Sommar i P1 med Tobias Forge

Dagens ”Sommar” gjordes av Tobias Forge, som jag gissar att många av de vanliga Sommar-lyssnarna förmodligen aldrig hade hört talas om. Detta för att de inte lyssnar på Heavy Metal, men de som gör det vet att han är ett stort namn i den delen av musikvärlden – jag ska återkomma till det. Till det kommer att han har uppträtt iförd mask och märkliga kläder De som genom hans sommarprogram ville bli bekanta med hans musik fick i dag höra Ghoast B. C. med ”Body And Blood”.

Bara två svenskspråkiga låtar förekom i programmet. Dels, apropå brorsans död, Evert Taubes ”Så länge skuten kan gå”, fast i dag sjungen av Per Myrberg. Dels, förenad med en riktigt rolig historia om hur han tillsammans med mormor går på fyraårskontroll hos doktorn och, när denne ber honom sjunga något, klämmer i med Simon Brehms i radio på sin tid portförbjudna, senare av Eddie Meduza insjungna

Dunder och snus

En gång var jag bärgad och hade en gård,
en fru, tretton ungar å en gammal Ford.
Jag mötte en brallis, hon gav mig en blick
Hon gav mig en kyss, å det gick som det gick.

Dunder å snus, å lurviga luder
å danska skallar så det sa tjoff!
Dunder å snus, å lurviga luder
in med en omgång å botten opp.

En månad på Holmen för flaskan som slant,
å gården åt fanders, å Forden i pant.
Nu sitter jag här som en urlakad sill
men roligt ibland, men som det slår till.

Dunder å snus, å lurviga luder
å danska skallar så det sa tjoff!
Dunder å snus, å lurviga luder
in med en omgång å botten opp.

Så föste jag snutarna hop i en flock
å vände på steken å löpte amok.
Då blev det rabalder å fasa å skrik
för om det ska gå, ska det gå med musik.

Dunder å snus, å lurviga luder
å danska skallar så det sa tjoff!
Dunder å snus, å lurviga luder
in med en omgång å botten opp

Nu präglar inte den här sången alls musikvalet i dagens ”Sommar” på något annat sätt än att också övriga låtar säkert känns utmanande i många lyssnares öron, men det handlar då om att texterna är utmanande på annat sätt och musikernas utstyrsel detsamma – ni har väl sett Heavy Metal-band och hårdrockgrupper åtminstone på bild?

Tobias Forge spelar Mötley Crüe, Ozzy Osbourne (som också var med i Black Sabbath), Sid Vicious (som också spelade i ”Six Pistols”), King Diamond, Jimmy Webbs version av ”The Highwayman” (som ni kanske har hört med Kris Kristofferson), Twisted Sister, australiensiska AC/DC, på slutet även en lite annorlunda låt med den engelske gitarristen Chris Rea.

Ska jag peka ut några få hörvärda låtar, stannar jag för att rekommendera Sid Vicious’ version av Frank Sinatra-klassikern ”My Way” och ”It’s a Long Way to the Top (If You Wanna Rock ’N’ Roll)” med AC/DC.

Tobias Forge tar i ”Sommar” av sig den mask han har framträtt bakom och berättar mycket öppenhjärtigt om sitt liv.

Han är uppvuxen i Linköping tillsammans med en frånskild mamma och en storebror, som var betydligt äldre än han och blev ett slags ställföreträdande pappa. (Sin pappa och hans nya familj tvingades han träffa varannan helg i Norrköping, vilket han hatade och därför slutade med i tioårsåldern, men han berättade också att han senare i livet har fått ett bra förhållande till pappan och sina halvsyskon. Men kanske bidrog det faktum att pappans nya fru var aktivt kristen till att han själv tidigt blev satanist.)

Djävulen blev till slut ett slags kompanjon framför allt under de tidiga tonåren – men han säger sig senare ha fått ett slags cirkulär uppfattning, ansåg sig leva i ett kretsloppssammanhang. Men någon riktigt fast uppfattning har han inte – när vi dör får vi se.

Mamman var starkt kulturintresserad, och den här lilla familjen såg mycket på film i TV och lyssnade på musik. Också den yngste i familjen fick tämligen obehindrat göra det här, inklusive att se ganska läskiga filmer (ibland i storebrorsans famn), sådant som ”The Shining”, ”Scarface”, ”It” och ”Star Wars”.

Attityden i hemmet gjorde att en av hans tidiga upplevelser via media (TV) var mordet på Olof Palme. Och som det barn han då var – han är född 1981 – lekte han sen mördarjakt med sin knallpulverpistol.

Skolan, och då särskilt en kristlig lärarinna, tyckte han var en riktig pest, så han intresserade sig bara för ämnen som verkligen intresserade just honom. Det här slutade naturligtvis med massor av underkänt i betyget.

Men vid det laget var han redan besatt av tanken att få ägna sig åt musik. Han blev också tidigt diskofil – numera har han en jättelik samling av skivor i olika genrer, inte nödvändigtvis bara de kvalitativt allra bästa.

Han började också själv spela, flyttade till och med till Stockholm för att få kontakt med andra likasinnade och spela med sådana.

Han har för egen del spelat i olika konstellationer, kanske också i det mycket provokativa Onkel Kånkel; i programmet berättade han om bandledarens död. För hans medverkan där talar Tobias Forges lust att ständigt provocera och detta i band med olika namn men med den gemensamma nämnaren att inte berätta vilka som ingår och att identiteterna döljs med hjälp av masker och märkliga scenkläder.

De flesta av de många band som ständigt bildas slår dock aldrig igenom, och det är väldigt svårt att leva på sin musik. Så han tackar den svenska välfärden för att arbetslösa (läs arbetsskygga) ynglingar som han ändå ekonomiskt hålls under armarna. Men när han blev kär i Boel och hon väntade barn (det blev sen tvillingar), flyttade de tillbaka till Linköping, och då måste de ju ha en lite större lägenhet än hans gamla etta. För att kunna ha råd med detta nya liv, var han tvungen att ta jobb som telefonsupport åt företag och fick då frågor som han i själva verket inte kunde ett dyft om. Men han babblade på och jobbade samtidigt med ett eget skivprojekt.

Hans egentliga mål var att få i gång sitt senaste projekt, metalbandet Ghost. Han la alltså ut det inspelade materialet på nätet, och det slog, slog till och med stort och över hela världen, in i helvete mycket visade det sig, när han kollade efter det som sedan hände:

För precis då fick han telefon från storebrorsan Sebastians tidigare fru: Sebastian hade plötsligt dött, en naturlig död: hjärtstillestånd efter sex. Det visade sig att han hade haft ett medfött men aldrig upptäckt hjärtfel. Så vid 41 års ålder var det slutdansat för hans del. Den här delen av Tobias Forges sommarprogram, där han talar om sin älskade och stöttande storebror, är den starkaste i hela det här sommarprogrammet. Man hör att den yngre brorsan har svårt att hålla snyftningarna tillbaka.

Även fortsättningsvis hör han ändå Sebastians röst inom sig.

Och programmet slutar med ”Vi ses i Nangijala” och musikaliskt med ”I Can Hear Your Heart Beat”.

Sommar i P1 med Mats Persson

Det händer med jämna mellanrum att sommarpratarna lämnar intressanta luckor i skildringen av sitt eget liv. Mats Persson, som gjorde dagens ”Sommar”, är ett exempel. Han nämner att han i sin ungdom i Småland var med i SSU, men vi får inte veta, varför och när han politiskt kom att röra sig högerut.

Han var också starkt idrottsinriktad och lyckades, för att göra en längre historia kort, ta sig till San Diego i USA för att dels spela basket, dels studera. I laget han kom med i var han den ende vite. Övriga i laget var alla mörkhyade, samtliga dessutom med kriminalitet och ofta straff i bagaget. Trots sin egen bakgrund trodde ingen av dem att Barack Obama skulle ha någon chans att bli USAs president. Persson berättar visserligen också om kontakter med folk på den amerikanska högerkanten, men man får ändå inte intrycket att han också skulle ha tagit in politiska influenser från dem.

Den riktigt intressanta delen av hans ”Sommar” kommer hur som helst när han lyckas komma in på London School of Economics för att studera nationalekonomi. Ja, egentligen inte där heller, men han blev nu intresserad av det europeiska samarbetet fast i den återhållna form också majoriteten av britterna ville reducera det till. För egen del lät han sig engageras av en tankesmedja, som heller inte var mot fortsatt brittiskt EU-medlemskap men ville reducera EUs allt mer omfattande federalistiska agenda. Han berättar här en ganska rolig historia om en sammanstötning med båt på Themsen med UKIP-anhängare som var betydligt mer militanta. Till UKIP-anhängarnas upphetsning bidrog att en av dem, kanske på grund av hans brytning, drog slutsatsen ”He’s German!”.

Britterna hade gått med i EU främst för att få tillgång till den inre marknaden och tyckte sig aldrig ha blivit tillfrågade om EUs allt mer federalistiska utveckling, och när medlemskapet i EU fick till följd att ungefär en miljon EU-medborgare, främst östeuropeer, kom till Storbritannien för att jobba (och la beslag på mängder av enkla jobb som kunde ha utförts av engelsmän), blev attityden till fortsatt EU-medlemskap allt mer kritisk. (Ett personligt inpass här: Märk att den gamla imperiestaten Storbritannien mycket länge har haft en invandring från de forna brittiska kolonierna och samväldesländerna, ofta av människor med annan hudfärg, utan att detta har lett till den politiska revolt som invasionen av vita européer ledde till.)

Den brittiske premiärministern David Cameron försökte hantera det här genom att åka runt i EU-ländernas huvudstäder och föreslå ändringar i Storbritanniens fördrag med EU, alltså inte lämna EU – Stefan Löfven kom dock själv till London men var, enligt Mats Perssons referat, mest tyst, när Cameron tog upp olika tanketrådar.

Med vid alla de här kontakterna var Mats Persson, som hade kallats till 10 Downing Street och erbjudits jobb där, vilket han tackade ja till. Persson berättar förresten en rätt kul historia om sitt första möte där, som inleds med att han går fel i byggnaden och dyker upp mitt i familjen Camerons privata måltid. Men naturligtvis var det ännu mer intressant att få en ögonvittnes-, till lika agerandeskildring av det brittiska utträdet ur EU.

För ett utträde blev det, alltså inte en lösning i enlighet med Camerons tvåstegsagenda. Till både Camerons och Perssons häpnad röstade britterna redan i första omgången nej till fortsatt EU-medlemskap. Redan de första rapporterade resultaten, från helt oväntade områden, indikerade detta slutresultat. 52 procent av britterna röstade för ett brittiskt utträde ur EU.

Att David Cameron på grund av den här förlusten för sin strategi valde att lämna premiärministerposten och även partiledarskapet är ju knappast förvånande.

I Mats Perssons analys av det som hände finns både kloka slutsatser och mer tveksamma. Bland de senare finns lusten att skylla förlusten på fel tid (eurokris och flyktingkris). Mer ligger det i slutsatsen att EU för att kunna bestå måste ersätta överstatligheten med flexibilitet. Hans antagande att EU skulle må bättre av ett minskat demokratiskt underskott får sin giltighet av hur demokratiskt underskott ska tolkas, mer folkligt inflytande över makten i EU eller i dess medlemsstater.

Cameron kom ju sedan att efterträdas av Theresa May, men det är en annan historia.

Premiärministerns stab av politiska rådgivare, bland dem Mats Persson, fick förstås också gå. Men han berättar att han senare fick en förfrågan om att arbeta också i Theresa Mays stab, men han valde den här gången att säga nej, vilket han nog i dag, när marken gungar under fötterna även på May, är glad över.

För egen del är han nu chef för ett konsultföretag som jobbar med frågor om handel och EU.

Mats Perssons musikval i ”Sommar” är naturligtvis baserat på hans egen musiksmak, men den är mycket ensidig, så han ska vara glad om några av dem som lyssnade på det här programmet kände till mer än enstaka spelade artister, till exempel Eminem och The Who.

Sommar i P1 med Ann-Marie Begler

Under mina skolår på 1950-talet var jag FiB-ombud, sålde Folket i Bild i Juniskär med omnejd, också FiBs folkböcker med den tidens många proletärförfattare. Jag knackade på i stugorna, argumenterade och berättade om böckernas innehåll och kvaliteter när så krävdes. En av mina många kunder var en läsande, också politiskt medveten sömmerska. Hon var syndikalist – vi hade alltså inte identiska åsikter – men vi gillade att prata med varann när jag dök upp i hennes hem. Ett slags sympati uppstod trots åsiktsskillnaden och den ännu större åldersskillnaden.

För den stora middag som följde på studentexamen fick hon åt en av mina kvinnliga klasskamrater sy en festblåsa, och hon, sömmerskan alltså, berättade sen för mig, att samtalet under provningarna bland annat hade handlat om vad min klasskompis tyckte om sina klasskamrater. Min vän sömmerskan frågade då min klasskamrat om vad hon tyckte om mig. Hon ska enligt sömmerskan ha tänkt efter lite och sen ha sagt:

– Enn – han är mer som en vuxen.

Det tyckte inte bara sömmerskan utan också jag var väldigt roligt, nog också rätt träffsäkert.

Jag kom att tänka på det här, när jag i dag lyssnade på Ann-Marie Beglers ”Sommar”, detta för att hon i så många avseenden är så olik mig. Samtidigt finns det likheter mellan oss: Visserligen fick jag efter familjens ankomst till Sverige efter kriget trots att jag hade lärt mig läsa redan vid tre års ålder skjuta upp skolstarten, medan hon fick börja skolan ett år före den normala skolåldern, men vi var ju i grunden båda ”duktiga”, för att använda den tidens termer. I vissa avseenden var hon också mer av en aktivist än jag var. I sitt ”Sommar” berättar hon om när hon kom i konflikt med en klasskompis, som sen kontrade med att bjuda alla tjejerna i klassen utom henne på sitt födelsedagskalas. Ann-Marie gick dit ändå.

Men vi är också olika. I skolan skolkade hon, när hon hade lust, för det gick ju bra ändå. Hon smygrökte på toaletten med de coola tjejerna, sminkade sig också, vilket hon fick radera ut spåren av innan hon gick hem. För min del har jag alltid agerat efter eget huvud, tyckt fruktansvärt illa om att anpassa sig.

Jag gillar starkt hennes engagemang för den jämställdhet mellan män och kvinnor jag själv var med om att under 1960-talet sätta på den politiska dagordningen. Hennes och makens, Olas, äktenskap präglades också av tidens jämställdhetsideal – de delade på vardagssysslorna hemma och hade varannan kväll hand om läggningen.

Mot den här bakgrunden blir deras skilsmässa obegriplig, särskilt som hon i sitt sommarprogram betonade att den var ett ömsesidigt beslut och att de förblev vänner. Men något skäl måste det ju ändå ha funnits.

Skolan hennes barn gick i måste rimligen ha fungerat illa i något avseende. Sonens dyslexiproblem utreddes först under andra året i gymnasiet. Men hon borde ju själv ganska tidigt ha upptäckt dem, om hon hjälpte till med läxorna. Också dottern visade sig ha problem i skolan, problem hon vägrade att tala om – det slutade med att hon under en period inte gick till skolan. Så småningom lyckades modern i alla fall få fram att skolan inte ansåg sig kunna skydda hennes dotter mot skolkamrater.

Nå, båda barnen tog sig så småningom, och det har gått bra i livet för dem.

Gott så. Men jag slås också av att det Ann-Marie Begler berättar delvis också präglar henne egna erfarenheter från arbetslivet. Det började ofta mycket lovande men hon miste till exempel rikspolischefen Sten Heckschers förtroende och placerades på den så kallade Elefantkyrkogården. Vid ett möte på Rosenbad Fick hon sen veta att hon inte skulle räkna med att få något nytt toppjobb. Hon skildrar faktiskt Heckscher ganska balanserat – men man får aldrig riktigt veta varför de hamnade i konflikt med varann – att de inte jobbade på samma sätt räcker inte riktigt som förklaring.

Sen blev hon ändå av Jan Björklund ombedd att bli chef för Skolinspektionen, och då gjorde hon i alla fall en insats som jag känner stark sympati för: När hennes myndighet kontaktades om pennalism på skolinternatet Lundsberg, agerade hon snabbt och beslutsamt; det var för övrigt inte första gången det hände mycket klandervärda saker där. I det aktuella fallet handlade det om nollning med hett strykjärn, och hon lät resolut stänga skolan där, och efter att skolan först hade friats i en lägre instans – det skedda hade ägt rum i sovsalar, inte i själva skolan – fick hon till slut rätt. Att elever och deras föräldrar försökte värna ”sin” skola kan man ju ändå begripa, men alla mobbnings- och hotbreven hon fick stärker mig i min uppfattning, att sådana här skolmiljöer över huvud laget inte borde få finnas.

Jag gillade också Ann-Marie Beglers kärleksfulla skildring av sin alltför tidigt bortgångne pappa.

Hennes musikval bidrog till att jag, trots frågorna och invändningarna ovan, ändå gärna lyssnade på hennes ”Sommar”: Bob Dylan (”Political World”), Gilbert O’Sullivan, Johannes Brahms’ ”Vaggvisa” i modern tappning, David Bowie, Amy Winehous (i Bruce Springsteens ”Dancing In the Dark” – Springsteen får senare själv sjunga ”Pay Me My Money Down”, hämtad ur hyllningen till Pete Seeger), Edith Piaf (Non je regrette rien” och ”Padam, padam”), Björn Afzelius (”Sång till friheten”), Fred Åkerström (i Tom Paxtons ”Jag ger dig min morgon”), Tom Petty och Laleh.

Sommar i P1 med Percy Nilsson

Percy Nilsson växte upp i ett barnrikt och lantligt område i Malmö, i ett socialdemokratiskt arbetarhem. I sitt ”Sommar” i dag nämnde han delar av detta, också att han i mycket unga år började jobba som byggnadssnickare och redan när han var 19 blev lagbas. Av hans berättelse framgick det att han har känt och haft kontakt med Nils Yngvesson, Malmös starke man under sjuttiotalet. Lite svårare hade han med en lite senare efterföljare, Ilmar Reepalu. Men de här kontakterna gällde idrott respektive ett eget byggprojekt, inte partipolitik.

Det här behöver ju inte betyda att han har bytt politisk åsikt. Kanhända att det mer har att göra med att han, från och med att han startade eget bolag i byggbranschen, Percy Nilsson Bygg AB, lärde sig att vara mer försiktig med att utmana andra i näringslivet med mer ryggmärgsartade borgerliga förhållningssätt. Redan i början av denna karriär fick han också bygga hus åt en miljonär.

Uppenbart lyckades han bra trots sitt handikapp, dyslexi – antalet anställda, omsättningen och vinsten växte – men han valde ändå att sälja sitt företag, som tur var före fastighetsbranschens kris 1990. Sen flyttade han till Belgien. Av skatteskäl råkar jag veta, men han för sin del uppehåller sig i sitt sommarprogram vid den lappsjuka han under tiden där drabbades av: telefonen ringde ju aldrig – hade alla glömt eller förträngt honom? Förhållandet till hustrun, som han förstås hade med sig, kraschade också under den här tiden, och de skildes. Sen återvände han till Sverige, bland annat till sitt gamla företag, men den historien och dess fortsättning orkar jag inte återberätta. Både det här och annat ur hans yrkesverksamhet är inte så intressant för normala Sommar-lyssnare.

Och mig, med mitt milt sagt svala intresse för idrott, intresserar inte heller hans insatser för Malmö Redhawks och bygget av Malmö arena.

För egen del känner jag större sympatier för hans anfall mot en fridsstörande Hemglass-bil. (Han angrep den med en borrmaskin och fick den att fly fältet. Det kostade honom 100.000 i böter, men det kan det ju vara värt, förutsatt att man har så mycket pengar som han.)

Roligt är det också att få höra att man relativt sent i livet kan hitta en ny livskamrat, i hans fall på ett dansställe. Hon tog kontakt och frågade om han ville ha gin och tonic. Han sa ja, så småningom också vid vigseln, där hon för övrigt utan förvarning gick upp på scenen och sjöng ”Aldrig ska jag sluta älska dig”.

Den ingår också i hans musikval, fast då med Helena Bergström.

Över huvud finns det bland skivorna han spelar ganska mycket med anknytning till det han berättar, och då syftar jag inte bara på låtar med skånskklingande artister som Östen Warnerbring och Danne Stråhed eller ”Paminas aria” (ur Mozarts ”Trollflöjten”), sjungen av ett kusinbarn, Maria Bengtsson.

Ovanligt mycket är dessutom sådant som en bred publik, för den skull inte utan kvalitetskrav, gärna lyssnar på, sådant som ”Brev från kolonien” (Cornelis Vreeswijk), ”Rock Around the Clock” (Bill Haley), ”Dancing Queen” (ABBA), ”My Way” (Frank Sinatra), ”Hallelujah” (Leonard Cohen), ”Vem vet?” (Lisa Ekdahl), ”Living Next Door To Alice” (Smokie), ja till och med ”Poker Face” (Lady Gaga).

Sommar i P1 med Lisa Langseth

Jag har på Reginateatern i Uppsala sett Riksteaterns uppsättning av Lisa Langseths (manus och regi) ”Pleasure” (2006), som handlar om mäns utnyttjande av prostituerade. Den är en skoningslös historia och en utomordentligt sevärd sådan – kolla gärna min recension ovan under Kulturspegeln, Teater.

I dagens ”Sommar” börjar hon med den Lisa som fanns innan hon slog igenom både som dramatiker och som filmskapare.

Hon kommer från en vänstermiljö – föräldrarna var vietnamaktivister, och alla fick exakt lika mycket lördagsgodis och av samma sorter. Den här familjen satt en kväll framför TVn – Lisa var då tolv år – och såg tillsammans ”VD”, en pjäs av Stig Larsson. Och där och då gick det upp ett ljus för henne: Det går att skapa en egen version av verkligheten.

Hon byggde gradvis upp sin egen världsbild med hjälp av läsning och personliga möten, gjorde också långresor till Indien, Marocko, Tibet, och från en resa mot Ungern genom Transsylvanien (en del av Rumänien) berättar hon en fantastisk historia om hur tåget plötsligt stannar på spåret och ett gäng män i militärkläder, sannolikt från Ceaușescus tid, kliver ombord och genomsöker vagn efter vagn, kupé efter kupé. De talar inte något för henne begripligt språk, och de förstår inget av de språk hon behärskar, men efter att ha kollat innehållet i hennes väska gör de klart för henne, att hon ska klä av sig. Hon är livrädd och gör som hon har blivit tillsagd, behåller bara trosorna på. (I dem har hon för övrigt gömt sina respengar, amerikanska dollar.) Konduktören hämtar mineralvatten åt de här männen, som pratar och skämtar med varann. Men plötsligt verkar de tröttna och lämnar kupén och tåget. Så fortsätter tåget, och hon själv väljer att inte stanna i Ungern utan fortsätter via Prag mot Stockholm.

1999-2001 går hon på Dramatiska institutet men inser sen vid ett genrep, att hon är livrädd för att stå på scen. Så hon skaffade sig i stället dramatikerutbildning på Biskops Arnö och började skriva för scen. Det hon åstadkom blev en snackis, och efter att dramatenscenen Elverket 2004 hade gett hennes ”Den älskade” med Noomi Rapace i huvudrollen, fick hon ett nytt erbjudande från Dramaten och skrev då ”Klimax”.

Däremot, säger hon själv i ”Sommar”, blev hennes privatliv allt mer rörigt, och trots en väns avrådan från att i ”Sommar” likt många andra inför lyssnarna vända ut och in på sitt liv inser hon att hon är inne på att göra just det, och hon hade ju börjat må dåligt.

Från teater var steget inte långt till film, och hon ville då inte bara skriva synopsis/manus utan själv också regissera och välja skådespelare, kongeniala för just de roller de spelade. Hon berättar i programmet om hur hon efter mycket letande hittade Alicia Wikander, som då för övrigt själv livnärde sig på jobb i en blomsterbutik. Inte heller hennes hela filmhistoria vill jag redogöra för här, men hon slog snabbt igenom även som filmmakare och guldbaggebelönades.

Värd att återberätta är hennes upplevelser vid en filmfestival i Toronto, där hon träffar branschfolk. Den första, för henne mycket märkliga frågan är: ”Varför skriver du dina manus själv?” Man erbjuder henne manus – hon måste våga; sen när hon har blivit ett stort namn kan hon göra film efter eget manus. De här människorna ser hennes barn som problem, vill också att hon ska överväga att byta image.

Men Lisa Langseth faller inte för det här. Mot slutet av sitt sommarprogram berättar hon om sitt arbete med nästa film, gjord efter hennes eget huvud.

Lisa Langseth är en avvikare också i fråga om musikvalet till sitt ”Sommar”: Samtliga tio låtar är med och av P J Harvey. (P J = Polly Jean.)

Jag har hört P J Harvey tidigare, men jag har i det här programmet hört låtar som jag nog vill komplettera min privata skivsamling med, till exempel ”Let England Shake” från albumet med samma namn.

Sommar i P1 med Gullan Bornemark

Vi som har barn, födda under 1960- och 1970-talen, kom ganska givet i kontakt med Gullan Boremarks visor för barn. Hon slog igenom stort, och också i vårt hem fanns EP-skivor med de där sångerna som ungarna sjöng på dagis men också hemma, lyssnade på i etermedia eller spelade på skiva. Hennes egna barn förekom ofta som medverkande, och även om inte allt hon hade skrivit hörde till det allra bästa, var det tillräckligt mycket som var bra, för att hon skulle räknas som en klart lysande stjärna på den svenska barnskivehimlen. Också jag kommer vid 80 års ålder i håg barnvisor av och med henne som jag har lärt mig sjunga och fortfarande kan åtminstone delar av texterna till.

Hon fyller 90 i höst, och det är faktiskt lite av en gåta, att hon först nu debuterar som sommarpratare. Men bättre sent än aldrig.

I dagens ”Sommar” berättade hon om sin egen uppväxtmiljö i Härnösand, framför allt om sin älskade pappa och att hon tidigt uppmuntrades att lära sig spela piano och även kunna tolka noter. Som tidens unga gillade hon att lyssna på swing och att dansa till storbandsmusik, men efter studenten vid 17 år gick hon först på Ingesund i Värmland och fullföljde sen med musikstudier på Ackis. Men hon berättar också om andra impulser: Under skoltiden i Härnösand, när hon var 15, kom en dag Alice Tegnér, då 78 år, till hennes skola, och eleverna fick – för övrigt ganska nära Tegnérs död – höra henne göra ett fantastiskt program i aulan med sina sånger. Som 17-årig hade hon också fått spela duett med en kille i Sundsvall, vilket sändes i radio – själv satt hon alltså och spelade i Härnösand.

Under ingesundstiden träffade hon en annan elev, Valter, 18, och de blev snart ett par. De har sen levt tillsammans i vad som för många andra är ett helt liv. Tillsammans har de fått barn, bland annat de som med sång medverkar på många av hennes barnskivor.

Den utbildning hon hade skaffat sig hade som mål att hon skulle bli musiklärare, men ganska snart ändrade hon sig: sa upp sig från den tjänst hon hade fått och annonserade, nu i Malmö, om att hon skulle starta en musikverksamhet för barn, ”Blåklockan” kallad. Redan nästa morgon började det komma anmälningar per telefon, och hon fick snart ihop en grupp.

Det här ledde i sin tur till att hon också började skriva egna barvisor. Så småningom blev det här till skivor, sångböcker och grammofoninspelningar.

Men också därefter har hon strävat även efter annat, till exempel relativt sent i livet på Musikhögskolan i Malmö lärt sig spela orgel och utbildat sig till kyrkomusiker.

Mot slutet av sitt sommarprogram tappar Gullan Bornemark en smula den stringens hennes program tidigare har haft – hon vill allt för pliktskyldigt få med ett antal familjemedlemmar och händelser i sitt program – men jag vill varken kritisera henne för det eller polemisera mot den kristna tro jag inte delar med henne. Vida viktigare är det att vi har fått lära känna en person som man inte kan tänka bort ur svensk barnkultur.

Gullan Bornemark spelar mycket ur sin egen barviserepertoar, sådant som ”Var är Oskar” och ”Gå i solen”, men själv skulle jag hellre ha velat höra fler av hennes barnhits i stället för det hon nu valde att spela som illustrationer till olika trådar i hennes berättelse. Fast det var ju kul att få höra henne själv spela Jerome Kerns ”All the Things You Are” och den från den religiösa sfären hämtade ”Sorgen och glädjen”.

Men vi fick också höra sådant som ”In the Mood” med Glenn Miller, ”När min tid är förbi” med SweDanes och ”Dry Bones” med Delta Rhythm Boys och även klassiska stycken som Wolfgang Amadeus Mozarts ”Klarinettkvintett” med Martin Fröst.

Fast den avslutande ”Rosenkavaljeren” (Richard Strauss) med adress till maken kunde gärna ha fått bli ospelad för min del.

Melodikrysset nummer 32 2017

I dag fanns det väl egentligen inga våldsamt svåra frågor i Melodikysset, men en dubbelfråga vållade mig lite besvär. Dels förstår jag inte vitsen med att koppla ihop två olika frågor som inte har ett dugg med varann att göra, och den ena delfrågan var lite knepig. Jag har till och med skivor med Dolly Parton, dock inte någon inspelning av ”I Will Always Love You”, som jag följaktligen inte kände igen. Däremot minns jag väl ”Sunny Girl” med Hep Stars från 1966.

Också frågan som kom därefter var lite krånglig.

Den utgick från Beppe Wolgers’ ”Sången vi spelade” med Gunilla Backman. Men vad hette Jerome Kerns och Dorothy Fields låt i original? Jo, ”The Way You Look Tonight”.

Att vi hörde Jerry Lee Lewis i ”Poison Love” var en desto lättare fråga.

Och eftersom jag har allt med The Beatles på skiva, hade jag förstås inte heller några problem med att känna igen Paul McCartneys ”Let It Be”.

Gamla svenska schlager kan jag ganska bra, så jag mindes genast låttiteln, när vi fick höra Ebbe Jularbo göra en instrumentalversion av Kai Gullmars ”Jag har en liten melodi”.

Förr skrevs det schlager som genast fastnade i melodiminnet. Det gällde också fortfarande i Melodifestivalen 1986, då Style tävlade med ”Dover Calais”.

Och det har ju inte heller senare blivit ute att göra populärmusik med sådana egenskaper. BAO, Benny Anderssons orkester, finns ju till exempel fortfarande. I dag hörde vi dem i ”Födelsedagsvals till Mona”.

Eller ta en fortfarande högst aktiv artist, Miss Li (Linda Carlsson). Många av hennes låtar, till exempel ”My Heart Goes Boom” som spelades i dag, fastnar hur lätt som helst i musikminnet. Henne har jag förresten också hört live, på en socialdemokratisk partikongress.

Jag har också träffat Lennart Hellsing personligen, vid en vårmiddag med barnkultur som tema Riksdagens dåtida talman Birgitta Dahl anordnade. Hans klassiker ”Det var så roligt, jag måste skratta” om den trekantige gubben lärde jag mig redan under min egen skoltid. I dag sjöngs den här sången av Rolf Lassgård, välkänd från filmens värld.

När jag höll på att sammanställa min bok ”Joe Hills sånger” (1969) hade jag kontakt bland annat med Mats Paulson, som på den tiden hade bildat ett Joe Hill-sällskap och också spelat in Hills sånger på skiva. Men Mats har också gjort en del egna, mycket minnesvärda visor, till exempel ”Visa vid vindens ängar”, den som börjar ”Det går en vind över vindens ängar”. Eldeman spelade den med Dana Dragomir.

Lars Forssell, numera död, har jag också träffat i olika sammanhang: anordnat möte med honom, publicerat texter av honom i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp!” och vid framförandet av ett verk han på min hustrus initiativ skrev åt Riksdagen. Fast i dag fick vi höra hans version av Charles Aznavours ”Je me voyais deja”, ”Anna Stark”, en av de enligt min mening få bra låtarna på Lill-Babs’ Forssell-skiva.

Då får vi i dag avsluta med något riktigt pampigt, ”Nessum dormat” ur Giacomo Puccinis ”Turandot”.

Och nu ska jag börja lyssna på ”Sommar”.

Sommar i P1 med Henrik Dorsin (repris)

Det ”Sommar” vi i dag hörde med Henrik Dorsin var en repris av det sommarprogram han gjorde redan 2012 – skälet till att det sändes en gång till var att den tilltänkte sommarprataren måste hoppa av. Jag har både hört och skrivit om Dorsins program tidigare, och eftersom jag inte har ändrat uppfattning, repriserar jag också min text från då:

Många av oss har sett Henrik Dorsin, till exempel i TV4s ”Parlamentet”. Själv har jag också träffat honom, en gång. Birgitta och jag hade varit på en av ODs, Orphei Drängars, capricer i universitetsaulan, där Henrik Dorsin hade varit bejublad gästartist, och eftersom Birgitta är så kallad moster i OD, hamnade vi liksom Dorsin vid honnörsbordet under den efterföljande middagen på Uppsala slott. Vi satt inte alldeles intill Dorsin men fick ändå tillfälle att hälsa på honom och berömma honom för hans insats.

Han tackade men verkade närmast vara generad, lite blyg.

Jag berättar det här för att han i sitt Sommar-program i dag bekände att han, trots att han ständigt står på scen, har ett sådant drag i sin personlighet.

Den som får uppdraget att göra säsongens sista Sommar-program – det här var årets sista – väljs, vad jag förstår, ut på grund av sin förmåga att göra riktigt bra program, och Henrik Dorsin var, med alla mått mätt, lysande i rollen som säsongsavslutare.

Hans berättelse om mor- och farföräldrarna – jag kände inte till hans fantastiska släkthistoria på de senares sida – var mustig och rolig och glimtarna av uppväxten och skolgången på Lidingö präglade av humor, självdistans och social insikt.

Att Dorsin både är en skämtare och en reflekterande människa framkom bland annat i kupletten ”Får man skämta om vadsomhelst?”. Att balansen ibland, på grund av att alla i publiken inte riktigt hänger med, är svår framkom av de ilskna reaktioner han hade fått efter att i ett Allsång på Skansen-program ha sjungit ”Allt är bögarnas fel”. Så i dagens program hade han för säkerhets skull ändrat texten till ”Allt är krögarnas fel”.

Henrik Dorsin hade nämligen gjort något för Sommar-programmen mycket ovanligt: I stället för att spela skivor hade han till studion tagit med sitt lilla kompband, så musik så väl som sång framfördes live. Det medgav också en ovanlig grad av integration mellan prat och mellanliggande musik.

Dessutom spelade det här lilla bandet under livligt tjoande och i allt högre tempo ”Wiggen” inte mindre än fem gånger.

* * *

Jag står för mina omdömen från då, men självfallet innebär en repris också en möjlighet att upptäcka ännu mer hörvärt: detaljer i berättelsen om farfar, berättelsen om hur han själv redan på mellanstadiet inte ville ha eller gå på party utan ville vara en gammal gubbe, den svåra balansgången mellan att vara rak och ärlig och att såra människor, historien om hur en tjej när han gick i sjuan via ombud frågade chans på honom och om hur han då bokstavligen flydde fältet och ytterligare några saker.

Fast det här bara understryker mitt positiva omdöme från originalsändningen.

Sommar i P1 med Magda Gad

Eftersom jag bara sporadiskt läser Expressen, hade jag inte någon sammanhängande bild av Magda Gad, innan jag i dag hörde henne i ”Sommar”.

Men helt uppenbart är hon värd att läsa – hennes sommarprogram i dag rymmer så många självupplevda krigs- och krisupplevelser, att det sannolikt i det avseendet är svårt att överträffa. Ibland undrar man faktiskt över varför hon dras till just de farligaste områdena och skeendena – även om naturligvis hennes tidning har en dragning till dramatiska artiklar om sådant.

Redan i det här sommarprogrammets inledning berättar hon att militären och dess sjukvård, också när det gäller drabbade barn, väljer att rädda de minst skadade, de som har störst chanser att överleva, också om sin egen oförmåga i en sådan situation. Ibland hänger ett liv på att de som ska göra den avgörande insatsen till exempel har en sax.

När det gäller den journalistiska aspekten på krig, säger hon, att alla ju redan vet att människor dör i krig, och då är det journalistens uppgift att förklara varför. Om jag på någon punkt ska vara kritisk mot hennes program är det just på den senare punkten. Programmet rymmer dock ansatser åt det hållet, som när hon konstaterar att krig ofta utlöses av att några få vill ha ännu mer av sådant som diamanter eller olja. Och att kriserna blir ännu värre av att situationen blir så farlig även för hjälporganisationerna att de inte vågar göra insatser.

Trots mina egna paripolitiska sympatier har jag inga problem med att hon läser lusen av Stefan Löfven för hans utsagor om regeringen i Irak, som hon med all säkerhet vet mer om än han, inte heller med det hon säger om Sveriges dubbelmoral i handelsförbindelserna med länder som Saudiarabien och Iran. Men här har även hon problem med analysen: Till slut blir alla katter i Irak lika grå och hjälpinsatser i form av individuella insamlingar de enda hon verkar tro på.

Så det som gör det här sommarprogrammet så bra är dess många personliga iakttagelser från många platser och krig, som alla även var för sig skulle kunna benämnas som helvetet på jorden: det redan nämnda Irak, ebolaepidemins Liberia, Kongo, Honduras, Rumänien, Ukraina.

De starka, mycket starka, inslagen i dagens ”Sommar” är alla självupplevda, konkreta i sin ofta hjärtskärande detaljrikedom.

En liten ensam irakisk pojke som letar efter sin bror och syster men sen konstaterar: ”Dom tog allihop” – de sköt också hans pappa.

Den beväpnade livvakten hon tvingas ha med sig överallt, också när hon måste göra paus för att kissa.

Kvinnan som klarade sig med livet i behåll och sen firade det med en cigarrett. När hon skrev om det här fick hon förmaningsmejl från svenska läsare för att hon ansågs glorifiera rökning.

Mannen i Irak som personligen har halshuggit 50 andra och på annat sätt dödat ännu fler. ”Det känns bra att hugga huvet av folk”, säger han, i alla fall när det handlar om folk från IS.

Kvinnan i Kongo i vars hus det trängde in beväpnade män, som startade med att döda hennes man, skära henne i ansiktet och sen i tur och ordning våldtog henne. Från rummet bredvid hörde hon sina små döttrars hjärtskärande skrik, när de utsattes för samma sak.

I Honduras såg hon unga som torterade och dödade andra unga.

Från ebolaepidemins Liberia berättar hon om alla dem som isolerades utan möjlighet att ens träffa anhöriga eller andra de kände – det gällde ju att begränsa den här sjukdomens fortsatta spridning. Sen fraktades de av män i skyddsutrustning för begravning. Vid ett sådant tillfälle lyckades hon, medan likbilen hämtades, närma sig en flicka, som i själva verket inte var död och inte heller hade Ebola. Hon hade våldtagits och misshandlats – men utstött, som en pestsmittad, blev hon i alla fall.

Hon skrev om flickan på Face Book, och det kom in pengar från läsarna. För dem byggde hon ett hus åt den här flickan och andra.

I Liberia träffade hon, vid nästan 40 års ålder, också den man, Bunny, hon ser som sitt livs kärlek – hon berättar med värme om kvällarna när de la sig tillsammans och morgnarna då de vaknade tillsammans. Men han blev kvar när hon sen åkte hem, och vad jag förstår har de inte setts sen.

Undra på att hon en natt, då hon funderar över sitt liv, ser stjärnorna som hål i himlen genom vilka alla de döda blickar ner på oss som fortfarande lever.

Döden kommer man inte undan, ens om man arbetar för aldrig så vällovliga saker. Hennes mamma träffade hennes pappa, som var egyptier, när de en gång i världen båda befann sig i London, och tog honom sen med sig hem till Dalarna. Pappan ägnade sig åt cancerforskning, men det hjälpte inte: Han dog själv i cancer.

Och har jag i min källforskning om dagens sommarpratare hamnat rätt, har även hon haft cancer. Fast den har – peppar, peppar – besegrats.

Jag ska villigt erkänna att den musik hon spelar i programmet oftast inte är bekant för mig. Men albumtitlar som ”Mad World”, ”Blood Diamond” och ”Delirium” säger kanske något om delar av musiken.

Och sen avslutar hon sitt program med att spela ”What a Wonderful World” med Louis Armstrong.

Sommar i P1 med Roy Hodgson

När jag hör dagens ”Sommar” med Roy Hodgson, tänker jag till slut att de fotbollsintresserade ju också måste få något de är intresserade av. Själv är jag nämligen av den sort som aldrig läser sportsidor och aldrig frivilligt ser fotboll i TV. Jag kan ganska mycket om en massa olika saker, men dit hör inte idrott, alltså heller inte fotboll.

Ändå gör jag verkligen mitt bästa och lyssnar på och gör anteckningar om fotbollstränaren Hodgsons ”Sommar”, noterar till exempel hans framgångar med Halmstads BK och Malmö FF, men sorry – inget av det han där har åstadkommit eller i övrigt har gjort väcker över huvud taget något intresse hos mig. Han nämner också en hel radda spelare i malmölaget, men inte heller dem har jag hört talas om. (Zlatan Ibrahimovic kan man, om vi håller oss till nutid, inte ens med min inställning ha undgått att höra talas om.)

Hela tiden försöker jag och försöker igen hitta sådant som skulle kunna intressera en Sommar-lyssnare av min typ.

Och ett och annat finns det av det slaget, till exempel rosen till Olof Palme och den gillande attityd han fick till den svenska modellen. Men det här säger han lite i förbigående.

Jag försöker notera mer principiella utsagor om det liv i sportens värld som har varit hans. En del av dem, som att fotboll förr sågs som hobby men i dag har blivit en del av underhållningskulturen, ligger det säkert något i. Jag hittar också iakttagelser som de här: Få människor är så egoisiska eller hårdhudade att de inte bryr sig om hur det går för andra. Även om man utvecklar sig och tar till sig förändringar, ställs man hela tiden inför nya utmaningar och problem. Nu är jag ändå snäll – han gjorde betydligt mer klyschiga och platta utsagor.

Fast det kan kanske göra detsamma eftersom jag misstänker att många andra lyssnare hade svårt att följa honom i hans berättelse på i och för sig korrekt men svårt engelskklingande svenska. (Märk att jag själv är invandrare och inte drivs av lust att håna sådana.)

Musikvalet i det här sommarprogrammet led i och för sig av att inte ha någon tydlig koppling till det han berättade, men musiken var ändå mer hörvärd än det sommarprataren presterade.

Det svenska fick sitt genom Hasse Alfredsons och Tage Danielssons ”Fotbollstränare Bob Lindeman”, ABBAs ”The Winner Takes It All” och Jussi Björlings sång i Georges Bizets ”Pärlfiskarna”.

På engelska spelade han Amy Winehouse, Otis Redding, Marvin Gaye, The Staple Singers, Jackson Browne, Eurythmics, Etta James och Joan Baez, den senare i Bob Dylans ”Don’t Think Twice, It’s All Right”.

Och eftersom Roy Hodgson fyller 70 i dag, avslutar jag ändå med ”Grattis!”.