Nej, jag är inte död än

13 januari 2016 14:46 | Ur dagboken | 12 kommentarer

En socialdemokratisk veteranförening i Stockholm där jag är medlem har av misstag dödförklarat mig. En förtvivlad och ursäktande medlemsbladsansvarig ringde mig och bad om ursäkt – tydligen hade någon blandat ihop mig med någon med ett snarlikt efternamn. Dess bättre hade meddelandet om min död bara hunnit gå ut till ett fåtal medlemmar innan misstaget upptäcktes, berättade vederbörande.

Själv tyckte jag det här var en vansinnigt rolig historia, och följaktligen bad jag personen som ringde att bara ta det lugnt.

Lever gör jag, nämligen. Det fick jag konstaterat senast i morse, när jag var på Vårdcentralen för provtagning.

Fast sen höll det på att gå åt helvete. När jag hade varit inne på OK och köpt dagens Aftonbladet och var på väg över gatan, tappade jag balansen i blixthalkan och föll handlöst. En bilist, en ung kvinna, stannade och hjälpte mig upp igen. Nej, inga ben brutna.

Senare ringer medlemssekreteraren i veteranföreningen igen och meddelar, att meddelandet om min död dess bättre inte har sänts ut till någon.

Synd, tycker jag. Det här tar lite grann kål på om inte mig så i alla fall en bra historia.

12 kommentarer

  1. ”Ryktet om min död är starkt överdrivet” sade redan Mark Twain! Du hamnar därmed i de odödligas skara!

    Comment by Thomas Åkerblad — 2016 01 13 20:44 #

  2. Jag vill minnas Mark Twain som påpekade att uppgiften om hans död var klart överdriven. Lev på!

    Comment by Björn Kumm — 2016 01 13 21:12 #

  3. Du får väl citera Mark Twain: Ryktet om min död är betydligt överdrivet.
    Men grattis till återuppståndelsen.
    Även om tydligen inte tror på den.
    Det gör förresten inte jag heller…

    Comment by Mats Rosin — 2016 01 14 8:15 #

  4. Till Thomas, Björn och Mats: Ja, än så länge i alla fall. Men en dag ligger man där i alla fall, lik förbannat.

    Comment by Enn Kokk — 2016 01 14 10:27 #

  5. ”lik förbannat” nästan en göteborgare :-)

    Comment by Thomas Åkerblad — 2016 01 14 11:14 #

  6. ”Lik förbannat” är även den svenska titeln på en deckare av Craig Rice (Bonniers 1954), i original ”The lucky stiff” (1945). Så den ordvitsen har några år på nacken!

    Comment by Krister Holmgren — 2016 01 14 15:17 #

  7. Till Krister Holmgren: Jag tror jag har den i deckarklassikerhyllan i vårt sommarhus i Öregrund. Jag hör till dem som har läst Craig Rice.

    Comment by Enn Kokk — 2016 01 14 16:43 #

  8. Det ante mig att du skulle känna till henne, Enn. Själv ”upptäckte” jag henne via ”Mord, lilla mor” under tonårstiden (i Öregrund, f.ö., där jag tillbringade somrarna på 50-talet!). Mest känd av Craig Rice är väl serien med paret Justus och den drinkglade advokaten John J Malone.

    Comment by Krister Holmgren — 2016 01 15 16:33 #

  9. Till Krister Holmgren: Jag har, allt sedan min tonårstid, läst oerhört många deckare av de mest skilda slag. Jag har också, av både utrymmes- och kvalitetsskäl, i omgångar rensat det egna deckarbeståndet, men i sommarhuset i Öregrund har jag tre och en halv bokhyllor med det jag tycker hör till det bästa i genren.

    Comment by Enn Kokk — 2016 01 15 18:05 #

  10. Bäst av alla är naturligtvis Sjöwahlöö som jag har ett mycket personligt förhållande till, eftersom Martin Becks nya kärlek Rhea Nielsen är identisk med min hustru Irka Cederberg. Som jag skriver i mina memoarer: ”Det värmde mitt hjärta att Martin Beck, dittills så dyster, av sina författare tilläts bli lycklig. Hans nya kvinna verkade vara en utmärkt person och fullkomligt osannolik.”

    Comment by Björn Kumm — 2016 01 15 19:16 #

  11. Till Björn Kumm: Också jag värderar Sjöwall-Wahlöös deckare om Martin Beck mycket högt. Jag såg förresten den långa intervjun med Maj Sjöwall i TV nyligen.

    Flera av bokfilmatiseringarna, främst kanske Bo Widerbergs ”Mannen på taket” (i original ”Den vedervärdige mannen från Säffle”), är också mycket sevärda. Också den såg jag nyligen om.

    Jag har naturligtvis också sett raden av Beck-uppföljare i TV, och några, signerade till exempel Harald Hamrell, är klart sevärda, men de har reducerat de återkommande poliserna, samhällskritiken är inte lika uppenbar och vissa grepp (som till exempel grannen med stänkarna) är kul men lite för mekaniska.

    Hälsa hustrun!

    Comment by Enn Kokk — 2016 01 15 22:50 #

  12. Sjöwall/Wahlöös romanserie är fantastisk – och speciell, med kriminalpoliser i huvudrollerna. Annars handlar det ju ofta om amatördetektiver, ibland i parförhållanden. Kanske har Agatha Christie, med Tommy och Tuppence Beresford, inspirerat Craig Rice till paret Justus och Maria Lang till paret Bure? Gemensamt är, att alla tre paren gifter sig under romanseriernas gång, om jag minns rätt. Så varför inte även Martin Beck…?
    Lite av charmen med deckare är nog, att det finns minst en ”utmärkt person” som samtidigt är ”fullkomligt osannolik”. Ta ex.vis Miss Marple!

    Nu har vi kommit långt från det ursprungliga ämnet för det här blogginlägget, så nu lär väl Enn stoppa oss snart…

    Comment by Krister Holmgren — 2016 01 15 23:48 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^