Sommar i P1 med Magda Gad

10 augusti 2017 22:27 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Eftersom jag bara sporadiskt läser Expressen, hade jag inte någon sammanhängande bild av Magda Gad, innan jag i dag hörde henne i ”Sommar”.

Men helt uppenbart är hon värd att läsa – hennes sommarprogram i dag rymmer så många självupplevda krigs- och krisupplevelser, att det sannolikt i det avseendet är svårt att överträffa. Ibland undrar man faktiskt över varför hon dras till just de farligaste områdena och skeendena – även om naturligvis hennes tidning har en dragning till dramatiska artiklar om sådant.

Redan i det här sommarprogrammets inledning berättar hon att militären och dess sjukvård, också när det gäller drabbade barn, väljer att rädda de minst skadade, de som har störst chanser att överleva, också om sin egen oförmåga i en sådan situation. Ibland hänger ett liv på att de som ska göra den avgörande insatsen till exempel har en sax.

När det gäller den journalistiska aspekten på krig, säger hon, att alla ju redan vet att människor dör i krig, och då är det journalistens uppgift att förklara varför. Om jag på någon punkt ska vara kritisk mot hennes program är det just på den senare punkten. Programmet rymmer dock ansatser åt det hållet, som när hon konstaterar att krig ofta utlöses av att några få vill ha ännu mer av sådant som diamanter eller olja. Och att kriserna blir ännu värre av att situationen blir så farlig även för hjälporganisationerna att de inte vågar göra insatser.

Trots mina egna paripolitiska sympatier har jag inga problem med att hon läser lusen av Stefan Löfven för hans utsagor om regeringen i Irak, som hon med all säkerhet vet mer om än han, inte heller med det hon säger om Sveriges dubbelmoral i handelsförbindelserna med länder som Saudiarabien och Iran. Men här har även hon problem med analysen: Till slut blir alla katter i Irak lika grå och hjälpinsatser i form av individuella insamlingar de enda hon verkar tro på.

Så det som gör det här sommarprogrammet så bra är dess många personliga iakttagelser från många platser och krig, som alla även var för sig skulle kunna benämnas som helvetet på jorden: det redan nämnda Irak, ebolaepidemins Liberia, Kongo, Honduras, Rumänien, Ukraina.

De starka, mycket starka, inslagen i dagens ”Sommar” är alla självupplevda, konkreta i sin ofta hjärtskärande detaljrikedom.

En liten ensam irakisk pojke som letar efter sin bror och syster men sen konstaterar: ”Dom tog allihop” – de sköt också hans pappa.

Den beväpnade livvakten hon tvingas ha med sig överallt, också när hon måste göra paus för att kissa.

Kvinnan som klarade sig med livet i behåll och sen firade det med en cigarrett. När hon skrev om det här fick hon förmaningsmejl från svenska läsare för att hon ansågs glorifiera rökning.

Mannen i Irak som personligen har halshuggit 50 andra och på annat sätt dödat ännu fler. ”Det känns bra att hugga huvet av folk”, säger han, i alla fall när det handlar om folk från IS.

Kvinnan i Kongo i vars hus det trängde in beväpnade män, som startade med att döda hennes man, skära henne i ansiktet och sen i tur och ordning våldtog henne. Från rummet bredvid hörde hon sina små döttrars hjärtskärande skrik, när de utsattes för samma sak.

I Honduras såg hon unga som torterade och dödade andra unga.

Från ebolaepidemins Liberia berättar hon om alla dem som isolerades utan möjlighet att ens träffa anhöriga eller andra de kände – det gällde ju att begränsa den här sjukdomens fortsatta spridning. Sen fraktades de av män i skyddsutrustning för begravning. Vid ett sådant tillfälle lyckades hon, medan likbilen hämtades, närma sig en flicka, som i själva verket inte var död och inte heller hade Ebola. Hon hade våldtagits och misshandlats – men utstött, som en pestsmittad, blev hon i alla fall.

Hon skrev om flickan på Face Book, och det kom in pengar från läsarna. För dem byggde hon ett hus åt den här flickan och andra.

I Liberia träffade hon, vid nästan 40 års ålder, också den man, Bunny, hon ser som sitt livs kärlek – hon berättar med värme om kvällarna när de la sig tillsammans och morgnarna då de vaknade tillsammans. Men han blev kvar när hon sen åkte hem, och vad jag förstår har de inte setts sen.

Undra på att hon en natt, då hon funderar över sitt liv, ser stjärnorna som hål i himlen genom vilka alla de döda blickar ner på oss som fortfarande lever.

Döden kommer man inte undan, ens om man arbetar för aldrig så vällovliga saker. Hennes mamma träffade hennes pappa, som var egyptier, när de en gång i världen båda befann sig i London, och tog honom sen med sig hem till Dalarna. Pappan ägnade sig åt cancerforskning, men det hjälpte inte: Han dog själv i cancer.

Och har jag i min källforskning om dagens sommarpratare hamnat rätt, har även hon haft cancer. Fast den har – peppar, peppar – besegrats.

Jag ska villigt erkänna att den musik hon spelar i programmet oftast inte är bekant för mig. Men albumtitlar som ”Mad World”, ”Blood Diamond” och ”Delirium” säger kanske något om delar av musiken.

Och sen avslutar hon sitt program med att spela ”What a Wonderful World” med Louis Armstrong.