Amerikanska samurajer

1954 gjorde den japanske regissören Akira Kurosawa sin mycket prisade film ”De sju samurjerna” (>七人の侍, ”Shichinin no samurai”).

1960 gjorde John Sturges (regi) en amerikansk västernversion av den här historien, och också den blev häpnadsväckande bra: ”The Magnficent Seven”, på svenska ”Sju vågade livet”. I den spelades motsvarigheten till de sju samurajerna, sju revolvermän i det som ännu var Vilda västern, av Yul Brynner, Steve McQueen, Horst Buchholz, Charles Bronson, Robert Vaughn, James Coburn och Brad Dexter.

En liten mexikansk by plågas/plundras med jämna mellanrum av ett rövarband, lett av rövarhövdingen Calvera (Eli Wallach). De marterade bybornas ledare beslutar sig då för att nästa gång det händer försvara sig och skickar därför några ledare över gränsen till USA för att köpa vapen. De träffar då en ärrad revolverman, Chris Adams (Yul Brynner), som i stället råder dem att hyra en grupp revolvermän för ändamålet, vilket leder till att han själv får bud att ta det här uppdraget. De har egentligen inte mycket i penningväg att erbjuda, men Adams åtar sig i alla fall till slut uppdraget att få ihop en grupp om ett halvt dussin användbara karlar. Dessa har skiftande motiv för att ställa upp: några förstår vad saken gäller, medan åtminstone en tror att Adams håller inne med att de i själva verket kommer att bli förmögna på ett guldfynd. Bara en av dem, den unge och oerfarne Chico (Horst Buchholz), drivs av att få visa upp sin inbillade skicklighet som gunfighter.

Männen i den mexikanska byn har gömt undan kvinnorna där, inte för rövarna utan för sina inhyrda försvarare, men kvinnorna lagar i alla fall den lilla mat de har råd med och som serveras den inhyrda legostyrkan. Dock hittar den unge Chico på en rekognosceringstur den likaledes unga och ganska motsträviga Petra (Rosa Monteros), och tycke uppstår så småningom.

Samme Chico, som lätt kan låtsas att han är mexikan, följer också vid ett tillfälle Calveras spanare tillbaka till rövarnas basläger och förstår då, att också dessa lever ett svårt liv, till exempel inte har nog med mat. Chico leder sen sina förbundna till rövarnas läger bara för att finna det tomt. När de sedan återvänder till byn, har byborna, som redan tidigare har visat vacklan, gett upp, och byn är nu intagen av Calvera och hans rövare.

De inhyrda amerikanska revolvermännen överraskas och tas till fånga, men Calvera låter dem, ädelt men kanske osannolikt, löpa, med vapen och allt – den rationella motiveringen för detta är att då kanske slippa repressalier från den amerikanska arméns sida.

Adams och alla övriga utom Harry (Brad Dexter) beslutar sig ändå för att återvända till byn och slutgiltigt besegra rövarna.

Och det blir en fantastisk slutstrid, också för att förekomma i en västernfilm. Mängder av banditer skjuts men så också knivexperten Britt (James Coburn) och veteranen Lee (Robert Vaughn), så även lycksökaren Harry, som har ändrat sig och återvänt. Desperadon Bernardo O’Reilly (Charles Bronson) faller när han skyddar barn. Bara Chris och Vin Tanner (Steve McQueen) rider hemåt igen, när allt är över. Dess förinnan har Chris skjutit rövarhövdingen Calvera, som dock, innan han dör, frågar Chris varför en man som han har kommit tillbaka till en plats som den här.

Men unge Chico (Horst Buchholz) väljer att stanna i den mexikanska byn. För där finns ju Petra (Rosenda Monteros).

Martina Haag i ”Vem tror du att du är?”: Var farfar brittisk agent?

Trots att jag har sett nästan alla program i TV-serien ”Vem tror du att du är?” har jag inte, mer än i något undantagsfall, skrivit om de här programmen. Men jag har ofta funnit dem intressanta.

Däremot har jag under senare år skrivit om samtliga Sommar-program, sålunda också de program som har gjorts av systrarna och författarna Bea Uusma och Martina Haag. Jag nämner detta därför att Martina Haag i går i det nämnda TV-programmet gjorde en, jag tror inte bara för mig, intressant djupdykning i sin släkts förflutna.

Trots att släktforskningen på moderns svenska sida inte gav så mycket – gåtan om en anfaders identitet blev dessutom olöst – var det hela tiden roligt att följa Martina Haag, detta för att hon var så uppenbart nyfiken och receptiv. Men mina läsare, som känner min egen estniska bakgrund, förstår säkert, att jag redan av det nämnda skälet fann hennes grävande i sin farfars, Kaarel Uusmas, person- och släkthistoria särskilt intressant.

Hennes släktforskning på den estniska sidan kartlade en släkt som arbetade sig upp till ägande och välstånd, vilket förstås ledde till att familjen, när Estland under andra världskriget tvångsvis införlivades i Sovjetunionen, berövades allt den ägde. Delar av familjen hamnade också i Sibirien, likviderades eller dog, medan han som skulle bli hennes farfar tog sig över till Sverige i den stora estniska flyktingvågen. (Den här farfadern var för övrigt i sin ungdom med om att vid den estniska frigörelsen från Ryssland 1918 hissa den estniska blå-svart-vita trikoloren på Toompea, Domberget, i Tallinn.)

TV-bilderna från det Sverige mycket näraliggande Tallinn och också från släktens sommarställe berörde mig förstås – jag är själv efter många besök väl förtrogen med Vana linn (Gamla stan) och det över den liggande Domberget.

Fast också släktforskningen på den estniska sidan slutade med ett frågetecken. Uusma den äldre skaffade sig nämligen så småningom en affärskompanjon, som var britt, och den här britten stämplades redan på den aktuella tiden som brittisk agent.

Var Karel Uusma sålunda också brittisk agent? Det kan Martina Haag tyvärr inte få reda på, på några år till i alla fall. Dokumenten om Uusma den äldre i SÄPOs arkiv är än så länge sekretessbelagda.

Norge: Miljöpartiet på mycket låg nivå, under spärren. Också Kristelig Folkeparti lever ett farligt liv

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

TNS Gallups opinionsmätning för TV2 gjordes den 29 augusti-2 september och publicerades den 1 september:

Høyre 26,9 procent (- 0,2 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,8 procent (+ 1,6)
Venstre 4,9 procent (+ 1,1)
Kristelig Folkeparti 3,7 procent (- 0,9)
Senterpartiet 7,4 procent (+ 1,3)
Arbeiderpartiet 33,6 procent (- 0,4)
Sosialistisk Venstreparti 4,2 procent (- 0,2)
Rødt 1,3 procent (+ 0,1)
Miljøpartiet De Grønne 2,1 procent (- 1,3)

KrF ligger i den här undersökningen under spärren.

MDG ligger fortfarande mycket risigt till.

Danmark: Venstre på väg utför och Socialdemokratiet på väg uppåt

Vi startar som vanligt med resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Ritzau den 4 september, genomfördes 29 augusti-4 september och omfattade 1023 personer över 18 år:

Socialdemokratiet 26,9 procent (48 mandat = + 1 mandat jämfört med valet))
Radikale Venstre 5,8 procent (10 mandat = + 2)
Socialistisk Folkeparti 4,3 procent (7 mandat = +- 0)
Enhedslisten 8,1 procent (14 mandat = +- 0)
Alternativet 6,1 procent (11 mandat = + 2)
Venstre 16,9 procent (30 mandat = – 4)
Dansk Folkeparti 19,0 procent (34 mandat = – 3)
Konservative Folkeparti 3,2 procent (6 mandat = +- 0)
Liberal Alliance 8,8 procent (15 mandat = + 2 )

Det mest intressanta med den här mätningen är Socialdemokratiets uppgång – partiet har under en lång period legat under sitt valresultat – och regeringspartiet Venstres markanta nedgång; Venstre var förr under en lång period Danmarks största parti med opinionssiffror som låg ett tiotal procentenheter över dagens mätresultat. Notera också, att Dansk Folkeparti har tappat stöd sedan sitt enastående valresultat 2015.

Ritzau Index, en sammanvägning av ett antal färska opinionsmätningar, gjord av nyhetsbyrån Ritzau, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 25,9 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Alternativet 6,6 procent
Venstre 17,3 procent
Dansk Folkeparti 20,1 procent
Konservative Folkeparti 3,3 procent
Liberal Alliance 8,1 procent

Jeremy Corbyn går mot ny seger

Jeremy Corbyn valdes förra året, med 59 procent av rösterna, till partiledare i brittiska Labour. Valet var oväntat för många men gav uttryck för en gräsrotsrevolt med uppenbart syfte att återföra partiet till sina rötter.

Det här har gradvis väckt allt större oro i parlamentsgruppen, och det har ändat i att en markant majoritet av labourparlamentarikerna ställde sig bakom kravet om ny partiledare, vilket i sin tur ändade i att partiet beslutade om medlemsomröstning i partiledarfrågan. Som motkandidat till Corbyn utsåg de oppositionella i parlamentsgruppen Owen Smith.

I Labour finns samtidigt en ny trend, ovanlig i de flesta europeiska socialdemokratiska partier: partiet drar till sig många nya medlemmar. Dessa nya medlemmar fanns i början främst i London och bland unga – och de är corbynanhängare – men undersökningar visar, att stödet för Corbyn är stort också bland äldre i periferin. Den här corbynvågen bärs främst inte upp av längtan att, snart sagt till varje pris, vinna nästa val – nationella mätningar tyder heller inte på att Labour kommer att göra det – utan mer av att ge samhällets undanträngda och negligerade grupper en politisk röst.

Ledarvalet avgörs den 24 september, men opinionsmätningsinstitutet Yougov har gjort en undersökning om hur labourmedlemmarna kommer att rösta: Enligt den här mätningen kommer Corbyn att få 62 procent av rösterna, medan Smith stöds av 38 procent.

Smith har faktiskt en ledning bland dem som var labourmedlemmar före Corbyns revolution, men sen dess har alltså partiets medlemskader breddats och kraftigt förnyats. Norska vänstertidningen Klassekampen (numera dock med en rad LO-förbund som delägare) toppar artikeln ur vilken jag har hämtat sifferuppgifterna med ett foto, där Corbyn är på väg till presskonferensen där han meddelade, att han ställer upp mot Owen Smith. Han åtföljs av en rad kvinnor som av utseende och klädedräkt att döma kommer från Asien och Afrika.

Frågan är vad alla labourparlamentariker, som inte ställer in sig i det här ledet, tar sig till efter partiledaromröstningen.

* * *

En mycket intressant analys av politiskt utanförskap, ”Det kanske är budbärarna det är fel på – om att nå de faktaresistenta”, finns också på den politiskt aktive byggnadsarbetaren Calle Fridéns blogg den 4 september. Länk till bloggen finns nere till höger.

Det senare gäller också Anna-Lena Lodenius’ blogg. I hennes text den 31 augusti, ”De nya dimensionerna i politiken är inte så nya – trots allt”, finns intressanta iakttagelser i fråga om dagens högerpopulistiska partier.

Smithsonian Folkways utvidgar sin utgivning av musik för barn

Jag publicerade nyligen hela räckan av skivmärken, senast Arhoolie, vars utgåvor ständigt hålls tillgängliga genom Smithsonian Folkways.

Bland de genrer jag nämnde i Smithsonian Folkways’ utgivning fanns barnskivor, både amerikanska och sådana från ett stort antal andra länder och språkområden. Framför allt gamla Folkways och efterföljaren Smithsonian Folkways har en imponerande katalog med skivor utgivna med sikte på barn – sök under children på Smithsonian Folkways hemsida.

Gamla Folkways gav till exempel ut barnskivor gjorda av folkmusikartister som Woody Guthrie, Leadbelly, Ed McCurdy, Peggy Seeger och inte minst Pete Seeger – en del av de här skivorna finns numera tillgängliga på CD i nyutgivningar av Smithsonian Folkways.

Det senare skivbolaget har också adderat den här listan med barnskivor av Sarah Lee Guthrie, Alan Mills, Suni Paz och inte minst Ella Jenkins.

Nu utvidgar Smithsonian Folkways sin utgivning för barn med att till listan över underliggande bolag lägga den mellan 1994 och 2012 av New Hope Records utgivna serien om 12 album av och med Bobby Susser. Smithsonian Folkways gör den åter tillgänglig som CD, nu i en skivserie kallad Bobby Susser Songs For Children.

Susser verkade ursprungligen (i början av 1960-talet) inom popmusiken men fann att han hade talang för att arbeta med musik tillsammans med barn och gjorde det här till något av sin uppgift i livet. Han har här också använt sig av samarbetspartners som den nu döde Ben E King från The Drifters och självaste Paul Simon. Simon kallar Bobby Susser för ”a masterful creator of children’s songs”.

Varken de här skivorna eller de ovan nämnda finns tillgängliga i Sverige, inte bara på grund av att det numera nästan inte finns några skivaffärer kvar – det är klart att efterfrågan på barnskivor på engelska och andra främmande språk inte är särskilt stor.

Å andra sidan har många av de ovan nämnda barnskivorna sångliga och musikaliska kvalitéer som gör dem begärliga också för vuxna skivlyssnare, som är inriktade på till exempel folkmusik.

Så hör ni till dem som är intresserade av någon av de ovan nämnda artisterna och deras musik, gå in på Smithsonian Folkways’ hemsida och beställ skivor direkt därifrån. Det går att provlyssna där, också att mot betalning ladda ner låtar, om man föredrar det.

Danmark: Dansk Folkeparti vill ha samarbete med Socialdemokratiet och Venstre

I en intervju, gjord av nyhetsbyrån Ritzau, lanserar Kristian Thulesen Dahl, ledare för högerpopulistiska Dansk Folkeparti, en överraskande men kanske ändå inte alltför fantasifull samarbetsidé, en uppgörelse i några centrala politiska frågor mellan DF, det ledande oppositionspartiet Socialdemokratiet plus det borgerliga regeringspartiet Venstre: Dels skulle den här trion av stora partier säga nej till närmast ultimativa skattesänkningskrav, särskilt för höginkomsttagare, från de borgerliga högerpartierna Liberal Alliance och Konservative Folkeparti, dels skulle de här tre partierna tillsammans mota krav ifråga om flykting/invandrarpolitik samt i en del värdefrågor från Radikale Venstre, Alternativet och Enhedslisten.

Dansk politik är för övrigt full av ställningstaganden som känns märkliga för svenska öron. Partiledren för socialliberala Radikale Venstre har just, precis efter haschrensningen av Christiania, fört fram tanken att legalisera försäljning av hasch, dock i statlig regi.

Melodikrysset nummer 35 2016

Åter en lördagsmorgon med morgontidningar, god frukost och sen Melodikrysset.

Dagens kryss innehöll väl egentligen ingenting, som jag absolut inte känner till.

Därmed inte sagt att jag brukar lyssna på allt som Anders Eldeman i dag spelade. ”Lycklig” med Sven Ingvars tror jag inte ens att jag har hört förut, men nog var det Sven-Erik Magnusson som sjöng.

Jag gillar och minns för all del inte allt som förekommer i Melodifestivalerna heller, men att känna igen Magnus och Henrik Rongedal i ”Just a Minute” klarade jag i alla fall, och för övrigt lät de riktigt bra.

Det som gjorde dagens kryss lite kul var att Eldeman spelade en del inte alldeles färsk popmusik.

Det var ganska länge sen jag hörde något med Ola And the Janglers, så deras ”Alex Is the Man” hörde till det där jag tyckte det var roligt att höra igen.

Och det var också länge sen jag sist hörde ”Annie’s Song” med John Denver.

Tyska Modern Talking, i dag med ”You Are My Heart. You Are My Soul” från 1984, var det också ganska länge sen jag lyssnade på.

Amerikanska Guns ’N Roses har jag egentligen hört mer med, även om jag inte mindes just ”Paradise City”.

”Dödligt vapen” har jag aldrig någonsin sett, men jag har desto fler skivor med Eric Clapton och Sting, som framförde ”It’s Probably Me”.

Och på tal om film: Hollywoodstjärnan Mae West, hon med ”Come Up And See Me Sometime”, minns jag förstås också. Jag har alltid gillat hennes fräcka, sexkryddade jargong, och jag gillar också hennes gravskrift: ”Man lever bara en gång. Men om man gör det rätt, räcker det med en gång.”

Jag gillar också Hagge Geigerts av Eva Rydberg insjungna ”Den närsynta bofinken Knut”, en ny text till Helfrid Lamberts tonsättning av Gustaf Frödings ”Det var dans bort i vägen”.

Den vals (ur en balett) som spelades av Kungliga hovkapellet kom från Pjotr Tjajkovskijs ”Nötknäpparsviten”, vilket skulle ge oss kryssordet nöt.

Evert Taube har jag, som jag tidigare har berättat, en fullständig skivsamling av, bland dem ”Fragrancia”, i dag visserligen i instrumental version med Dana Dragomir. Men den efterlysta första raden lyder: ”I Cubas natt en röst från din estancia.”

Och så avslutar vi med Alice Tegnérs tonsättning av den hjärtvärmande och vackra ”Ute blåser sommarvind”.

Måtte den där ljumma sommarvinden fortsätta att blåsa ännu ett tag!

Orkla köper en ledande holländsk tillverkare av mandelmassa, produkter för bagerier och ingedienser för glass

Norska Orkla, en av Nordens ledande livsmedelsproducenter, expanderar även i till exempel forna Östeuropa men givetvis också i flera västeuropeiska länder.

Nu meddelar företaget, att det genom sitt helägda dotterföretag i Holland Sonneveld Group B. V., med egen kärnverksamhet inom bageriprodukter och mixer, har slutit avtal om att köpa 70 procent av aktierna i likaledes nederländska Broer Bakkerijgrondstoffen B. V., som man även utan kunskaper i holländska förstår har verksamhet inom samma område, dessutom tillverkar ingredienser för glasstillverkning.

Broer arbetar främst för den holländska marknaden men säljer också mycket i Belgien och har sälj- och distributionskanaler i inte mindre än 22 länder.

Inom Orkla kommer det nya företaget, liksom det tidigare övertagna, att läggas inom Orkla Food Ingredients, som också omfattar smör och margarin, bakhjälpmedel och mixer för bröd och kakor, marsipan och glassingredienser. Den här grenen av Orkla vänder sig främst till bagerier och andra industrikunder.

Anders Ygeman ny ordförande i Stockholms arbetarekommun – och så småningom i partiet?

Veronica Palm har, som vi tidigare vet, beslutat sig för att lämna ordförandeskapet i Stockholms arbetarekommun. Jag känner henne inte personligen, men eftersom hon ofta har hamnat rätt i politiska avvägningsfrågor, har jag gillat henne och beklagar därför hennes sorti, bredare än det nämnda, ur politiken.

Samtidigt välkomnar jag, att arbetarekommunen till posten som hennes efterträdare har nominerat Anders Ygeman. Han har blivit en av den sittande regeringens mest profilerade och talföra ministrar och är rimligen också kapabel att öka socialdemokratins inflytande över stockholmspolitiken.

Han hör avgjort hemma i vårt partis radikala men icke-sekteristiska vänster – jag har själv en gång i världen tillsammans med honom suttit i ledningen för Socialdemokrater mot EMU (och jag vet att han kampanjade också mot svensk EU-anslutning). Fast reformist som han är gör han sedan det bästa möjliga av varje ny situation; någon sekterist är han verkligen inte.

Till hans största förtjänster hör att han inte försöker smita undan ett besvärligt problem genom att prata runt. Ett exempel från den senaste tiden är hans franka svar på frågor om den kris polisen befinner sig i.

När jag i våras var med på de uppländska Socialdemokraternas distriktskongress medverkade där Aftonbladets ledarsidesmedarbetare Anders Lindberg. Jag tror att han överraskade alla som var där genom att peka ut Anders Ygeman som en ny tänkbar partiledare.

Inte för att jag tror att det är dags för ett partiledarbyte riktigt än, men jag ser faktiskt inte tanken om Anders Ygeman även i den rollen bara som ett hugskott.