Ísland: Oddný G Harðardóttir ny ledare för Socialdemokraterna

Som, mer i förbigående, framgick av föregående bloggtext om Ísland, har Socialdemokraterna, Samfylkingin (Samlingsfronten), vid sin kongress i början av juni valt ny partiledare. Eftersom det fanns flera kandidater, behövdes det flera valomgångar, men valet avslutades med att Oddný G Harðarðóttir´med 59,9 procent av rösterna hade valts till ordförande.

Hon har suttit i Alltinget sedan 2006 och har en kort period varit finansminister men är kanske ännu mer känd i egenskap av lokalpolitiker i Garður.

Politiskt står hon den förra, vänsterinriktade partiordföranden Jóhanna Sigurðardóttir nära, och utöver att vilja skärpa partiets vänsterprofil vill hon också bredda partiet utanför Reykjavík.

I och med det här valet har Socialdemokraterna gjort ett medvetet vägval – den nu avgående, om man så vill avsatte, partiledaren Árni Páll Árnason var en utpräglad mittenpolitiker, och hur det nu än går för den nya partiledaren, var ju partiet under Árnasons ledning allt närmare avgrundens rand.

Som jag förstår saken, förnyade kongressen parti-VUt i samma anda. Till ny vice ordförande valdes Logi Einarsson från Akureyri, till partisekreterare Óskar Steinn Ómarsson och till ordförande för partiets verkställande utskott valdes Heiða Björg Hilmisdóttir.

Banden till fackföreningsrörelsen hoppas man förnya genom ytterligare någon personrekrytering.

Siktet är inställt på att steg för steg lyfta opinionsstödet till partiet inför höstens val.

Ísland: Nytt nyliberalt högerparti vinner terräng

Ísland leds av en borgerlig koalitionsregering, bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, och Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigmundur Davíð Gunnlaugsson. Båda partierna har 19 mandat i Alltinget (Riksdagen).

Statsminister Gunnlaugsson hamnade i våras i ett orkanliknande blåsväder, sedan media hade avslöjat, att han och hans hustru hade gömt undan pengar i ett skatteparadis i Karibien. Han har förnekat att han skulle ha gjort något olagligt och sa, att han skulle sitta kvar på posten som statsminister, men avdelningar i hans eget parti och ungdomsförbund samt desamma i koalitionspartnern krävde hans avgång, allt detta under det att jättestora demonstrationer med kanske så mycket som 20.000 deltagare genomfördes utanför Alltinget

Statsministern retirerade först så långt, att han sa, att han skulle ta time out. Nästa steg var att be presidenten, Ólafur Ragnar Grimsson med politisk bakgrund i koalitionspartnern Sjálfstæðisflokkurinn, upplösa parlamentet och utlysa nyval men Gunnlaugsson fick stöd varken från presidenten eller dennes gamla parti, som man ju sitter i koalition med. Och till sist tvingades statsministern slänga in handduken och meddela sin avgång.

Till ny statsminister föreslogs vice ordföranden för Framsóknarflokkurinn, Sigurður Ingi Jóhannsson.

Sigmunður Davíð Gunnlaugsson meddelade då, att han ändå tänkte stanna som ordförande i Framsóknarflokkurinn.

Mandatfördelningen i Alltinget är sedan det senaste valet (27 april 2013) den här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 19 mandat, 26,7 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigmunður Davíð Gunnlaugsson, 19 mandat, 24,4 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, lett av Árni Páll Árnason, 9 mandat, 12,9 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 7 mandat, 10,9 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, numera lett av Óttarr Proppé, 6 mandat, 5,1 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 3 mandat, 5,1 procent

De här siffrorna har ändrats mycket, inte bara under den nu pågående krisen, och enligt de senaste opinionsmätningarna, gjorda av Félagsvísindastofnun för Morgunblaðið, har ett nytt parti tagit sig över femprocentsspärren och det med råge.

Det nya partiet heter Viðreisn (Renässans) och får nu stöd av hela 9,7 procent. Inrikespolitiskt är det borgerligt och liberalt, likt Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), utom på en punkt – dess ledare, Benedikt Jóhannesson, har för övrigt själv varit medlem i Självständighetspartiet. Här är det bärande skälet till att bilda ett nytt parti att den sittande borgerliga regeringen inte har uppfyllt sitt vallöfte om folkomröstning i EU-frågan. Jóhannesson är nämligen en mycket övertygad EU-anhängare.

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), det regeringsparti som för egen del inte har varit berört av den pågående politiska krisen, till och med ökat en aning, backar den här gången med ytterligare 3 procentenheter och hamnar då på låga 19,7 procent. Uppenbarligen har partiet tappat EU-entusiastiska anhängare till Renässans.

Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) backar med 1,6 procentenheter till 9,6 procent.

Raketen i isländsk politik har under lång tid varit Píratar (Piratpartiet), som från att ha varit minsta parti i valet sedan har tävlat med Självständighetspartiet om positionen som största parti. I den aktuella mätningen stöds partiet av 28 procent. Den senaste utvecklingen gör Piratpartiet till Íslands utan konkurrens största parti.

Det andra nya partiet i det isländska Alltinget, Björt framtíð (Ljus framtid), har haft ledarkris och länge legat under landets femprocentsspärr men såg nu ut att klara den. I den aktuella mätningen ligger partiet på 4,5 procent (+ 1,6 procentenheter), alltså under femprocentsspärren. Det förefaller osannolikt, att det här partiet skulle finnas kvar i Alltinget efter nästa val.

Återstår landets två vänsterpartier.

Socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) gjorde ett uselt resultat i förra alltingsvalet, och det ser bara en smula bättre ut för partiet den här gången. Partiet får den här gången 9 procent (+ 1,4 procentenheter). Den lilla ökningen kan möjligen vara en effekt av att partiet nu har bytt ordförande – den nya ordföranden heter Oddný G Harðardóttir.

Socialdemokraternas kris har väl bidragit till att det har gått bättre för Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), som i den här mätningen ökar med 1,6 procentenheter och då hamnar på 17,5 procent.

Íslands nye president blir Guðni Th Jóhannesson

Valet av ny president i Ísland har väckt ringa uppmärksamhet här i Sverige, men trots att många islänningar hade åkt utomlands för att på plats följa landets framgångar i fotboll, blev valdeltagandet ändå förhållandevis stort, 75,5 procent.

Vann gjorde den utanför partipolitiken stående 48-årige historikern Guðni Th Jóhannesson, som fick 39,1 procent av de avgivna rösterna. Procentandelen för vinnaren förklaras av att han hade hela åtta konkurrenter.

Jag ska inte återge alla dessa kandidaters namn och i några fall mycket låga röstetal, men jag vill särskilt notera, att den mycket kände före detta statsministern, tidigare också ledare för det liberalkonservativa Självständighetspartiet, Davið Oddsson kom först på fjärde plats med 13,7 procent av de avgivna rösterna.

Sommar i P1 med Johan Olsson

Mitt totala ointresse för idrott illustreras väl av att jag, åtminstone vad jag kan komma i håg, aldrig ens har hört talas om dagens Sommar-pratare, skidåkaren Johan Olsson. Och då hjälper det ju inte heller, att den här mannen numera bor i min gamla skolstad Sundsvall, är uppvuxen i näraliggande Östersund och gift med en flicka från Ångemanland, där jag både har gjort lumpen och vistats under en del barndomssomrar.

Nu är jag inte av den sorten att jag automatiskt förkastar sommarprogram, bara för att de har idrottare som värdar, även om jag tycker att ganska många av idrottarna i Sommar känns inkvoterade, och även Johan Olsson tycks ha tvekat, när han fick frågan om att medverka: ”Hur kunde jag tacka ja till det här?”

Men även om jag inte är intresserad av Johan Olssons medaljprestationer och i längden finner den myckna idrotten tröttande, tyckte jag faktiskt det var intressant att få höra hur han har fått kämpa med sina egna tillkortakommanden och ibland sin egen brist på motivation – han sa själv, att han inte är någon vinnarskalle. Det gör honom både mer mänsklig och mer intressant i mina ögon än skildringarna av de medaljbelönta prestationerna gör.

Den avslutande långa kärleksförklaringen till hustrun gillade jag också.

Musikvalet i programmet vittnade om det Johan Olsson själv berättade om, hans intresse för amerikansk och brittisk popmusik. Olsson spelade till exempel U2, Neil Young och The Beach Boys plus en del annat som jag inte var lika förtjust i. Och så dessutom ”River en vacker dröm” med Håkan Hellström.

”Auktoritärt och illaluktande – Timbro om populism”

LO-bloggen publicerar av och till inlägg, om man ser till längden och djupet närmast essäer, som fördelaktigt skiljer sig från det man alltför ofta möter om man bläddrar sig runt i bloggsfären.

Jag har just läst ett sådant essäartat inlägg, skrivet av Claes-Mikael Jonsson, ”Auktoritärt och illaluktande – Timbro om populism”. Jonssons text är skriven i polemik mot en artikel Andreas Johansson Heinö och Karin Svanberg från Timbros tankesmedja publicerade i Dagens Nyheter den 18 juni.

Jonssons analys av begreppet populism är således inte skriven som en analys av det brittiska Brexit, men själv slås ja av att samma slags begränsande och nedsättande definitioner används i debatten om den senare som i artikeln från Timbros tankesmedja.

Läs själva Jonssons nätessä – länk till LO-bloggen finns längst ner till höger här intill.