Estland: Allmänhetens kunskap om vilka som innehar posterna i regeringen

Ühiskonnauuringute Instituut har gjort en undersökning av hur väl esterna känner till vilka som innehar posterna i den sittande regeringen.

Föga förvånande känner hela 90 procent av de tillfrågade till namnet på landets statsminister, Taavi Rõivas från Reformierakond (Reformpartiet). Tvåa kommer den partilösa men närstående utrikesministern Marina Kaljurand, som 61 procent känner till, kanske för att hon aktualiter kandiderar till posten som president, kanske för att hon också är känd bland landets ryssar. (Hon är själv, trots sitt estniska giftasefternamn, född ryska.)

Jag tänker inte gå igenom hela ministerlistan, eftersom namnen med all säkerhet är okända för svensk publik.

Men jag ska referera hur kända de fyra socialdemokraterna i regeringen är för allmänheten.

På fjärde plats i den här rankinglistan kommer, med 35 procent, kulturminister Indrek Saar. Hans relativt höga placering kan ha att göra med att han tidigare har varit Socialdemokraternas partisekreterare och därför har synts mycket både i media och på möten runt om i landet.

På femte plats, med 28 procent, kommer försvarsministern, Hannes Hanso. Han har synts relativt mycket i media, eftersom hotet från den store grannen i Öster har ökat.

Att partiledaren, Jevgeni Ossinovski, med 24 procent hamnar först på sjunde plats, måste vara en besvikelse för honom. Ossinovski är utbildnings- och forskningsminister.

Att Liisa Oviir, som kom in i regeringen som näringsminister först 2011, med 17 procent hamnar på tionde plats är kanske inte så förvånande.

Sammantaget har det problemtyngda Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), det tredje benet i regeringsalliansen, betydligt större anledning att vara bekymrat också över den här mätningen. Två av deras ministrar ligger allra sist.

Sommar i P1 med Matias Varela

Jag känner till Jens Lapidus, men jag har aldrig läst någonting av honom, således inte heller ”Snabba cash”. Jag nämner det här därför att jag aldrig heller har sett Daniel Espinosas filmatisering av den – i den här filmen hade nämligen Matias Varela en roll, och om det här berättade han i sitt Sommar-program i dag. Bland annat berättade Varela, som behärskar både svenska och föräldrarnas språk, spanska, att rollen fick honom att lära sig att tala också chilensk spanska.

Hans erfarenhet av att leva i skilda språkvärldar var intressant. Mamman fick honom att lära sig flera språk parallellt genom att växla hans godnattbok till versioner på olika språk, spanska, galiciska och engelska.

Men han berättade förstås också om olika yttringar av sitt spanska arv. Om hur hans fiskande morfar använde en ganska brutal metod för att lära honom simma genom att från båten kasta honom i havet. Och om hur mormor visade honom, hur man slaktar en tupp – men sen sprang tuppen ett slag omkring utan huvud.

Varela använde inte sitt sommarprogram för att propagera för något specifikt politiskt parti, men han nämnde med värme och uppskattning Olof Palme och dennes strävanden att göra samhället mer jämlikt. Bland det han själv också pläderade för var en hållbar miljö.

Och så fanns där också en kärleksförklaring till hans norrlandsfödda hustru och deras barn, förlöst genom kejsarsnitt.

Varelas sommarprogram var sympatiskt men för den skull inte utan en del problem. Han vittnade själv om sin dyslexi, och så länge han höll sig till sådant, där han hade skrivit manus, flöt det, men annat bar, vilket ämnesbyten och relativt korta pratavsnitt, följda av musik, vittnade om, prägel av hans handikapp.

Den musik han spelade var till stora delar sådant som jag känner till – med Cyndi Lauper, George Michael & Wham, Céline Dion, Aerosmith, Bryan Adams, Whitney Houston och Berlin (”Take My Breath Away” ur ”Top Gun”). Fast det största intrycket av de låtar han spelade gjorde den allra första, ”Vem tänder stjärnorna” med Eva Dahlgren.