Sommar i P1 med Annika Lantz

26 juni 2016 18:27 | Media, Musik, Politik | 2 kommentarer

I vår familj har vi olika meningar om Annika Lantz. Min hustru knäpper gärna av radion, när det kommer ett program med henne. Själv hör jag henne gärna utan att aktivt söka program med henne.

I dag lyssnade vi dock båda på henne i ”Sommar i P1”.

Bland det Annika Lantz berättade om sig själv fanns att hon, trots att hon en gång i världen ville bli skådespelerska, i stället blev radiojournalist och nu har varit det i 23 år.

Så rutin har hon: munnen går på henne i ett, och det blir aldrig några longörer.

Ett av hennes kännemärken är att hon lätt, och utan att det blir någon skarv, glider över från ett ämne till ett annat. På rasande kort tid hinner hon prata om så vitt skilda ämnen som kärnvapenhot, freon och ryssar.

Ibland, som i barndomsavsnittet om familjens vistelse i Algeriet (där hon bland annat träffade en besökande Olof Palme) och den ganska kostliga historien om sin omplantering i svensk skola, önskar man, att hon hade berättat mycket mera.

Fast det kom också en längre berättelse, den om hennes kamp mot livmoderhalscancer, den som hon att döma av de senaste läkarkontrollerna nu verkar ha lyckats bli av med.

I den här delen av hennes sommarprogram fanns det mörkare och mer smärtsamma partier, men till och med här tog den kåserande och lätt skämtsamma tonen ibland över, och på något sätt fick hon det här att ända i att det hon fick gå igenom ändå hade det goda med sig, att hon för evigt blev kvitt mensen.

Också när det gäller Annika Lantz’ musikval, är det inte mycket som finner nåd i hustruns öron. Det enda hon verkar intresserad av är låten med Eva Dahlgren.

Själv hittar jag fler artister och grupper som jag av och till lyssnar på: ELO, Titiyo, Stakka Bo och Fläskkvartetten och några till. Men jag förstår också hustruns generella synpunkt, att Lantz ofta spelade musik som måste ha känts högljudd och påträngande för henne.