Septemberdagbok, fortsättning

18 september 2016 16:31 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I fredags, på eftermiddagen, tog vi 811an in till Uppsala igen och steg där av vid hållplatsen strax före Vaksala torg, där vi ju var så sent som i torsdags kväll, då vi var på konsert i Musikens hus.

Den här gången var vi hembjudna till vår ungdomsvän Hans O Sjöström och hans fru Lill, som har flyttat tillbaka till Uppsala. Vi har träffat dem också efter den här flytten men aldrig varit hemma hos dem i deras nya bostad i Uppsala.

Först en liten utvikning. När Hans O ringde om det här och i förbigående sa, att också Hasse och Karin skulle komma, kopplade jag först till Hans Alsén och hans fru, som nyligen har fyllt högt och jämnt (Hans alltså), även om jag undrade lite över att Hans O skulle ha en så nära relation till förre partiombudsmannen, distriktsordföranden (s) och landshövdingen i Uppsala. Men det visade sig, att det fanns en mer näraliggande förklaring till den här inbjudan. Den Karin Hans O talade om var i själva verket Birgittas syster Karin Dahl-Strandin och Karins man, Hans Strandin. Hans O och Karin känner varann sen unga år – jag tror att de på den tiden till och med var lite betuttade i varann. Birgitta och Hans O bodde, när jag lärde känna dem, båda på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem på Sturegatan i Uppsala.

Och så fortsätter vi med en annan utvikning, den här gången geografisk och från min sida. När vi klev av 811an vid Vaksalagatan, hade Birgitta problem med remmen på sin ena sko, så jag som gick före kom ifrån henne, och när jag så småningom kollade bakåt, fanns hon inte där! Jag gick förstås tillbaka, men ingenstans någon Birgitta. Då kollade jag Hans Os och Lills adress, som jag hade på en lapp i fickan, och fann, att jag borde ha vikit ner åt vänster på Väderkvarnsgatan, som är gatan strax före Vaksala torg. Längs Väderkvarsgatan gick jag sen och letade efter rätt nummer, till dess att Birgittas syster Karin, som tillsammans med de övriga stod utanför rätt port och väntade på mig, fick syn på mig.

Vi blev hjärtligt mottagna av Hans O och Lill och hann före maten också ta oss en liten titt på deras lägenhet. Den är jättefin men har förstås mindre yta än det hus i utkanten av Märsta de tidigare bodde i, så de har fått sovra rätt mycket bland sina ägodelar – men bokhyllor och vävstol fanns där ändå.

Under middagen satt vi vid deras stora köksbord, och Lill hade åstadkommit en fantastiskt god och riklig (i meningen många rätter) indisk middag. Jag kan inte tillräckligt mycket om indisk mat för att kunna berätta om allt vi bjöds på, men den här middagen var faktiskt professionellt komponerad och tillagad, vilket nog som en bakgrund har det faktum, att Hans O och Lill har blivit mycket förtjusta i Kerala i Indien och där också blivit bekanta med lokal matkultur. Jag tackade värdinnan två gånger för den här delikata måltiden.

Kaffe drack vi sedan i vardagsrummet. Vi fick också hembakad äppelkaka, men eftersom jag är diabetiker, tog jag bara ett par små skedar, men eftersom den var god, hade jag annars gärna ätit mer.

Samtalet handlade förstås i stor utsträckning om gemensamma nämnare, men Birgitta berättade historier från Afrika, och så blev det – som alltid när äldre människor möts – en del om alla de krämpor som följer av åren.

Och alltför snart var klockan redan alltför mycket, och vi fick skjuts av Hasse och Karin till 811ans hållplats på Vaksalagatan.

Men medan vi fortfarande var kvar hos Hans O och Lill kom vi överens om att ha nya träffar, först hemma hos Karin och Hasse, sen hos Birgitta och mig.

* * *

I går kväll, söndag, hade vi först grillmiddag, lagad av mig, och såg sen på TV, och i TV såg vi ett ovanligt sevärt musikprogram – jag tänker på det med Sven-Bertil Taube.

Honom har jag på en mängd skivor, och när det gäller hans pappa Evert Taube, som sonen också sjöng, har jag allt han över huvud taget har gett ut på skiva; jag har hans sånger också i många sångböcker.

Den här TV-sända konserten blev för mig mycket av en nostalgitripp tillbaka till det förflutna. På många olika sätt.

Sven-Bertil själv har jag själv upplevt live, först redan i hans unga år, då han – jag talar om tidigt 60-tal – sjöng på en av Laboremus’ fantastiska sista april-fester på Folkets hus i Uppsala.

Lars Forssell förekom med flera visor. Forssell, som jag också senare har träffat, talade på temat ”Att protestera i Sverige” och drog fullt hus på Västgöta källare – det här var vid Laboremus’ recentiorsmottagning under mitt ordförandeår i Laboremus, hösten 1960. Jag fick sen hans tillstånd att publicera två av hans vistolkningar i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (1970).

I samma bok finns en sång, signerad Beppe Wolgers och Olle Adolphson.

Särskilt den senare dominerade det program med Sven-Bertil Taube vi fick se och höra i TV, och det med all rätta. Jag har allt som Olle Adolphson har gett ut på skiva.

Och så var det så roligt att få höra alla minnen och skrönor Sven-Bertil berättade om dessa sina ungdomsvänner, alla dess värre numera döda.

Pastoral och idyll

18 september 2016 14:36 | Mat & dryck, Musik | Kommentering avstängd

Den från Sydafrika bördige Gérard Korsten var chefdirigent för Uppsala kammarorkester 1994-1998; numera är han verksam i Österrike och London. I torsdags var han tillbaka i Uppsala, nu som gästdirigent.

Kvällens program, med programrubriken ”Pastoral och idyll”, var musikaliskt ganska blandat.

Det inleddes med Lars-Erik Larssons (1908-1986) mycket kända och spelade ”Pastoralsvit” (1938). Det i den här musiken, som lever kvar hos mig och säkert många andra, är det mellersta partiet, ”Romance”, och det är verkligen ett suveränt stycke musik, men det övriga berör mig inte alls på samma sätt.

Det sista gäller i ännu högre grad Richard Wagners (1813-1883) ”Siegfried-Idyll”, skriven 1870 till Wagners gifta älskarinna, hon som senare skulle bli hans hustru, ett förhållande som för övrigt året dess förinnan hade lett till en son med namnet Siegfried. Som verkstiteln antyder, är det här fråga om en mycket mer idyllisk musik än den vi brukar förknippa med Wagner, och när jag säger, att den här musiken inte gjorde något djupare intryck på mig, handlar det verkligen inte om mina ideologiska betänkligheter mot Richard Wagner. De senare hindrar mig faktiskt inte från att hitta hörvärda partier i hans ”Ringen”.

Kvällens clou blev i stället det som spelades efter pausen, Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 6”, den så kallade ”Pastoralsymfonin” från 1808. Dess fem satser skildrar livet på landet, vädrets makter och annat sådant, men eftersom jag inte är någon vän av programmusik, nöjer jag mig med att konstatera, att känslan i musiken och orkesterns sätt att spela den gjorde det till en njutning att lyssna på det här verket. Balansen i den stora orkestern var perfekt, och särskilt vill jag nämna klarinett- och flöjtspelet, men också de många stråkinstrumenten bidrog till den fina helheten. Konsertmästare var Klara Hellgren.

* * *

Före konserten åt vi plockmiddag i restaurangen i Musikens hus i sällskap med Bengt, Inger och Anna.

Men efter den behövde vi den här gången inte bilskjuts till vår lägenhet på Idrottsgatan. Birgitta och jag gick i stället till 811ans hållplats på andra sidan torget och tog bussen till Öregrund.