertälje, där han har tjänstgjort under lång tid, har det här utanförskapet bidragit till att skapa ligor av kriminella.

I Södertälje kom ändå han och hans kollegor långt med att lösa de här problemen, bland annat genom att insatsen var så massiv och pågick under så lång tid. Man lyckades både stävja den grova brottsligheten och minska vardagsbrotten. När han senare tillsammans med andra som hade tjänstgjort i Södertälje fick i princip samma uppgift i Järvaområdet, bland annat i Rinkeby och Tensta, var det enligt hans mening nödvändigt att få resurser att arbeta under fem år, men med de anslag som ställdes till förfogande räckte pengarna bara i tre år, till slut två. Också enligt min mening måste man satsa större resurser som räcker till en längre insats än det nu blev.

För det går att nå önskade resultat om viljan och pengarna finns, och Anders Göranzon har också exempel på att människor som har hamnat utanför samhällsgemenskapen kan återföras dit. Han berättar en egenupplevd historia, som börjar med en kakelsättare han lejer från en firma och med att denne inte gör ett jobb som är gott nog. Så han ringer firman den här hantverkaren kom ifrån och klagar, och den som svarar lovar att komma dit och kolla. När den sistnämnde sen anländer för att inspektera, känner han plötsligt igen vederbörande och vice versa. Killen är en av dem han en gång har satt dit. Men nu har han alltså jobb och är en del av vårt samhälle. Tillsammans faller de i varandras armar.

Sen slutar Anders Göranzon sitt ”Sommar” med en rad kloka reflektioner och paroller: Man måste visa respekt och artighet, inte bara när man entydigt gillar varandra. Alla kan bidra med något. Ansvaret är allas, vårt. Den vite riddaren vi ständigt väntar på är du själv.

Alldeles i slutet av sitt program använder han två klassiska socialdemokratiska paroller.

Dels affischparollen ”Alla ska med”, introducerad 2004 och sen använd fram till 2008.

Dels SSU-parollen ”Tillsammans är vi starka”, lanserad i en SSU-film från 1974.

Skulle det här kunna vara bara en ren slump?

Av den musik han spelar är bara en mindre del, till exempel Bob Marley & The Wailers och Bo Kaspers orkester, bekant för den äldre publiken.

Men väldigt mycket handlar om de utsatta områden och människor han berättar om i sitt program: Inner Circle och Tek med ”Bad Boys”, Kartellen, Sebbe Stax och Dani M med ”Mina områden”, Hugo Chakrabongse med ”99 Problems”, Infinite Mass med ”No. 1 Swartskalle”, Gangstagrass med ”I Go Hard”, Everlast med ”White Trash Beautiful”.

Någon som tolkar det här som reaktionärt och invandrarfientligt?

Sommar i P1 med Barbro Ehnbom

8 augusti 2017 0:00 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Barbro Ehnbom berättade i dagens ”Sommar” om hur hon vid ett tillfälle, när hon kom till Handelshögskolan, av en manlig student avfärdades med ”Sekreterarkursen är på kvällen”. Hon verkar inte ha blivit särskilt upprörd över att bli behandlad så. I stället berättade hon i dagens program att hon ett år senare blev anställd på Handelshögskolan.

Hon tycks ha levt efter sin mammas devis ”Man ger aldrig upp”. Och trots egna tidiga drömmar om att bli veterinär eller poet hade hon lyssnat på sin pappa, som tyckte att hon kunde bli till exempel jurist (och på Handelshögskolan kom hon mycket riktigt att undervisa i juridik).

För att klara det här måste hon rimligen ha haft lätt för sig och klarat skolan bra, fast sånt kombineras inte alltid med mänskligt vett och att bry sig även om de mindre framgångsrika i kampen om jordens inte oändlig resurser. Den här tjejen ägnade sig alltså också åt ett så utlevande kårliv, att hon hamnade i Se. När hon efter denna ganska vilda fest sedan kallades till rektorn, trodde hon först att det handlade om något slags bestraffning, till exempel relegering – men det visade sig att han ville gratulera henne till det bästa resultatet i ett prov.

Hon påbörjade doktorandstudier men lockades också av annat: Kandiderade till att bli mälardrottning (men vann inte trots att hon vad jag förstår bör ha haft utseendemässiga möjligheter). Hon hade länge närt drömmar om framtids- och framgångslandet USA och åkte därför över till New York för ett, som hon då trodde, kortare besök. Men där blev hon kvar, lyckades och blev hyggligt rik.

Eftersom jag själv har varit i New York ett antal gånger, förstår jag den berusning hon kände av att vara där. Hon var 23 när hon kom dit, och hon säger själv att det blev kärlek vid första ögonkastet, och i hennes fall ledde det här till besök på många klubbar och restauranger, där man släpptes in om man var rätt klädd och anlände i limousine. Det här är ju inte något billigt nöje, så hon tackade ja när hon fick chansen att börja på ett läkemedelsföretag. Så småningom blev hon finansanalytiker och lyckades då genom sin svenska brytning forcera hindret sekreterarna och kunde sen vampa företagens chefer på värdefull information.

Jag orkar inte referera allt hon har gjort och alla hennes framgångar – är ni främst intresserade av sådant, kan ni ju själva lyssna på hennes ”Sommar”.

Mer hörvärda i mitt perspektiv är då hennes berättelser om möten med också här i Sverige kända amerikaner. Somligt där är inte särskilt intressant, till exempel att hon vid ett tillfälle hamnar vid samma restaurangbord som Lyndon B Johnsons döttrar. En mer kittlande historia är hennes träff med Donald Trump, men i det fallet är hon återhållsam. En glimt får vi också av Placído Domingo: Hon sitter på ett plan och lyssnar – ledsen över att hennes äktenskap har nått vägs ände – i hörlurarna på Jussi Björling, och mannen bredvid henne verkar av någon anledning vara intresserad av henne. När de är framme, hjälper han henne att ta ner bagaget och erbjuder henne sen skjuts från flygplatsen. I bilen frågar han henne vad det var hon lyssnade på i planet, och när hon berättar det, säger han: ”Ah! Bjorling!”. Först då kommer hon på att fråga honom vem han är, och det visar sig att han är Placído Domingo.

Den kanske roligaste kändishistorien handlar dock om Sean Connery, också känd som agent 007. Honom träffar hon vid en blind date, men han visar sig vara ganska svår att föra meningsfulla samtal med, så det hela slutar med att hon sticker därifrån. Men han ger sig inte, ringer först några gånger utan att få svar, och kommer sen själv till hennes hotell och börjar där banka på dörren till rummet där hon bor. Till slut tittar en arg och sömnig gubbe ut genom dörren. Själv har hon nämligen åkt därifrån.

Ingenting i historien om henne själv vittnar om något djupare intresse för klassisk musik, men till hennes förvåning visar sig sonen Marcus vara intresserad av sådan. Som andra ambitiösa föräldrar låter hon honom gå i musikskola, men när hon sen såsom varande god mamma tar en businesspaus och går för att lyssna på honom i hans skola, blir hon först väldigt förvånad: Han finns ju inte där, på scenen. Först när konserten ska börja kommer han in på scenen, och hon förstår plötsligt att han är solist! Och som mor tar hon sen sitt ansvar (något som i deras fall också kostar pengar): Sonen flyttar till Sverige och Stockholm och får klarinettistren Martin Fröst som lärare. (Observera att jag inte är kritisk mot Martin Fröst, som jag både har hört på konsert och träffat i samband med en OD-middag – vi har också en mängd skivor med honom i skivhyllorna.)

I hennes fall noterar jag att både detta och en del egna erfarenheter tycks ha modifierat hennes livshållning. Hon är i mina ögon fortfarande lite för inriktad på individuella insatser som föräldrars engagemang i de egna barnens skola. Men på vissa punkter har också hennes erfarenheter ändrat hennes ståndpunkter. Medan hon länge stenhårt var mot kvotering i näringslivet, inser hon numera att jämställdheten fortfarande växer fram för långsamt och accepterar därför aktiva åtgärder för att föra in också kvinnor på ledande positioner i företagen.

I hennes skivlista finns förstås då sonen i Schuberts ”Ave Maria” och hans läromästare Martin Fröst i Adagiot ur Mozarts klarinettkonsert.

Också Sven-Bertil Taube, som hon har mött i samband med en konsert i New York, spelas: ”Varför skola mänskor strida?”. Och Jussi Björling i ”Tonerna”.

I övrigt är hennes musikval en salig blandning: Elvis Presley, Sven-Ingvars, Frank Sinatra, Kris Kristofferson, Rod Stewart, Shirley Bassey och ”Dansen går på Svinsta skär” för att ge några exempel.