Jan Lööf, 75

Jan Lööf, serieskapare, barnboksförfattare, filmmakare, skådespelare, musiker med mera, fyllde 75 förra året, och hans serieförlag, Kartago, hyllade honom med boken ”Jan Lööf – 75 år”, på omslaget med tillägget ”av dumheter”. Den som har lyckats få till stånd det här verket, bland annat genom en rad samtal med den omvittnat motsträvige Jan Lööf, är Ika Johannesson, och hon har gjort ett gott jobb: har varit väl påläst och har sedan ställt relevanta frågor.

I boken medverkar också ett antal gamla kompisar och samarbetspartners med personliga vittnesbörd, några av dem intressanta, andra lite väl egotrippade, och allra sist ligger en text av Jan Lööf själv som faktiskt heller inte lägger något till helheten. Fast strax före den hittar man Isabella Nilssons mycket kunniga presentation av Jan Lööf för en utställningskatalog, tryckt för en utställning om Lööf och hans bildkonst på Göteborgs konstmuseum 2011, och den texten, måhända inte den roligaste men mest heltäckande, ger verkligen en bra bild av Lööf och hans verk. Utställningspresentationen kompletteras sen av en årtalsserie, där man kan se, vad Lööf har åstadkommit genom åren. Och det är inte lite!

När jag, med start i julnumret 1974, gjorde om det gamla partiorganet (s) Aktuellt i politiken till ett familjemagasin med inte bara politik utan också allmänreportage, noveller och annat à la seriös veckotidning, började jag också publicera tre tecknade serier. Ett av de självklara valen var Jan Lööfs ”Felix”, en märklig mix med inlån av klassiska äventyrsberättelser som Fantomen, Tarzan och Dracula. Det blev tre strippar per nummer, och jag skrev själv de resumétexter som skulle få nytillkomna läsare att gå in i de här äventyren.

Ett par andra veckotidningar gjorde också försök att få Lööf att teckna något helt nytt åt dem. Folket i Bild/Kulturfront publicerade till exempel hans ”Bellman”, ett projekt som havererade, kanske mindre på grund av att Lööf var sosse än på grund av att redaktionen försökte lägga sig i hur han gjorde serien.

Lite längre gjorde han ”Ville” för KFs Vi, och jag hörde till dem som jublade. Jublade gjorde däremot inte familjen Palme, detta eftersom den tyckte, att Olof, som Lööf gav en roll i serien, enligt dem var så fult tecknad. För egen del försvarade jag Lööf och försökte förklara för den här uppenbarligen serieovana familjen, att den nog helt enkelt inte var tillräckligt van vid serier. Och jag fortsatte självfallet för egen del att publicera ”Felix”. I den aktuella boken relaterar Lars Westman, dåförtiden på Vi, sina försök att blidka familjen Palme genom att få Lööf att teckna Olof Palme lite snyggare.

Boken om Jan Lööf och hans verk lever också i mycket hög grad på att dess nära 300 sidor i så hög grad återger Jan Lööfs bilder, även till hans många barnböcker. Det Ika Johannesson förstås tar upp med Lööf är också den kritik han har fått för att hans bokhjältar, Pelle och andra, i så hög grad är killar. Avsaknaden av tjejer förklarar Lööf med att han faktiskt har haft svårigheter – tekniska alltså – att få till tjejer på bild. Men det finns undantag som Matilda.

Annars hör det till Lööfs mästerskap som tecknare att få till märkliga och detaljrika miljöer, och han klarar också att teckna historiska och andra personer, som man omedelbart kan identifiera.

Den här hyllningsboken är faktiskt en mycket bra introduktion till Jan Lööfs värld.

För egen del är jag övertygad om att ni, om ni på någon av de många vägarna dit – se ovan – tar er in i den, för evigt kommer att vara fast.

Danmark: Helle Thorning-Schmidt (S) blir direktör i internationella Rädda Barnen

Helle Thorning-Schmidt, fram till valet i fjol Danmarks statsminister och ordförande för Socialdemokratiet, får nytt jobb och lämnar därmed politiken. Hon blir direktör i internationella Rädda Barnen, Save the Children.

Hon har länge varit på jakt efter ett internationellt uppdrag, bland annat gjort misslyckade försök att bli high commissioner för FNs flyktingorganisation UNHCR respektive ledare för Europeiska rådet.

En smula pikant blir den utnämning hon nu har fått mot bakgrund av att hon så sent som förra året av danska Rädda Barnen, Red Barnet, kritiserades för att hon begränsade tillströmningen av flyktingar till Danmark bland annat genom att försvåra familjeåterföreningar. Danska Rädda Barnen står fast vid sin kritik.

Danmark: Flyktingpolitiken tär på Socialdemokratiet

Vi startar som vanligt med resultaten i folketingsvalet i Danmark den 18 juni 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, från den 10 januari, för Ritzau ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,3 procent
Radikale Venstre 5,5 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 9,3 procent
Alternativet 6,0 procent
Venstre 18,8 procent
Dansk Folkeparti 18,9 procent
Konservative Folkeparti 2,8 procent
Liberal Alliance 8,2 procent

Ritzau Index, en sammanvägning av resultaten i de senaste opinionsmätningarna, ger den 11 januari följande resultat:

Socialdemokratiet 25,2 procent
Radikale Venstre 5,4 procent
Socialistisk Folkeparti 4,1 procent
Enhedslisten 9,3 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 18,5 procent
Dansk Folkeparti 20,0 procent
Konservative Folkeparti 3,2 procent
Liberal Alliance 7,7 procent

Danmark har i och med det här röd-grön majoritet bland väljarna. Men Socialdemokratiet ligger här, liksom i flera andra mätningar, under sitt valresultat tidigare i år, medan vänsterpartiet Enhedslisten ligger över sitt.

Det är svårt att se någon annan förklaring till det här än de motsättningar som finns i fråga om invandrings- och flyktingpolitiken. Socialdemokratiet har lagt sig på en restriktiv linje (nära det regerande borgerliga Venstre), medan Enhedslisten och även Socialdemokratiets regerings- och samarbetspartner, socialliberala Radikale Venstre stretar åt ett annat håll.

Här hjälper det inte, att enligt en färsk Gallup-mätning, gjord för Berlingske, danskarna i en rad viktiga politiska frågor ser S-ledaren Mette Frederiksen som mer trovärdig än statsministern och Venstre-ledaren Lars Løkke Rasmussen. När det gäller integration av utlänningar segrar S-ledaren med 28-24 – men hela 27 procent tycker, att det inte är någon skillnad på dem. När det gäller den bästa politiken på invandrar- och flyktingområdet är skillnaden hårfin: 26-25 till förmån för S-ledaren – hela 27 procent ser ingen viktig skillnad mellan de två. I september 2015 var skillnaden fortfarande tydligare: 32-29 till förmån för Frederiksen; 22 procent såg då ingen skillnad.

Den socialdemokratiska fronten i flyktingfrågan är dock inte helt enad. Flera socialdemokrater i Folketinget har i tidningsintervjuer förklarat, att de överväger att rösta mot sitt eget parti.

Norge: Fremskrittspartiet tappar till Høyre

I Norfaktas opinionsmätning för tidningarna Klassekampen och Nationen backar åter det nyss enligt flera gallupar mycket framgångsrika Fremskrittspartiet, och det parti som ökar är dess regeringskollega, Høyre. Det som har hänt i norsk politik är framför allt en regeringsombildning, där ett par mycket profilerade fremskrittspartister har fått ansvaret för viktiga frågor, bland annat invandrings- och flyktingpolitiken.

Högerpopulistiska Fremskrittspartiet minskar i den här mätningen med 3,4 procentenheter och får då 14,8 procent mot 16,3 procent i stortingsvalet 2013.

Det ledande regeringspartiet, Høyre, ökar med 3,8 procentenheter till 24,5 procent mot 26,8 procent i stortingsvalet 2013.

Deras parlamentariska stödparti, liberala Venstre backar med 0,4 procentenheter till 4,1 procent mot 5,2 procent i stortingsvalet.

Den blå-blå regeringens andra stödparti i Stortinget, Kristelig Folkeparti, där många vill byta politisk sida, minskar med 0,8 procentenheter till 4,5 procent mot 5,6 procent i stortingsvalet.

Det tredje mittenpartiet, Senterpartiet, som hör hemma på den rödgröna sidan, ökar med 1,5 procentenheter till 8,2 procent mot 5,5 procent i stortingsvalet.

Det ledande partiet i det rödgröna blocket, Arbeiderpartiet, minskar med 0,1 procentenheter till 33,4 procent mot 30,6 procent i stortingsvalet.

Det tredje partiet i den förra, rödgröna koalitionen, Sosialistisk Venstreparti, ökar med 0,9 procentenheter till 4,4 procent mot 4,1 procent i stortingsvalet.

Det lilla yttervänsterpartiet Rødt minskar med 0,7 procentenheter till 1,2 procent, snäppet över valresultatet 2013, 1,1 procent.

Och det blockneutrala men något vänsterlutande Miljøpartiet De Grønne minskar med 0,8 procentenheter till 4,5 procent mot 2,8 procent i stortingsvalet 2013.

Nej, jag är inte död än

En socialdemokratisk veteranförening i Stockholm där jag är medlem har av misstag dödförklarat mig. En förtvivlad och ursäktande medlemsbladsansvarig ringde mig och bad om ursäkt – tydligen hade någon blandat ihop mig med någon med ett snarlikt efternamn. Dess bättre hade meddelandet om min död bara hunnit gå ut till ett fåtal medlemmar innan misstaget upptäcktes, berättade vederbörande.

Själv tyckte jag det här var en vansinnigt rolig historia, och följaktligen bad jag personen som ringde att bara ta det lugnt.

Lever gör jag, nämligen. Det fick jag konstaterat senast i morse, när jag var på Vårdcentralen för provtagning.

Fast sen höll det på att gå åt helvete. När jag hade varit inne på OK och köpt dagens Aftonbladet och var på väg över gatan, tappade jag balansen i blixthalkan och föll handlöst. En bilist, en ung kvinna, stannade och hjälpte mig upp igen. Nej, inga ben brutna.

Senare ringer medlemssekreteraren i veteranföreningen igen och meddelar, att meddelandet om min död dess bättre inte har sänts ut till någon.

Synd, tycker jag. Det här tar lite grann kål på om inte mig så i alla fall en bra historia.

Grattis, Maria Björk!

Jag träffade Maria Björk tillsammans med maken, Paul Kessel, på landshövdingens mottagning på Uppsala slott här om dagen. I dag avslöjar Upsala Nya Tidning, att det blir Maria som efterträder Paul som chef för Reginateatern här i Uppsala.

Nej, det är inte fråga om nepotism – det är kulturförvaltningen, ytterst kulturnämnden som har valt ut henne bland en rad sökande. Och hon är mycket kvalificerad för det här chefsjobbet – hon har redan tidigare gjort program på Regina. Till hennes meriter hör också det hon har gjort på Stadsbiblioteket: arbetat med programverksamheten, bland annat arrangerat författaraftnar. Hon har också arbetat som producent på Uppsala stadsteater. Dessutom har hon goda internationella kontakter.

Och faktiskt är det ett särskilt plus, att hon rimligen för vidare verksamheten på Reginateatern i ungefär samma riktning som den har fått under Paul Kessels tid som chef. Fast säkert också med en personlig prägel, om jag känner henne rätt.

Last Chorus: Berge Furre

Berge Furre är död, läser jag i norska Dagsavisen. Han blev 78 år gammal.

Jag har bara kort träffat honom, under min studenttid i samband med ett socialdemokratiskt studentförbundsseminarium i Helsinki i början av 1960-talet. Tillsammans med Torild Skard, veterligen fortfarande i livet, deltog han i de nordiska socialdemokratiska studentförbundens årliga pingstseminarium. Jag minns att han och Torild originellt nog hade tagit sig till Helsinki per skoter.

Båda hörde till Orienterings-kretsen, var mot norskt Nato-medlemskap och senare aktiva i Folkebevegelsen mot EEC. Från svensk socialdemokratisk studentsida delade vi alla de här ståndpunkterna plus andra vänsterståndpunkter som Sosialistisk Studentlag stod för, men Arbeiderpartiet hade hårda nypor, kanske ett arv från partiets Komintern-tid, och uteslöt de ledande Sos stud-aktivisterna. I stället bildades ett nytt studentförbund, A-stud.

1961 var Furre (och även Skard) med om att bilda ett nytt parti, vänstersocialistiskt men inte kommunistiskt: Sosialistisk Folkeparti, senare Sosialistisk Venstreparti. Ett belägg för min ideologiska bestämning av partiet är det faktum, att just Furre stod för en häftig uppgörelse med partiets ungdomsförbund SUF, när det attraherades av maoismen – det här ändade i att SUF lämnade partiet. Furre själv blev senare helt rentvådd från de anklagelser om spionage för Östtyskland som hade riktats mot honom. Det senare var kanske en hämnd för att Furre var motorn i det så kallade Påskeopprøret 1958, då Arbeiderpartiets studentlag fick en majoritet av partiets stortingsledamöter att skriva under en resolution mot att Västtyskland skulle få atomvapen.

Som mina läsare säkert förstår, känner jag i egenskap av gammal socialdemokratisk vänsterman sympati för många av SFs ståndpunkter, men i ett avseende har jag alltid stått långt från Furre: Han var också kristen, rent av teolog.

Men frid över en av de riktigt färgstarka norska politikernas minne.

I dag citeras jag i Aftonbladets Citatmaskinen

Jag hör till dem som dagligen läser Aftonbladets Citatmaskinen. Eftersom jag kan en del om både musik, film och politik, tycker jag det är kul att pröva, vad jag klarar och på vilken nivå.

I dag var Politik ovanligt lätt för mig. De två första citaten – jag tänker inte återge dem, eftersom det som föranledde dem för länge sen är utagerat – känner jag igen som egna utsagor här på bloggen, lite senare grunden för en helsidesintervju med mig i nämnda tidning.

Kullerullvisan

En nätkompis, Åke Cato, mejlade mig om ett textfragment, som han anade att jag kunde identifiera. Jo, det kunde jag, så jag skickade över hela texten:

Kullerullvisan

Text: Karl-Erik Forsslund, 1901
Musik: Anders Frisell (1870-1944), ”Gånglåt från Mockfjärd”

1. Här sitter jag å tralladiradirallar för mej själv,
djupt i dalen går den brusande älv.
Jag hör väl hur han kalladiradirallar just på mej.
Han vill hava mej till sällskap åt sej.
//: Å han vill att vi ska gå tillsammans
ner till kullurullurullorna i byn,
kullorna de små med rosende liljor
målade i hyn ://

2. Å jag ska ta fiolodolodolodolen med mej,
älven själv ska hålla basen med sitt brus.
Små kullorna dra kjolodolodolodolen kring sej.
Den vill släcka alla ljus i dansens hus.
//: Å de svinga å de videvirvla
å de trippilippa hoppiloppa lätt,
kullorna de små, en fjäderilsdans,
en rosende bukett ://

3. Men kära stora brusudurudurudusande vän,
du å ja vi ä nog gamla nu, vi två.
Små kullor vill ha tjusudurudurudusande män,
som kan svänga sej å trippa fram på tå.
//: Vi få lunka vi i våra höjder blå
å sitta i vår vrå och titta på.
Nya unga karar dansa väl bort
med kullorna de små ://

Texten är här återgiven i den form den finns i ”Tidens sångbok”, 1983. Den finns också i ”Gröna visboken, nionde upplagan från 1999 (första upplagan utkom 1949) och i ”LTs sångbok”, andra upplagan från 1950 (första upplagan utkom 1942).

”Tidens sångbok” var länge, genom årtiondena, Socialdemokratiska partiets sångbok, flitigt använd också inom LO-sfären och övriga arbetarrörelseanknutna organisationer. Den här sångboken innehöll både kampsånger och visor, många av dem skrivna av svenska visdiktare och skalder. Karl-Erik Forsslund (1872-1941), filosofie licentiat i Uppsala 1897, föddes i Ljusnarsberg och dog i Ludvika men är starkt knuten till Brunnsviks folkhögskola, som han var med om att grunda och vars föreståndare han var 1907-1912. Han var socialdemokrat och kandiderade till och med till Riksdagen. Men han är mer känd som författare, folkbildare och hembygdsvårdare, samt alltså visdiktare, än som politiker.

”Kullerullvisan” finns insjungen på skiva ett otal gånger; här några exempel:
Sven Ingvars: ”Säj inte nej, säj kanske, kanske, kanske”, Philips EP 433 475, 1966
Herr T och hans spelmän: ”Visor och låtar”, Scan-Disc SCLP-S-120, 1970
Margareta Kjellberg: ”Under takåsarna i Paris”, Odeon, 1980
Delta Rythm Boys: ”Guldkorn”, Metronome CD 8573-86873-2, 2001

Julslutsmottagning som ändade med IB

I dag var vi, inbjudna av landshövding Peter Egardt och hans hustru Lena, på den traditionella julslutsmottagningen på Uppsala slott, vimlade där bland kända och okända gäster. Det bjöds på plockmat, men eftersom vi just hade ätit en stadig lunch, nöjde vi oss med var sitt glas alkoholfritt vitt vin. I vimlet på slottet hälsade vi på mängder av människor och växlade ord med några av dem: landstingsråden (s) Vivianne Macdisi, Bertil Kinnunen och Börje Wennberg, våra vänner från Reginateatern Paul Kessel och Maria Björk och så Göran Kåver som vi brukar träffa både vid konserterna på Musikens hus och på Stor-ODna på Uppsala slott.

En stund stod vi och pratade med ett par, som vi träffar på middagar då och då, senast hemma hos dem på Luthagen: Sten och Berit Rylander. Sten berättade för Birgitta, att hon förekommer i hans nästa, snart utkommande bok, vilket har att göra med att båda har vistats mycket i Afrika.

Det för mig personligen mest intressanta samtalet hade vi dock med justitierådet, förre justitiekanslern Göran Lambertz och hans fru Susanne. Göran började fråga mig om en av mina böcker som han inte mindes titeln på, och det visade sig så småningom vara den bok jag tillsammans med andra laboremiter utgav till Laboremus’ 100-årsjubileum 2002, debattboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”. Lambertz har, åtminstone i unga år, varit organiserad socialdemokrat, så jag kan förstå att han är intresserad av den här boken.

Men innan jag förstod vilken boktitel han trevade efter i minnet, föreslog jag min bok om IB, ”Vitbok Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen” från 2001, detta eftersom Lambertz är jurist. Och då blev både han och hans hustru intresserade av den, ännu mer när jag berättade, att jag hade försett den statliga IB-utredningen med material – IB-chefen Birger Elmér hann till exempel avlida, innan den statliga utredningen hann träffa honom, men jag hade haft ett långt samtal med honom – och också själv fått ett par användbara tips av en av sekreterarna i den offentliga utredningen. Boken är vid det här laget slutsåld, men jag tror nog att Lambertz kan hitta ett exemplar till exempel på bibliotek.