Sommar i P1 med Ann-Marie Begler

16 augusti 2017 1:34 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Under mina skolår på 1950-talet var jag FiB-ombud, sålde Folket i Bild i Juniskär med omnejd, också FiBs folkböcker med den tidens många proletärförfattare. Jag knackade på i stugorna, argumenterade och berättade om böckernas innehåll och kvaliteter när så krävdes. En av mina många kunder var en läsande, också politiskt medveten sömmerska. Hon var syndikalist – vi hade alltså inte identiska åsikter – men vi gillade att prata med varann när jag dök upp i hennes hem. Ett slags sympati uppstod trots åsiktsskillnaden och den ännu större åldersskillnaden.

För den stora middag som följde på studentexamen fick hon åt en av mina kvinnliga klasskamrater sy en festblåsa, och hon, sömmerskan alltså, berättade sen för mig, att samtalet under provningarna bland annat hade handlat om vad min klasskompis tyckte om sina klasskamrater. Min vän sömmerskan frågade då min klasskamrat om vad hon tyckte om mig. Hon ska enligt sömmerskan ha tänkt efter lite och sen ha sagt:

– Enn – han är mer som en vuxen.

Det tyckte inte bara sömmerskan utan också jag var väldigt roligt, nog också rätt träffsäkert.

Jag kom att tänka på det här, när jag i dag lyssnade på Ann-Marie Beglers ”Sommar”, detta för att hon i så många avseenden är så olik mig. Samtidigt finns det likheter mellan oss: Visserligen fick jag efter familjens ankomst till Sverige efter kriget trots att jag hade lärt mig läsa redan vid tre års ålder skjuta upp skolstarten, medan hon fick börja skolan ett år före den normala skolåldern, men vi var ju i grunden båda ”duktiga”, för att använda den tidens termer. I vissa avseenden var hon också mer av en aktivist än jag var. I sitt ”Sommar” berättar hon om när hon kom i konflikt med en klasskompis, som sen kontrade med att bjuda alla tjejerna i klassen utom henne på sitt födelsedagskalas. Ann-Marie gick dit ändå.

Men vi är också olika. I skolan skolkade hon, när hon hade lust, för det gick ju bra ändå. Hon smygrökte på toaletten med de coola tjejerna, sminkade sig också, vilket hon fick radera ut spåren av innan hon gick hem. För min del har jag alltid agerat efter eget huvud, tyckt fruktansvärt illa om att anpassa sig.

Jag gillar starkt hennes engagemang för den jämställdhet mellan män och kvinnor jag själv var med om att under 1960-talet sätta på den politiska dagordningen. Hennes och makens, Olas, äktenskap präglades också av tidens jämställdhetsideal – de delade på vardagssysslorna hemma och hade varannan kväll hand om läggningen.

Mot den här bakgrunden blir deras skilsmässa obegriplig, särskilt som hon i sitt sommarprogram betonade att den var ett ömsesidigt beslut och att de förblev vänner. Men något skäl måste det ju ändå ha funnits.

Skolan hennes barn gick i måste rimligen ha fungerat illa i något avseende. Sonens dyslexiproblem utreddes först under andra året i gymnasiet. Men hon borde ju själv ganska tidigt ha upptäckt dem, om hon hjälpte till med läxorna. Också dottern visade sig ha problem i skolan, problem hon vägrade att tala om – det slutade med att hon under en period inte gick till skolan. Så småningom lyckades modern i alla fall få fram att skolan inte ansåg sig kunna skydda hennes dotter mot skolkamrater.

Nå, båda barnen tog sig så småningom, och det har gått bra i livet för dem.

Gott så. Men jag slås också av att det Ann-Marie Begler berättar delvis också präglar henne egna erfarenheter från arbetslivet. Det började ofta mycket lovande men hon miste till exempel rikspolischefen Sten Heckschers förtroende och placerades på den så kallade Elefantkyrkogården. Vid ett möte på Rosenbad Fick hon sen veta att hon inte skulle räkna med att få något nytt toppjobb. Hon skildrar faktiskt Heckscher ganska balanserat – men man får aldrig riktigt veta varför de hamnade i konflikt med varann – att de inte jobbade på samma sätt räcker inte riktigt som förklaring.

Sen blev hon ändå av Jan Björklund ombedd att bli chef för Skolinspektionen, och då gjorde hon i alla fall en insats som jag känner stark sympati för: När hennes myndighet kontaktades om pennalism på skolinternatet Lundsberg, agerade hon snabbt och beslutsamt; det var för övrigt inte första gången det hände mycket klandervärda saker där. I det aktuella fallet handlade det om nollning med hett strykjärn, och hon lät resolut stänga skolan där, och efter att skolan först hade friats i en lägre instans – det skedda hade ägt rum i sovsalar, inte i själva skolan – fick hon till slut rätt. Att elever och deras föräldrar försökte värna ”sin” skola kan man ju ändå begripa, men alla mobbnings- och hotbreven hon fick stärker mig i min uppfattning, att sådana här skolmiljöer över huvud laget inte borde få finnas.

Jag gillade också Ann-Marie Beglers kärleksfulla skildring av sin alltför tidigt bortgångne pappa.

Hennes musikval bidrog till att jag, trots frågorna och invändningarna ovan, ändå gärna lyssnade på hennes ”Sommar”: Bob Dylan (”Political World”), Gilbert O’Sullivan, Johannes Brahms’ ”Vaggvisa” i modern tappning, David Bowie, Amy Winehous (i Bruce Springsteens ”Dancing In the Dark” – Springsteen får senare själv sjunga ”Pay Me My Money Down”, hämtad ur hyllningen till Pete Seeger), Edith Piaf (Non je regrette rien” och ”Padam, padam”), Björn Afzelius (”Sång till friheten”), Fred Åkerström (i Tom Paxtons ”Jag ger dig min morgon”), Tom Petty och Laleh.