Kooperativa Förbundet fortsätter sin kulturella nedrustning

KF har redan tidigare gjort sig av med Akademibokhandeln, Sveriges utan konkurrens största bokhandelskedja, plus dess näthandelsföretag.

Nu fortsätter kooperationen sin kulturella nedrustning genom att också sälja sin förlagsgrupp, landets näst största. I den ingår anrika Norstedts, grundat redan 1823 och förvärvat av KF 1997, det mycket framgångsrika barn- och ungdomsboksförlaget Rabén & Sjögren (ursprungligen också med vuxenutgivning), förvärvat 1947, och så specialförlaget Norstedts Kartor. Gruppen har också tidigare förvärvat och senare integrerat de av Socialdemokraterna ägda förlagen Tiden och Prisma samt till exempel Klassikerförlaget och Fabel.

Köper det här, för 152 miljoner kronor, gör Storytel, primärt ett ljudboksföretag – ett Spotify för böcker – och, förutom i Sverige, också ägare av dotterföretag i Danmark, Norge, Finland, Holland och Polen. Dock har företaget också köpt upp några vanliga förlag. Storytel Massolit Media äger Massolit Förlag, barn- och ungdomsbokförlaget B Wahlströms och ICA bokförlag. (ICAs kokböcker och KFs anrika ”Vår kokbok” hamnar därmed i samma förlagsgrupp!)

De upplagemässigt stora och kvalitetsmässigt framstående författarna och deras böcker behöver säkert inte vara oroliga för sin framtid. Sådana som Per Olov Enquist, Agneta Pleijel, Torgny Lindgren, Jonas Gardell och Kristina Sandberg hos Norstedts, i fallet Rabén & Sjögren Gunilla Bergström samt de döda men fortfarande mycket säljande Lennart Hellsing och Astrid Lindgren, kommer säkert att ges ut även i fortsättningen under ny förlagsägo.

Men när jag kollar den nye ägarens utgivning på de förlag man hittills har ägt, verkar det inte helt osannolikt, att det som mest har lockat till det aktuella uppköpet är sådant som David Lagercrantz’ uppföljare till Stieg Larssons Millennium-trilogi och E L James’ ”50 Shades of Gray” (på svenska ”50 nyanser av honom”). Bland de mycket få författare jag, en hyggligt kulturorienterad person, över huvud taget känner till finns Alexander McCall Smith (Damernas detektivbyrå) och på barnboksidan dansken Ole Lund Kirkegaard, vars böcker ursprungligen introducerades i Sverige av Tidens förlag.

Fast kanske är jag för pessimistiskt, och jag erkänner gärna, att digitaliserade böcker är något helt främmande för mig själv, gamle bokmal.

Men inte tror jag att den nye ägaren har något intresse av att måna om arbetarrörelsens kulturarv och ideologi, det som präglade Tidens och Prismas utgivning. Jag har själv gett ut böcker på båda förlagen, i fallet Prisma mina båda sångböcker ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp!”.

Danmark: Venstre fortsatt på låg nivå

Vi startar som vanligt med resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Ritzau den 18 juni, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,9 procent
Radikale Venstre 4,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,1 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 6,9 procent
Venstre 17,5 procent
Dansk Folkeparti 20,7 procent
Konservative Folkeparti 2,6 procent
Liberal Alliance 8,7 procent

Regerande borgerliga Venstre får även i den här undersökningen anmärkningsvärt lågt stöd. Det nya ultrahögerparti som är under bildande finns inte med i den här undersökningen.

Ritzau Index, en sammanvägning av ett antal färska opinionsmätningar, gjord av nyhetsbyrån Ritzau, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 25,6 procent
Radikale Venstre 4,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 7,2 procent
Venstre 17,8 procent
Dansk Folkeparti 20,0 procent
Konservative Folkeparti 3,0 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Norges nej till EU står starkt

Kanske för att frågan är så het med anledning av Storbritanniens folkomröstning om fortsatt medlemskap i EU har tidningarna Klassekampen och Nationen låtit Sentio kolla också norrmännens aktuella inställning till EU-medlemskap. Norrmännen har alltså, på den tiden då även Sverige hade sin folkomröstning om EU-medlemskap, sagt ett tydligt nej till att gå med i EU.

Norrmännen vidhåller sin uppfattning. I den aktuella mätningen säger 70,8 procent nej, bara 19,6 procent ja. 9,5 procent svarade vet inte.

I Norge är nejet ett rödgrönt projekt. EU-motståndet är störst bland dem som röstar på Senterpartiet, Kristelig Folkeparti och Rødt – här är EU-motståndet över 90 procent. Men också 83 procent av dem som röstar på Fremskrittspartiet och 61 procent av dem som röstar på Høyre finns på nej-sidan, vilket senare påminner om opinionen i Storbritannien.

EU-anhängarna har störst stöd, 24 procent, i Oslo. EU-motståndet är allra störst, 75,5 procent, bland de allra yngsta, alltså bland dem som är under 30 år.

Under senare år har EU-motståndet stadigt vuxit, från 48 procent sommaren 2006 till nu alltså runt 70 procent.

Estland: Socialdemokraternas presidentkandidat har ett brett kulturintresse, ger överraskande svar i en intervju

Eiki Nestor, förutvarande socialdemokratisk partiordförande och minister, numera talman i Riigikogu (Riksdagen), är sitt partis kandidat till posten som president i Estland.

Media känner nu de olika kandidaterna på pulsen, och en intervju med Eiki Nestor om hans förhållande till kultur borde få åtminstone få folk i kulturlivet och kulturintresserade medborgare att ställa upp bakom honom i den kommande kampanjen. Nestors svar i den här intervjun är så speciella och kunniga, att det inte kan råda något tvivel om hans kulturintresse. Jag ska här referera några av hans svar, sådana som säger också svensk publik något.

Bland de filmer han nämner som favoriter finns Federico Fellinis ”Amarcord”. Han säger sig över huvud taget vara Fellini-fan.

Bland favoritförfattarna finns Kurt Vonnegut (bland annat nämner han ”Slakthus 5”) och Gabriel Garcia Marquez (”Hundra år av ensamhet”).

Nestor går regelbundet på jazzkonserter- och jazzfestivaler, nämner att han till och med har fått agera DJ.

Och så lyssnar han till exempel på Sting. Och ännu mer gillar han Frank Zappa.

Nestor går också regelbundet på teater. Bland det han prisar, värd att nämna även för svensk publik, är Samuel Becketts ”I väntan på Godot”.

Ett statsöverhuvud som är intresserad av och kan något om kultur – kors i taket!

Finland: Samlingspartiets nye ledare möblerar om i regeringen

Vid den partikongress som finländska Samlingspartiet, Kansallinen Kokoomus, nyligen genomförde, slog ju Petteri Orpo ut Alexander Stubb i valet av partiordförande. Orpo deklarerade då, att han också ämnade ta över Stubbs post som finansminister, vilket säkert bidrog till att Stubb beslöt sig för att lämna även regeringen.

Nu visar det sig, att Orpo ville göra en större förändring av Samlingspartiets representation i regeringen än det ordförandeskifte föranledde. Det blir, om man räknar med honom själv, tre nya ministrar av de fyra partiet har i koalitionen med regeringsledande Centern, Suomen Keskusta, och populistpartiet Sannfinländarna, Perussuomalaiset.

Riksdagens andra vice talman, Paula Riisiko, tar över posten som inrikesminister, den post som Orpo tidigare själv hade. Riisiko har tidigare erfarenhet av att sitta i regeringen; hon har i olika omgångar varit omsorgs-, social- och hälsovårdsminister samt trafik- och kommunminister.

Lenita Toivakka får lämna posten som utrikeshandels- och utvecklingsminister och ersätts av riksdagsledamoten Kai Mykkänen. Bland de meriter som nämns finns att Mykkänen är rysslandskännare; dessutom sägs han ha kunskaper om energi- och klimatpolitik.

Den enda samlingspartiministern som sitter kvar på sin post är undervisnings- och kulturminister Sanni Grahn-Laasonen.

Man kunde ju misstänka, att personbytena i regeringen hade sin bakgrund i vilka som stödde Alexander Stubb i det nyligen genomförda partiordförandevalet. Men Kai Mykkänen, helt ny i regeringen, stödde i den striden Alexander Stubb.

Samtidigt meddelade Orpo, att det blir byte av ordförande också i partiets riksdagsgrupp: Kalle Jokinen ersätter Arto Satonen.

En avvikande amerikansk film

Filmtiteln ”Frances Ha” (2012) är egentligen en brevlådeförkortning av Frances Halliday, en roll som spelas av Greta Gerwig. Gerwig, som i verkliga livet bildar par med filmens regissör, Noah Baumbach, har också tillsammans med densamme skrivit manus.

Det här är en amerikansk film, trots att den är gjord i svart-vitt mycket sevärd också på grund av sin miljöskildring. Historien börjar i Brooklyn, där 27-åriga Frances bor tillsammans med sin kompis Sophie (Mickey Summer), åtminstone till dess att Sophie skaffar sig en bostad i Tribeca, där Frances inte har råd att bo, vilket senare, eftersom hon inte har råd att ensam betala för den tidigare gemensamma bostaden, inte helt utan komplikationer för henne vidare till Chinatown och tak över huvudet hos kompisarna Lev (Adam Driver) och Benji (Michael Zegen).

Storyns inledande huvudtema, att Frances är en lovande dansare, som arbetar hårt för sitt genombrott men, möjligen av ekonomiska skäl, ställs åt sidan och, åtminstone momentant, blir arbetslös, visar sig sedan vara en falsk dröm, som gradvis spricker – hon är inte den skickliga dansare hon låtsas vara. Över jul tar hon sig hem till föräldrarna i Sacramento, och ett slags bekräftelse över hur illa det är ställt kommer med att hon med hjälp av kreditkort utan ekonomisk täckning gör en resa till Paris. Det här leder till att hon genom att ta jobb som servitris och en del andra uppdrag får ägna sig åt att återställa balansen i sin ekonomi.

En cirkel sluts också i och med att gamla kompisen Sophie åter hittar Frances, detta efter att själv en tid ha bott i Japan, dess värre i ett olyckligt äktenskap.

I sitt sätt att berätta en historia är den här filmen släkt med franska filmer från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal.

Men den är amerikansk – mer antydningar än öppet berättande om sex – när det gäller Frances’ förhållande till män, ja faktiskt också den kvinnliga kompisen.

Danska partiledare betygsatta i opinionsmätning

I Danmark genomförs regelbundet opinionsmätningar med betygsättning av partiledarna. De tillfrågade får betygsätta dem på en skala från -10 till +10.

I den senaste, gjord av Norstat för Altinget, får ledaren för Dansk Folkeparti, Kristian Thulesen Dahl, högst betyg, 3,9. Tvåa, med 3,1 i betyg, kommer ledaren för Socialdemokratiet, Mette Frederiksen.

Thulesen Dahl får hela 6,7 av DF-väljarna men anmärkningsvärt nog också 4,5 av dem som röstar på De Radikale. Mette Frederiksen får över lag bra betyg också av de borgerliga väljarna, medan en del väljare på vänstersidan inte gillar henne.

På tredje plats, med 2,5, kommer intressant nog Enhedslistens nya ordförande, Pernille Skipper.

Samma betyg, 1,7, får Liberal Alliances ledare, Anders Samuelsen, och Socialistisk Folkepartis ledare, Pia Olsen Dyhr.

Efter dem, med 0,7, kommer Alternativets ledare, Uffe Elbæk. Och efter honom kommer Venstre-ledaren och statministern Lars Løkke Rasmussen med 0,5, ett riktigt uselt betyg för en så ledande politiker.

I botten hittar vi ledaren för Radikale Venstre, Morten Østergaard, med 0,2 och så Konservative Folkepartis Søren Pape Poulsen, som hamnar på -0,4.

Danmark: 10 procent av danskarna lockas av ett nytt parti till höger om Dansk Folkeparti

Högerpopulistiska Dansk Folkeparti har i opinionsmätningarna efter folketingsvalet behållit sin plats som Danmarks näst största parti.

Men en del av dess väljare tycker, att partiet är för mjäkigt och gör för många kompromisser. Ett mer högerorienterat parti, Nye Borgerlige, med dels en mycket invandrar- och flyktingrestriktiv politik, dels en mycket liberal ekonomisk politik, håller därför på att formeras.

Trots att det ännu inte har någon formell struktur, långt mindre något formellt antaget program, säger sig nu påtagligt många danskar stödja det här nya politiska högerpartiet. I en opinionsmätning, gjord av Norstat för Altinget, sa 6 procent av de tillfrågade, att de övervägde att rösta för ett nytt sådant parti. Och därefter har i en mätning från Voxmeter för Ritzau 10,8 procent av de tillfrågade sagt sig kunna tänka sig att rösta på Nye Borgerlige.

En faktiskt alldeles underbar födelsedag

Gubben börjar bli rätt så gammal – i dag fyller jag 79 år.

I vår familj firar vi varandras födelsedagar, inte bara de jämna, och det ganska ordentligt – det gäller att ta vara på livets glädjeämnen,

Med stigande ålder får man också allt fler krämpor. Min nattsömn avbryts ett antal gånger av att jag måste gå upp och kissa, fast som tur är har jag ganska lätt för att sedan somna om igen. Fast när jag mycket tidigt i morse var uppe för en av de där toalettvändorna, såg jag, att de senaste dygnens ymniga regn hade ersatts av sol och blå himmel. Inte så illa med tanke på att det i dag är min födelsedag.

Sen gick jag och la mig igen. Jag vet ju vad som gäller på födelsedagar. Och så somnade jag om.

Jag vaknade igen av att hustrun kom in i mitt rum, sjungande ”Röda små smultron” och bärande blommor – en bukett med akleja, klint, lupin, daggkåpa och paradisbuske – och paket; vad det var i paketen ska jag berätta lite längre ner, men jag kan ju redan nu berätta, att jag fick årets nya marimekkoskjorta samt, lite som en ploj, en ny duschgardin till badrumsfönstret. Det är meningen att jag ska sätta upp den – just klättring klarar jag fortfarande bättre än hustrun.

I köket hade Birgitta bullat upp födelsedagsfrukost, utöver kaffe, juice och Verum hälsofil som alltid ingår i min frukost en fantastisk, egenkomponerad smörgåstårta, gjord av bland annat osötat fullkornsbröd, rökt lax, kräftstjärtar, rom, dill och sallad från egna växthuset.

På köksbordet stod ytterligare tre nyplockade buketter: en yppigt vacker med pioner, fler grenar av paradisbuske och så en jättelik allium, i ett litet glas årets först utslagna kvist från den hurdalsros jag vid en forn jämn födelsedag fick av ett antal av mina dåtida kvinnliga arbetskamrater och så en blomöversållad gren av den vita midsommarrosen Rosa alba maxima.

En stund efter frukost såg jag några mycket kära födelsedagsgäster komma in på inre gårdsplan: dottern Kerstin och hennes båda barn Viggo och Klara. Det var en överraskning att de kom; Birgitta hade inte berättat något för mig. Efter gratulationer och välkomstkramar fick jag även av dem en kasse mycket fina stenpartiväxter. Som jag tidigare har berättat, har Birgitta restaurerat mitt gamla stenparti, och där finns redan många nya växter från dels Birgitta, dels Matti och hans familj.

Matti och hans dotter Ella ringde, sjöng och gratulerade strax därefter, de också. Och från Köln i Tyskland ringde Birgittas bror Gunnar och hans fru Annica och gratulerade.

Anna träffade jag här om dan, när vi var i hennes hus i Ekolsund och hälsade på, och då fick jag ett insektshotell, konstfärdigt tillverkat av trä och bamburör – jag ska sätta upp det på en uthusvägg nära Birgittas stora kryddträdgård.

De ganska många paketen från Birgitta innehöll som vanligt filmer och böcker. Jag kan förstå, om någon läsare tycker, att det här är i överdådigaste laget, men Birgitta har köpt det här utspritt över hela året, från Böckernas klubb där hon är medlem.

Hur som helst, av skönlitteratur fick jag Jonas Hassen Khemiris ”Allt jag inte minns” och Klas Östergrens ”Samlade noveller”.

William Shakespeares verk har vi tidigare både på svenska och på engelska, men det är intressant att nu också få tillgång till Ulf Peter Hallbergs nyöversättningar av dels fyra komedier (”Komiska förväxlingar”), dels fyra tragedier (”Det blodiga parlamentet”).

Som gammal nordist, också hamsunläsare, ser jag fram mot att läsa Tore Rems ”Knut Hamsun och resan till Hitler”.

Jag läser gärna Ebba Witt-Brattström – har faktiskt också träffat henne och fått god kontakt med henne på den tiden då min hustru var Riksdagens talman och vi därför inbjöds till olika evenemang anordnade av Svenska Akademien, där ju Ebbas tidigare man, Horace Engdal, var ständig sekreterare. Nu har jag fått dels hennes ”Århundradets kärlekssaga”, som ju handlar om deras förhållande, dels hennes ”Kulturmannen och andra texter”.

En deckare, ”En yxa åt Alice”, fanns också bland presentböckerna. Den är skriven av Inger Frimansson, som jag faktiskt publicerade en novell av i Aktuellt i politiken (s) på den tiden då hon fortfarande inte var den etablerade författare hon sedan blev.

Som mina läsare vet, är jag både hängiven läsare av och skriver gärna om barnböcker och serier. Alltså har min hustru nu gett mig Michael Farrs ”Tintin & co”. Av henne har jag också fått ”Nyfiken i en strut” till min stora Lennart Hellsing-samling och så Pierre Corans och Charlotte Gastauts version av Wolfgang Amadeus Mozarts ”Trollflöjten”.

Som bekant skriver jag också gärna om film. Filmerna ser jag ofta tillsammans med hustrun, och tack vare henne har vi nu ytterligare fyra DVD att avverka: Stig Björkmans ”Jag är Ingrid” (om Ingrid Bergman), Woody Allens ”Irrational Man”, Andrey Zvyagintsevs ”Leviatan” och så James Bond-filmen ”Spectre”.

* * *

På Kerstin Kokks instagram finns ett foto av hennes och barnens ankomst till vårt hus i Öregrund, taget just när barnen passerar mitt stenparti, det jag skriver om. Och sen finns där fler bilder från Öregrund.

Melodikrysset nummer 24 2016

I morse, när jag gick ner till brevlådan för att hämta upp våra tre morgontidningar, regnade det ganska ordentligt. Morgonrocken jag hade på mig var inte mycket till skydd, och jag fick vatten i tofflorna. Men jag kunde konstatera, att mitt av hustrun restaurerade stora stenparti med sina nya växter, födelsedagspresenter i förväg från Birgitta och sonen, Matti, och hans familj, mår jättebra av den här rotblötan.

Dagens kryss beredde mig inte några våldsamma problem. Det började med ett par frågor, knutna till den nyligen TV-sända polarprisgalan, som jag tittade på. Så det är klart att jag vet, att det ena av årets pris tilldelades Max Martin. (Det andra gick till Cecilia Bartoli som i den i TV 4 sända galan fick spela en sorgligt undanskymd roll.) Dessutom skulle vi kunna, att det var Britney Spears som sjöng Max Martins ”Oops, I Did It Again”.

Flera filmanknutna frågor var det i dag.

Jag har inte bara sett Lasse Åbergs ”Den ofrivillige golfaren”, den som skulle leda oss till det sökta kryssordet golf. Jag råkar ha träffat Lasse ett antal gånger också, detta eftersom han i likhet med min hustru är så kallad hedersupplänning och dessa med sina respektive årligen inbjuds till en middag på Uppsala slott. Fast jag skulle tro att många, även om de har sett den här filmen, inte genast känner igen Stefan Nilssons musik, den som i dag spelades som ljudillustration.

Jag tycker också att ”Nine To Five” (1980), med Dolly Parton i en bärande roll, är en sevärd och rolig film. Här skulle vi skriva ett av klockslagen i filmtiteln med romerska siffror, och eftersom jag är gammal latinstudent, var det inte svårt att se, att det som då gick in var nio, IX.

Den gamla slagdängan ”I en grönmålad båt” har också förekommit i ett par svenska filmer, dock inga särskilt märkvärdiga sådana. Här skulle vi skriva, vad det rörde sig om för fortskaffningsmedel, fast i pluralis. Jo, ekor.

När jag en gång i världen gick på gymnasiets latinlinje, läste vi inte bara den svenska litteraturhistorien utan också ett rikhaltigt urval av till exempel Gustaf Frödings dikter. Och jag har faktiskt också Fröding-CDn med Mando Diao, den där ”Strövtåg i hembygden” ingår.

Evert Taube är en av de riktigt stora i svensk visdiktning, så jag har allt han har gjort på skiva, bland annat i ett par samlingsboxar. Hans ”Nudistpolka”, även kallad ”Den lycklige nudisten”, från 1959 har jag även publicerat texten till här på bloggen – kolla ovan under Kulturspegeln, Sångtexter! Den person Eldeman här sökte var alltså nudist. Och jag kan då passa på att göra reklam för vårt sommarparadis Öregrund, som också har nakenbadstrand.

I några rabatter på vår tomt här i Öregrund finns faktiskt, i bokstavlig mening, ”Tulpaner från Amsterdam” – jag köpte lökarna där under en ombudsmannaresa (s) till Holland.

På den tiden då jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), publicerade jag Rune Andréassons ”Lille Rikard och hans katt” i tidningen, och hans ”Bamse” köpte jag i tur och ordning åt våra barn – ”Bamse” är en serie med mycket bra värderingar. För bara några dar sen, när sonen, Matti, och hans dotter Ella var och hälsade på farfar och farmor, hade jag åt Ella köpt en Bamse-pysselpåse. Riktigt lika tänd är jag inte på Bamses dunderhits, men eftersom jag hör till dem som lyssnar på Melodifestivalen, känner jag förstås bakom ”På farmors höga berg” igen Afro-Dites ”Never Let It Go” från 2002.

Det där med alternativa versioner och luriga inspelningar är ju annars en av Anders Eldemans specialiteter, så jag kan förstå att han i dag valde att spela en låt, där Uma Thurman sjunger med konstig svensk brytning.

Pink Floyd har jag i min skivsamling. Deras ”Money” spelades dock i dag i en alternativ, alls icke oäven inspelning. Vet någon vem som gjorde den?

”Innan vi faller” gjordes av två artister jag gillar, Lisa Nilsson med stöd av Jocke Berg.

Och så går vi då i mål med ett stycke cirkusmusik, med xylofon som huvudinstrument.

Hustrun har gått till Coop Konsum för att handla – mat måste man ju köpa även när det regnar. Och jag anar att hon också ska skaffa hem ingredienser till en smörgåstårta. I morgon är det nämligen min födelsedag; jag fyller 79.