Det vi kan lära oss av Brexit

Jag hör till dem som faktiskt tidigt trodde att anhängarna av Storbritanniens utträde ur EU hade stor chans att vinna den brittiska folkomröstningen, och när det sedan visade sig, att det vettlösa dådet mot en labourpolitiker hade en knäppskalle och högerextremist som gärningsman, visade det sig, att majoriteten av väljarna inte lät sig påverkas av det här – de röstade nej efter sin egen övertygelse. Och segern för nejsidan blev övertygande stor, 52-48.

Naturligtvis fanns det konservativa knäppskallar på Brexit-sidan – men knäppskallar fanns det på den EU-vänliga sidan också.

Jag vet inte om det kommer att göras sociologiska kartläggningar av vilka sociala strata som röstade hur och varför, men ska jag våga mig på en gissning, var säkert många av dem som röstade för brittiskt utträde ur EU arbetarklass eller hade enkla tjänstemanna- eller serviceyrken, och bland de relativt många jag har sett intervjuas i media, har det också funnits människor med eget ursprung i forna brittiska kolonier, numera boende och arbetande i Storbritannien.

Inte minst det senare indikerar, att det brittiska Brexit, i vart fall inte primärt, har med rasism att göra.

Ändå har utan tvekan just den fria arbetskraftsinvandring, främst från Östeuropa, EU-medlemskapet har medfört och som har utnyttjats av till exempel polacker kraftigt bidragit till utgången. De här arbetskraftsinvandrarna har dels pressat löner, dels konkurrerat om de enkla jobben med de nämnda inhemska grupperna, och dessa har velat sätta stopp för den här invasionen.

Vad EUs tillskyndare inte tycks ha beaktat i tillräcklig utsträckning är att det får konsekvenser, så småningom också politiska sådana, om man skapar en fri arbetsmarknad innan man har utjämnat löner, förutsättningar, sociala förmåner och så vidare mellan de berörda länderna.

På den här punkten finns det en utbredd naivitet, också i Sverige, också i mitt eget numera allt mer arbetarklassbefriade parti. Vi ska, allihop, bli mer konkurrenskraftiga genom att utbilda oss mer och mer.

Men om man som jag kommer från genuin arbetarklass, inser man, även om man själv har lyckas väl i skolan, att det här är en naiv tro på att alla kan om de bara vill.

Alla kan faktiskt inte bli ingenjörer eller klara universitetsexamina hur mycket de än anstränger sig.

Fast för min del anser jag, att även de som saknar tillräcklig begåvning, motivation eller ork förtjänar ett anständigt liv.

Det är därför jag är demokratisk socialist.

Och de socialdemokratiska partiernas kris i land efter land beror på att de inte längre styrs och domineras av människor med egna sociala erfarenheter av att höra till de svaga och utsatta.