Sommar i P1 med Roy Hodgson

När jag hör dagens ”Sommar” med Roy Hodgson, tänker jag till slut att de fotbollsintresserade ju också måste få något de är intresserade av. Själv är jag nämligen av den sort som aldrig läser sportsidor och aldrig frivilligt ser fotboll i TV. Jag kan ganska mycket om en massa olika saker, men dit hör inte idrott, alltså heller inte fotboll.

Ändå gör jag verkligen mitt bästa och lyssnar på och gör anteckningar om fotbollstränaren Hodgsons ”Sommar”, noterar till exempel hans framgångar med Halmstads BK och Malmö FF, men sorry – inget av det han där har åstadkommit eller i övrigt har gjort väcker över huvud taget något intresse hos mig. Han nämner också en hel radda spelare i malmölaget, men inte heller dem har jag hört talas om. (Zlatan Ibrahimovic kan man, om vi håller oss till nutid, inte ens med min inställning ha undgått att höra talas om.)

Hela tiden försöker jag och försöker igen hitta sådant som skulle kunna intressera en Sommar-lyssnare av min typ.

Och ett och annat finns det av det slaget, till exempel rosen till Olof Palme och den gillande attityd han fick till den svenska modellen. Men det här säger han lite i förbigående.

Jag försöker notera mer principiella utsagor om det liv i sportens värld som har varit hans. En del av dem, som att fotboll förr sågs som hobby men i dag har blivit en del av underhållningskulturen, ligger det säkert något i. Jag hittar också iakttagelser som de här: Få människor är så egoisiska eller hårdhudade att de inte bryr sig om hur det går för andra. Även om man utvecklar sig och tar till sig förändringar, ställs man hela tiden inför nya utmaningar och problem. Nu är jag ändå snäll – han gjorde betydligt mer klyschiga och platta utsagor.

Fast det kan kanske göra detsamma eftersom jag misstänker att många andra lyssnare hade svårt att följa honom i hans berättelse på i och för sig korrekt men svårt engelskklingande svenska. (Märk att jag själv är invandrare och inte drivs av lust att håna sådana.)

Musikvalet i det här sommarprogrammet led i och för sig av att inte ha någon tydlig koppling till det han berättade, men musiken var ändå mer hörvärd än det sommarprataren presterade.

Det svenska fick sitt genom Hasse Alfredsons och Tage Danielssons ”Fotbollstränare Bob Lindeman”, ABBAs ”The Winner Takes It All” och Jussi Björlings sång i Georges Bizets ”Pärlfiskarna”.

På engelska spelade han Amy Winehouse, Otis Redding, Marvin Gaye, The Staple Singers, Jackson Browne, Eurythmics, Etta James och Joan Baez, den senare i Bob Dylans ”Don’t Think Twice, It’s All Right”.

Och eftersom Roy Hodgson fyller 70 i dag, avslutar jag ändå med ”Grattis!”.