Anders Ygeman ny ordförande i Stockholms arbetarekommun – och så småningom i partiet?

Veronica Palm har, som vi tidigare vet, beslutat sig för att lämna ordförandeskapet i Stockholms arbetarekommun. Jag känner henne inte personligen, men eftersom hon ofta har hamnat rätt i politiska avvägningsfrågor, har jag gillat henne och beklagar därför hennes sorti, bredare än det nämnda, ur politiken.

Samtidigt välkomnar jag, att arbetarekommunen till posten som hennes efterträdare har nominerat Anders Ygeman. Han har blivit en av den sittande regeringens mest profilerade och talföra ministrar och är rimligen också kapabel att öka socialdemokratins inflytande över stockholmspolitiken.

Han hör avgjort hemma i vårt partis radikala men icke-sekteristiska vänster – jag har själv en gång i världen tillsammans med honom suttit i ledningen för Socialdemokrater mot EMU (och jag vet att han kampanjade också mot svensk EU-anslutning). Fast reformist som han är gör han sedan det bästa möjliga av varje ny situation; någon sekterist är han verkligen inte.

Till hans största förtjänster hör att han inte försöker smita undan ett besvärligt problem genom att prata runt. Ett exempel från den senaste tiden är hans franka svar på frågor om den kris polisen befinner sig i.

När jag i våras var med på de uppländska Socialdemokraternas distriktskongress medverkade där Aftonbladets ledarsidesmedarbetare Anders Lindberg. Jag tror att han överraskade alla som var där genom att peka ut Anders Ygeman som en ny tänkbar partiledare.

Inte för att jag tror att det är dags för ett partiledarbyte riktigt än, men jag ser faktiskt inte tanken om Anders Ygeman även i den rollen bara som ett hugskott.

Norge: Miljöpartiet på väg att utplånas?

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Norstats opinionsmätning för Vårt Land gjordes den 23-29 augusti och publicerades den 1 september:

Høyre 24,8 procent (+ 1,8 procentenheter)
Fremskrittspartiet 16,5 procent (+ 0,9)
Venstre 4,5 procent (+ 1,0)
Kristelig Folkeparti 4,9 procent (+ 0,5)
Senterpartiet 6,7 procent (- 0,1)
Arbeiderpartiet 34,3 procent (- 1,0)
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent (- 0,5)
Rødt 1,5 procent (+ 0,3)
Miljøpartiet De Grønne 1,6 procent (- 2,5)

KrF och SV ligger i den här undersökningen över spärren, SV dock knappt.

Stödet för MDG är i den här mätningen närmast sensationellt lågt.

Ísland: EU-vänlig borgerlig uppstickare. Piratpartiet nere på andra plats. Fortsatt rivalitet inom Socialdemokraterna

Ísland leds av en borgerlig koalitionsregering, bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, och Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, sedan förre statminstern Sigmundur Davíð Gunnlaugsson på grund av skatteflykt hade tvingats avgå i regeringen (alltså som statsminister) företrätt av Sigurður Ingi Jóhannsson. Båda partierna har 19 mandat i Alltinget (Riksdagen).

Mandatfördelningen i Alltinget är sedan det senaste valet (27 april 2013) den här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 19 mandat, 26,7 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, fortfarande lett av den från statsministerposten till avgång tvingade Sigmundur Davíð Gunnlaugsson, 19 mandat, 24,4 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, numera lett av Oddný G Harðardóttir, 9 mandat, 12,9 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 7 mandat, 10,9 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, numera lett av Óttarr Proppé, 6 mandat, 5,1 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 3 mandat, 5,1 procent

De här siffrorna har ändrats mycket, inte bara under den ovan omtalade krisen, och enligt de senaste opinionsmätningarna har ett nytt parti tagit sig över femprocentsspärren och det med råge.

Det nya partiet heter Viðreisn (Renässans) och får i den senaste mätningen, från MMR, stöd av 8,8 procent (- 0,6 procentenheter). Inrikespolitiskt är det borgerligt och liberalt, likt Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), utom på en punkt – dess ledare, Benedikt Jóhannesson, har för övrigt själv varit medlem i Självständighetspartiet. Här är det bärande skälet till att bilda ett nytt parti att den sittande borgerliga regeringen inte har uppfyllt sitt vallöfte om folkomröstning i EU-frågan. Jóhannesson är nämligen en mycket övertygad EU-anhängare. Det här har säkert bidragit till att locka arbetsgivarorganisationen Samtök atvinnulifsins ordförande Þorsteinn Viglundsson, av vissa karaktäriserad som ”liberal högersosse”, samt den tidigare självständighetspartisten Pawel Bartoszek att ansluta sig till det här nya partiet.

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), det regeringsparti som för egen del inte har varit berört av den pågående politiska krisen, hamnar i den aktuella undersökningen på 24,6 procent (+ 0,6), vilket gör partiet till Íslands största parti.

Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) ökar med 0,7 procentenheter till 9,1 procent.

Raketen i isländsk politik har under lång tid varit Píratar (Piratpartiet), som från att ha varit minsta parti i valet sedan har tävlat med Självständighetspartiet om positionen som största parti. I den aktuella mätningen stöds partiet av 22,4 procent (- 4,4 procentenheter). Den senaste utvecklingen gör Piratpartiet till Íslands näst största parti.

Det andra nya partiet i det isländska Alltinget, Björt framtíð (Ljus framtid), har haft ledarkris och nu under ett halvår legat under landets femprocentsspärr men såg ett tag ut att klara den. I den aktuella mätningen ligger partiet på 4,5 procent (+ 0,6 procentenheter), alltså fortfarande under femprocentsspärren.

Återstår landets två vänsterpartier.

Socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) gjorde ett uselt resultat i förra alltingsvalet, och det ser bara aningen bättre ut för partiet den här gången. Partiet får i den aktuella undersökningen 9,1 procent (+ 0,7 procentenheter).

Socialdemokraternas kris har säkert bidragit till att det har gått bättre för Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), som dock i den här mätningen minskar med 0,5 procentenheter och då hamnar på 12,4 procent.

Att Socialdemokraternas nya partiledare inte har lyckats vända partiets nedåtgående trend har säkert bidragit till att förre partiledaren, Árni Páll Árnason, som tvingades avgå, har beslutat sig för att åter kandidera till en plats i Alltinget, den här gången i den sydvästra valkretsen. Dock har han där fått en lite oväntad utmanare. Den som också vill ha förstaplatsen på den aktuella listan är Margrét Tryggvadóttir, som tidigare har företrätt den så kallade Medborgarrättsrörelsen i Alltinget men som sedan, när hon i stället kandiderade för Gryning, inte blev invald. Margrét har tidigare inte tillhört Samfylkingin men ställer nu upp på Socialdemokraternas lista för att hon gillar den nya partiledaren Oddný G Harðardóttir.

Ska Estland få en president med ryska rötter?

Som jag tidigare har rapporterat, lyckades estniska Riigikogu (Riksdagen) inte med att under de tre valomgångar som äger rum där samla erforderliga 2/3s majoritet bakom någon av kandidaterna till presidentposten.

Den 20 september samlas den speciella valförsamling – riksdagsledamöterna plus lokala representanter – som nu tar över valprocessen. I den kommer partidisciplinen inte att vara lika stor, och kandidater andra än de som Riksdagen fick välja mellan att föras fram.

Man kan heller inte veta, om samtliga de kandidater, som Riksdagens omröstningar gällde, då ställer upp. Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokratiska partiet), vars kandidat var talmannen Eiki Nestor, säger till exempel, att man ännu inte har tagit ställning till om Nestor ska ställa upp i den kommande valomgången.

För Reformierakond (Reformpartiet) är läget ännu mer brydsamt. Partiet backade ju i valet i Riigikogu upp förre partiledarfen, statsministern och EU-parlamentarikern Siim Kallas som sin kandidat, men redan nu vet vi, att Socialdemokraterna i den nya valomgångens valförsamling inte kommer att rösta på Kallas.

Reformpartiets problem är att man bland sina ministrar har den formellt partilösa utrikesministern Marina Kaljurand, som också har förklarat sig vilja bli president, och inte nog med det: I de opinionsmätningar som har genomförts har hon ett vida större stöd än Kallas.

Reformpartiets ledare, statsminister Taavi Rõivas, har inför denna uppenbara risk för röstsplittring försökt förmå sin utrikesminister att avstå från att kandidera, detta med formuleringen att hon ju har stora chanser att bli partiets kandidat nästa eller näst-nästa gång. Men Kaljurand har många uppbackare i Reformpartiet och är helt uppenbart själv mycket frustrerad, så hon har fått Rõivas att backa åtminstone en smula: Partiet har ännu inter fattat något beslut i den här frågan.

I ledaren i dagens Postimees, en av de ledande tidningarna i Estland, finns i den här frågan ett spekulativt men mycket intressant resonemang om vad som nu skulle kunna ske.

Det går ut på att Marina Kaljurand utöver av de reformpartister som ställer upp bakom henne i valförsamlingen skulle kunna tänkas få även sossarnas röster. Enligt Postimees ligger hon åsiktsmässigt/politiskt ganska nära Socialdemokraterna. (Hon var karriärdiplomat, innan hon togs in i regeringen, har således inget partipolitiskt förflutet.)

Till det vill jag lägga ytterligare en faktor som talar för henne. Hon är gift med en est men är själv av rysk börd, talar således även ryska. Det här skulle kunna få många av Keskerakonds (Centerpartiets) ryska delegater i valförsamlingen att rösta på henne i stället för på sitt partis officiella kandidat, Mailis Reps.

De estniska socialdemokraterna har ju valt en etnisk ryss, Jevgenij Ossinovski, till sin ordförande, naturligtvis också för att få fler av de ryska rösterna i valen. Skulle nu Ossinovskis parti spela en avgörande roll för att ge Estland landets första president med rysk bakgrund, kan man nog räkna med att antalet ryssar som röstar socialdemokratiskt märkbart ökar.