Sommar i P1 med Henrik Dorsin (repris)

Det ”Sommar” vi i dag hörde med Henrik Dorsin var en repris av det sommarprogram han gjorde redan 2012 – skälet till att det sändes en gång till var att den tilltänkte sommarprataren måste hoppa av. Jag har både hört och skrivit om Dorsins program tidigare, och eftersom jag inte har ändrat uppfattning, repriserar jag också min text från då:

Många av oss har sett Henrik Dorsin, till exempel i TV4s ”Parlamentet”. Själv har jag också träffat honom, en gång. Birgitta och jag hade varit på en av ODs, Orphei Drängars, capricer i universitetsaulan, där Henrik Dorsin hade varit bejublad gästartist, och eftersom Birgitta är så kallad moster i OD, hamnade vi liksom Dorsin vid honnörsbordet under den efterföljande middagen på Uppsala slott. Vi satt inte alldeles intill Dorsin men fick ändå tillfälle att hälsa på honom och berömma honom för hans insats.

Han tackade men verkade närmast vara generad, lite blyg.

Jag berättar det här för att han i sitt Sommar-program i dag bekände att han, trots att han ständigt står på scen, har ett sådant drag i sin personlighet.

Den som får uppdraget att göra säsongens sista Sommar-program – det här var årets sista – väljs, vad jag förstår, ut på grund av sin förmåga att göra riktigt bra program, och Henrik Dorsin var, med alla mått mätt, lysande i rollen som säsongsavslutare.

Hans berättelse om mor- och farföräldrarna – jag kände inte till hans fantastiska släkthistoria på de senares sida – var mustig och rolig och glimtarna av uppväxten och skolgången på Lidingö präglade av humor, självdistans och social insikt.

Att Dorsin både är en skämtare och en reflekterande människa framkom bland annat i kupletten ”Får man skämta om vadsomhelst?”. Att balansen ibland, på grund av att alla i publiken inte riktigt hänger med, är svår framkom av de ilskna reaktioner han hade fått efter att i ett Allsång på Skansen-program ha sjungit ”Allt är bögarnas fel”. Så i dagens program hade han för säkerhets skull ändrat texten till ”Allt är krögarnas fel”.

Henrik Dorsin hade nämligen gjort något för Sommar-programmen mycket ovanligt: I stället för att spela skivor hade han till studion tagit med sitt lilla kompband, så musik så väl som sång framfördes live. Det medgav också en ovanlig grad av integration mellan prat och mellanliggande musik.

Dessutom spelade det här lilla bandet under livligt tjoande och i allt högre tempo ”Wiggen” inte mindre än fem gånger.

* * *

Jag står för mina omdömen från då, men självfallet innebär en repris också en möjlighet att upptäcka ännu mer hörvärt: detaljer i berättelsen om farfar, berättelsen om hur han själv redan på mellanstadiet inte ville ha eller gå på party utan ville vara en gammal gubbe, den svåra balansgången mellan att vara rak och ärlig och att såra människor, historien om hur en tjej när han gick i sjuan via ombud frågade chans på honom och om hur han då bokstavligen flydde fältet och ytterligare några saker.

Fast det här bara understryker mitt positiva omdöme från originalsändningen.