Sommar i P1 med Percy Nilsson

Percy Nilsson växte upp i ett barnrikt och lantligt område i Malmö, i ett socialdemokratiskt arbetarhem. I sitt ”Sommar” i dag nämnde han delar av detta, också att han i mycket unga år började jobba som byggnadssnickare och redan när han var 19 blev lagbas. Av hans berättelse framgick det att han har känt och haft kontakt med Nils Yngvesson, Malmös starke man under sjuttiotalet. Lite svårare hade han med en lite senare efterföljare, Ilmar Reepalu. Men de här kontakterna gällde idrott respektive ett eget byggprojekt, inte partipolitik.

Det här behöver ju inte betyda att han har bytt politisk åsikt. Kanhända att det mer har att göra med att han, från och med att han startade eget bolag i byggbranschen, Percy Nilsson Bygg AB, lärde sig att vara mer försiktig med att utmana andra i näringslivet med mer ryggmärgsartade borgerliga förhållningssätt. Redan i början av denna karriär fick han också bygga hus åt en miljonär.

Uppenbart lyckades han bra trots sitt handikapp, dyslexi – antalet anställda, omsättningen och vinsten växte – men han valde ändå att sälja sitt företag, som tur var före fastighetsbranschens kris 1990. Sen flyttade han till Belgien. Av skatteskäl råkar jag veta, men han för sin del uppehåller sig i sitt sommarprogram vid den lappsjuka han under tiden där drabbades av: telefonen ringde ju aldrig – hade alla glömt eller förträngt honom? Förhållandet till hustrun, som han förstås hade med sig, kraschade också under den här tiden, och de skildes. Sen återvände han till Sverige, bland annat till sitt gamla företag, men den historien och dess fortsättning orkar jag inte återberätta. Både det här och annat ur hans yrkesverksamhet är inte så intressant för normala Sommar-lyssnare.

Och mig, med mitt milt sagt svala intresse för idrott, intresserar inte heller hans insatser för Malmö Redhawks och bygget av Malmö arena.

För egen del känner jag större sympatier för hans anfall mot en fridsstörande Hemglass-bil. (Han angrep den med en borrmaskin och fick den att fly fältet. Det kostade honom 100.000 i böter, men det kan det ju vara värt, förutsatt att man har så mycket pengar som han.)

Roligt är det också att få höra att man relativt sent i livet kan hitta en ny livskamrat, i hans fall på ett dansställe. Hon tog kontakt och frågade om han ville ha gin och tonic. Han sa ja, så småningom också vid vigseln, där hon för övrigt utan förvarning gick upp på scenen och sjöng ”Aldrig ska jag sluta älska dig”.

Den ingår också i hans musikval, fast då med Helena Bergström.

Över huvud finns det bland skivorna han spelar ganska mycket med anknytning till det han berättar, och då syftar jag inte bara på låtar med skånskklingande artister som Östen Warnerbring och Danne Stråhed eller ”Paminas aria” (ur Mozarts ”Trollflöjten”), sjungen av ett kusinbarn, Maria Bengtsson.

Ovanligt mycket är dessutom sådant som en bred publik, för den skull inte utan kvalitetskrav, gärna lyssnar på, sådant som ”Brev från kolonien” (Cornelis Vreeswijk), ”Rock Around the Clock” (Bill Haley), ”Dancing Queen” (ABBA), ”My Way” (Frank Sinatra), ”Hallelujah” (Leonard Cohen), ”Vem vet?” (Lisa Ekdahl), ”Living Next Door To Alice” (Smokie), ja till och med ”Poker Face” (Lady Gaga).