När moralen styrs av pengar

Stanley Kubrick baserade sin film ”Barry Lyndon” (1975) på William Thackerays roman från 1844, ”Den välborne Barry Lyndons memoarer”.

Den här historien utspelar sig redan under 1700-talet, då Irland var en del av Storbritannien och fenomen som IRA inte ens var påtänkta. Att den här historiens irländske huvudperson, Redmond Barry (i filmen spelad av Ryan O’Neill), fogar sig för överheten står alltså inte i konflikt med det vi genom mycket senare sånger och berättelser om uppror förknippar med den gröna ön.

En av Stanley Kubricks kännemärken som regissör är hans skepsis mot det meningsfulla med krig, och ett av credona i den här historien är att det dess värre inte verkar göra någon större skillnad, vilket lands eller furstes armé man råkar hamna i.

Redmond Barry startar sin bana som tillbedjare av en ung dam, som dess värre bedrar honom och väljer en annan. Och när han felaktigt tror att han har undanröjt konkurrenten och därför måste fly, råkar han ut för stråtrövare som tar hans pengar, så för att kunna förtjäna sitt levebröd (och samtidigt gömma sig i uniform) tar han värvning.

Sen följer en militär odyssé på den europeiska kontinenten, enligt min mening för lång, även om det här utspelar sig under det så kallade sjuårskriget – filmen är drygt tre timmar lång. I det nämnda kriget befann sig Storbritannien, Hannover och Preussen på samma sida, vilket förklarar, att Barry, när han iförd brittisk uniform håller sig undan tjänst i det egna landets förband, lite av en slump i stället tillsammans med hopsamlat slödder hamnar i den preussiska armén.

Hur som helst: på den preussiska sidan begriper man att Barry med sina kunskaper i engelska skulle kunna användas för att avslöja den professionelle spelaren Chevalier de Balibari (Patrick Magee) som spion, möjligen för Österrike, så Barry söker och får platsen som dennes betjänt. Tämligen omgående bekänner han sitt uppdrag för de Balibari, och sedan rapporterar han bara ganska oskyldiga och vardagliga saker till sina uppdragsgivare. Medan det här falskspelet pågår, lär han sig fingerfärdigt spelfusk med inslag av otillbörlig information av sin nye arbetsgivare. Det här pågår tills den senare blir utvisad ur Preussen.

De båda vännerna fortsätter sin kortspelsfuskturné, men Barry vill komma längre i livet, så i samband med ett besök i Spa i Belgien börjar han kurtisera en rik countess of Lyndon (Marisa Berenson). Hennes man, Sir Charles Lyndon (Frank Middlemass) har bräcklig hälsa och dör mycket påpassligt, så han gifter sig med änkan och blir själv Barry Lyndon.

Haken, bortsett från att vår irländske uppkomling egentligen aldrig älskar sin hustru, är att hon från sitt förra äktenskap har den tioårige sonen Bryan Patrick (Dominic Savage), som besitter en ungdomlig uppkäftighet, som av husets nye herre bemöts med våld, alltså stryk.

Och medan han som nu är husets herre slösar bort allt mer av familjens tillgångar, bland annat på att få den här adelsfamiljens normala umgänge samt även hovet att lyfta in honom i sin krets, är sonen i huset under en lång period fördriven från sitt hem. Kvinnan Barry har gift sig med dränker resterna av sitt liv i alkohol.

Allt det här ändar i att den unge rebellen utmanar den som har tagit över hans hem och hans mor på duell, och trots att han helt uppenbart är skräckslagen inför det här väpnade mötet, slutar detta med att Barry Lyndon fälls, allvarligt skadad i benet, som amputeras.

Under tiden tar unge herrn kommandot över slottet, rehabiliterar mamman så gott det går och lyckas göra upp med de nu många och mot styvpappan vid det här laget fientliga kreditorerna.

Han söker upp sin styvfar på sjukhuset och ger honom ett erbjudande och ett ultimatum: Han kommer att få 500 guineas per år på villkor att han ger sig i väg utomlands och stannar där för gott – skulle han inte göra det, får han inga mer pengar. Och den besegrade Barry går med på det här.