Coop i mejeribranschen

Coop har ju för länge sen gjort sig av med all den fackhandel kooperationen en gång i världen ägde. Nu senast sålde man Akademibokhandeln med vidhängande företag, detta trots att den var Sveriges överlägset största bokhandelskedja.

Sedan länge har Coop också gjort sig av med alla de tillverkningsföretag kooperationen förr drev. De Coop-benämnda varorna i kooperationens butiker tillverkas alla av privata företag i Sverige eller i andra länder.

För några år sen gjorde kooperationen dock ett, som jag tyckte, glädjande undantag: köpte Grådö mejeri och drev det vidare i egen regi. Det här dalamejeriet, som dess förinnan hade hotats av nedläggning, fick därigenom ny skjuts och fick fortsatt liv.

Men uppenbarligen stred det mot kooperationens principer att äga och driva ett konsumentvaruföretag, så Grådö mejeri har sålts till Falköpings mejeri, i övriga Sverige känt bland annat för sin osttillverkning.

Nå, det är inte heller så tokigt att kooperationen därmed har bidragit till diversifieringen av mejerinäringen och till att ge den i dag multinationella jätten Arla välbehövlig konkurrens.

I höstas fortsatte Coop på det här spåret genom att stärka samarbetet med regionala och lokala mejeriföretag utanför Arla-sfären.

Produkter från Gefleortens Mejeri i Gästrikland kommer att exponeras tydligare i Coops butiker i det nämnda området.

I Jämtland kommer Coops samtliga butiker, som säljer en miljon liter mjölk per år, att ha Norrmejerier som ny huvudleverantör av mjölk, fil, yoghurt, grädde och crème fraiche.

Norrmejerier har bönder från Norrbottens, Västerbottens och delar av Västernorrlands och Jämtlands län som leverantörer, och företagets produkter är redan nu välkända i Coop-butiker också i andra delar av landet. Bland Norrmejeriers produkter finns till exempel Västerbottensost, Verum hälsofil och Fjällfil.

Av Coops egna varumärken inom mejeriområdet, Coop och Coop Änglamark, tillverkas 95 procent av mindre och medelstora svenska mejeriföretag. Vinsten för de senare av detta är att de oftast får lite bättre betalt för de produkter som säljs via Coop.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 1 2016:

”- Det var en matgäst som tyckte det verkade spännande och beställde en sexa Tjärven till maten, berättar han.
Dock inte den med anussmak som Tidningen recenserade i ett tidigare test.”

Tidningen Ångermanland

* * *

”Fyra personer greps vid lunchtid på nyårsafton för stöld av personal och väktare inne på Clas Ohlsson.”

Kristianstadsbladet

Melodikrysset nummer 3 2016

Anders Eldeman sa själv, att han tyckte att förra veckans kryss var svårt. Själv tyckte jag att veckans kryss var svårare, och jag tror faktiskt inte att det beror på att jag sov illa i natt.

Opassande nog rymde dagens kryss ”Med en enkel tulipan”, men själv fick jag för den skull ingen present. Det är inte min dag i dag.

Till det knepigaste i dag hörde att identifiera en relativt okänd Lasse Berghagen-låt med lång titel, dessutom spelad av Lennart Palm: ”Låt mig få ge dig min sång” hette den tydligen, men jag kan inte minnas att jag har hört den.

Inte heller hade jag något tydligt minne av låten som Arvingarna sjöng på engelska, ”She Said”, på svenska följaktligen ”Hon sa”.

Galenskaparna och After Shave har jag förstås hört i många olika sammanhang, men ”Säng, säng, säng” dök inte upp i musikminnet i brådrasket.

Därifrån är steget kort till ”Nu i ro slumra in”, skriven av Johannes Brahms, och för mig var det mycket lättare att känna igen den.

Fast ibland förvillas man även när Eldeman spelar artister, som man har massor av skivor av. I dag spelade han som ljudillustration ”Himlen runt hörnet”, men eftersom jag inte har sett Sven Bertil Taube i det där TV 4-programmet, tog det en ganska lång stund, innan jag kom på att den som sjöng, delvis deklamerade, måste vara Sven Bertil.

Berndt Egerbladh minns jag från bland annat TV-serien ”Jag minns mitt 50-tal”, men det var ju ett tag sen den gick. Inte blev frågan lättare av att vi här hörde P-O Jönis som sångare.

Ebba Grön har jag komplett på skiva, så för mig var det inte särskilt svårt att komma på vilka som (för övrigt 1981) gjorde ”800 grader”.

Men som mina återkommande läsare vet är jag inte den som är bunden till någon speciell musikgenre.

Jag minns också ”Det finns ingenting att hämta”, Anna-Lena Löfgrens version av Eydie Gormes ”Blame It On the Bossa Nova” från 1963.

Och jag är i den åldern att jag i unga år har upplevt rockens och Elvis Presleys segertåg. Bland det myckna och spelade Elvis gjorde finns också det vi fick höra i dag, ”Return To Sender”, som alltså handlar om ett brev.

Men ska man klara Melodikrysset, måste man lära sig känna igen också yngre förmågor, till exempel Rihanna (Robyn Rihanna Fenty), i dag med ”American Oxygen”.

Fast mitt musikhjärta slog i dag några extra slag för Harry Warrens ”September In the Rain”.

Ack, vore världen också evergreen. Eller tänk om det åtminstone vore september.

Gästspel av Filharmonikerna

Att Filharmonikerna gästspelade i vårt Musikens hus var redan det en upplevelse – jag tänker då på både deras spelskicklighet och på orkesterns storlek. Dessutom fick vi stifta bekantskap med orkesterns mycket kompetente dirigent, finländaren Sakari Oramo, med erfarenhet både från USA, Berlin och Wien plus, som gästpianist, tysken Martin Helmchen.

Programmet började dock svenskt, med ett verk av Henrik Strindberg (född 1954), som jag minns från proggepoken, tillsammans med bland andra Peter Bryngelsson i gruppen Ragnarök. Strindberg är dock verksam också inom seriös konstmusik, och det verk vi fick höra, ”Neptuni åkrar”, var ett beställningsverk av just Filharmonikerna, uruppfört 2006. Själv har jag aldrig varit på Öland och där sett Neptuni åkrar, tydligen också kallade Djävulens åkrar, men jag fångades omedelbart av Strindbergs musik.

Därefter följde Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Pianokonsert nummer 4 i G-dur”, påbörjad redan 1803-1804 men uruppförd 1808. Jag har lyssnat ganska mycket på olika verk av Beethoven och har ibland funnit dem tunga, men den här pianokonserten hade, inte minst med hjälp av Martin Helmchens spel, en ljus, kvillrande ton. För egen del tycker jag det här gäller allmänt, inte bara i avslutningen. Kanske var det just pianistens förtjänst. Han fick mycket riktigt stormande applåder när han hade spelat klart.

Efter pausen spelade orkestern ”Symfoni nummer 1 i F-moll”, skriven av en då ännu mycket ung Dmitrij Sjostakovitj (1906-1997). Den var färdig först 1925, men Sjostakovitj hade då redan arbetat med den under ett par år. Sjostakovitj leker här inte bara med musikaliska stilar; man förstår också, att han var en man med både humor och intellektuell briljans.

Även i det här fallet lockade publikens uppskattande applåder till ett extranummer, Hugo Alfvéns ”Djävulspolska”, ursprungligen ett stycke folkmusik fån Dalarna.

* * *

Som vanligt fick vi skjuts till Konserthuset av Bengt och Inger, där vi under den sedvanliga konsertmiddagen mötte även Anna plus den här gången också hennes dotter Amanda, som hade tagit bussen från Västerås, där hon går på musikutbildning.

Vid de här middagarna väljer alla vad de vill ha. Själv valde jag att äta Cevapcici, en jugoslavisk rätt bestående av grovmalda köttfärsrullader med rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås plus pressad potatis.

Kaffe dricker vi sedan i konsertpausen. Fast Amanda drack cola.

Norge: Arbeiderpartiets tillbakagång en effekt av otydlig oppositionspolitik?

I ANBs januarimätning ökar Høyre med 3,7 procentenheter till 25,3 procent, vilket fortfarande är lägre än de 26,8 procent partiet fick i stortingsvalet 2013.

Högerpopulistiska Fremskrittspartiet minskar i den här mätningen med 0,8 procentenheter och får då 17,5 procent, fortfarande mer än de 16,3 procent partiet fick i stortingsvalet 2013.

Deras parlamentariska stödparti, liberala Venstre ökar med 0,8 procentenheter till 4,1 procent. Partiet fick 5,2 procent i stortingsvalet.

Den blå-blå regeringens andra stödparti i Stortinget, Kristelig Folkeparti, där många vill byta politisk sida, minskar med 0,2 procentenheter till 4,2 procent mot 5,6 procent i stortingsvalet.

Det tredje mittenpartiet, Senterpartiet, som hör hemma på den rödgröna sidan, backar med 0,6 procentenheter till nu 5,4 procent mot 5,5 procent i stortingsvalet.

Det ledande partiet i det rödgröna blocket, Arbeiderpartiet, minskar med 3,3 procentenheter till 32,2 procent mot 30,6 procent i stortingsvalet. Det här innebär en tillbakagång på 11 procentenheter under de senaste tio månaderna.

Valforskaren Anders Todal Jensen ser den här tillbakagången som en effekt av otydlig oppositionspolitik – det är svårt för väljarna att förstå skillnaderna mellan den politik regeringen för och den politik det största oppositionspartiet har.

Det tredje partiet i den förra, rödgröna koalitionen, Sosialistisk Venstreparti, ökar med 0,9 procentenheter till 4,1 procent. Partiet fick 4,1 procent också i stortingsvalet.

Det lilla yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,6 procentenheter till 2,5 procent, märkbart över valresultatet 2013, 1,1 procent.

Och det blockneutrala men något vänsterlutande Miljøpartiet De Grønne ökar med 0,5 procentenheter till 4,3 procent mot 2,8 procent i stortingsvalet 2013.

Finland: Socialdemokraterna nu klart störst – lockar tillbaka proteströstande

I TNS Gallups mätning för Helsingin Sanomat, gjord under perioden 14 december-14 januari, befästs Socialdemokraternas ställning som landets största parti.

Sosialidemokraattinen puolue (Socialdemokratiska partiet), som i riksdagsvalet 2015 bara fick 16,9 procent och därmed blev fjärde parti i storlek, får i den här mätningen 22,8 procent.

Bakom den här uppgången finns, som jag tidigarer har skrivit, partiets hårda kritik mot socialt orättfärdiga inslag i den sittande borgerliga regeringens åtstramningspolitik.

Det ledande regeringspartiet, Suomen Keskusta (Centern), har även i den här mätningen, nu med bara 19,7 procents stöd, petats ner på andra plats. Centern ligger i den här mätningen under sitt valresultat 2015, 21,1 procent.

Dess koalitionspartner, det ledande partiet i den förra regeringen, Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), ligger på tredje plats med 17,9 procent. I valet 2015 stöddes partiet av 18,2 procent.

Det tredje partiet i den sittande regeringen är populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i valet 2015 fick 17,7 procent. Partiets väljare överger nu i massor det parti de har röstat på – i den aktuella mätningen är partiet nere på 9,6 procent. Därmed har partiet halkat från tredje till femte plats bland partierna.

Större är även i den här mätningen oppositionspartiet Vihreä Liitto (Gröna förbundet), som i valet stöddes av 8,5 procent men nu är uppe i 11,1 procent.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som i valet fick 7,1 procent, stöds nu av 7,9 procent.

I opposition befinner sig också Svenska Folkpartiet, som i valet stöddes av 4,9 procent, numera med ett stöd av 4,5 procent.

Och Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), också de numera i opposition, får 4,2 procent mot 3,5 provcent i valet.

2.400 personer har intervjuats.

Danmark: ”For mange flygtninge og invandrere truer den danske velfærd”, säger S-ledaren Mette Frederiksen

Den nya ledaren för danska Socialdemokratiet ansågs till att börja med, även av mig, som den som skulle ändra sitt lands invandrings- oh flyktingpolitik i mer generös riktning. Hon ger oss rätt på den punkten men medger nu, att hon har ändrat uppfattning: ”Ja, jeg har absolut ændret min holdning, og det står jeg fuldt ud ved”, säger hon i en intervju i tidningen Information.

Det här är en bekräftelse på att alla de tre stora danska partierna, regerande borgerliga Venstre, det i princip främlingsskeptiska Dansk Folkeparti och landets till storlek största parti, Socialdemokratiet, utan att för den skull i alla detaljer vara eniga, alla är för en restriktiv invandrings- och flyktingpolitik.

Den här kursändringen har säkert bidragit till att hejda övergången av S-röstande till Dansk Folkeparti, men den har inte skett smärtfritt. Jag har tidigare noterat avhopp från partiet, och i dagens Politiken finns en artikel om ett socialdemokratiskt gruppmöte i Folketinget, där ett antal riksdagsledamöter (S) – ett halvt dussin finns namngivna i artikeln – röstade mot partilinjen i den aktuella frågan.

Jag har tidigare i kommentarer till aktuella opinionsmätningar noterat, att Socialdemokratiet ligger under sitt valresultat från förra året. Det rör sig inte om något våldsamt tapp men ändå ett tapp.

Sannolikt är det så att partiets hårdnande hållning i flyktingfrågan förklarar både tappet och det faktum att det inte är större: Partiet har utan tvekan tappat väljare till vänsterpartier som intar en mer flyktingvälkomnande hållning. Men den här hårdnande hållningen har också stoppat utflödet av väljare till Dansk Folkeparti och kanske rent av lockat en del före detta socialdemokrater tillbaka.

Just nu finns en alldeles färsk opinionsmätning men vi startar som vanligt med resultaten i folketingsvalet i Danmark den 18 juni 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Epinions senaste mätning, från den 19 januari, för Danmarks Radio ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,4 procent
Radikale Venstre 5,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,8 procent
Alternativet 5,8 procent
Venstre 19,1 procent
Dansk Folkeparti 19,6 procent
Konservative Folkeparti 3,9 procent
Liberal Alliance 7,3 procent

Ritzau Index, en sammanvägning av resultaten i de senaste opinionsmätningarna, ger den 21 januari följande resultat:

Socialdemokratiet 25,1 procent
Radikale Venstre 5,5 procent
Socialistisk Folkeparti 4,3 procent
Enhedslisten 9,1 procent
Alternativet 5,8 procent
Venstre 19,0 procent
Dansk Folkeparti 19,8 procent
Konservative Folkeparti 3,3 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Danska Socialistisk Folkeparti ställer sig utanför gemensam nordisk vänstermanifestation i flyktingfrågan

Vänsterpartierna i Norden har gemensamt i tidningar i de nordiska länderna publicerat en artikel i flyktingfrågan. I sak – samarbete om en generös hållning – innehåller den inget nytt i förhållande till vad man väntar sig av vänsterpartier.

Artikeln, publicerad bland annat i Dagens Nyheter, har också undertecknats av ledande företrädare för svenska Vänsterpartiet, finländska Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), norska Sosialistisk Venstreparti och isländska, vänstergröna Vinstrihreyfingin – grænt framboð. Men av de danska partierna finns, i stället för Socialistisk Folkeparti, yttervänsterkoalitionen Enhedslisten bland undertecknarna.

Att SF, som normalt är en del av Nordic Green Left Alliance, inte finns med och i stället har ersatts av dess i dag faktiskt större konkurrent på vänsterkanten, Enhedslisten, har väckt uppmärksamhet åtminstone i Danmark.

SF förklarar sitt ställningstagande med att det aktuella uttalandet saknar perspektivet gemensamt europeiskt ansvar.

Mats Svegfors: ”Inget är mindre korrumperande för ett statsråd än att hyra sin bostad”

Bland det mest vettlösa jag har läst i den allt märkligare debatten om Margot Wallströms bostad i Stockholm är ett inlägg från Timbro i Expressen, där man pläderar för att riksdagens lägenheter bör säljas. Riksdagsledamöterna måste ju bo kvar där de har sina väljare och där de har sin familj men behöver, för att kunna utföra sitt demokratiska uppdrag, också på rimligt avstånd från Riksdagen ett utrymme där de kan arbeta, vila och sova och emellanåt ta emot besök av familjemedlemmar.

En som drar den rimliga slutsatsen av det i sak obegripliga ståhejet kring utrikesministerns lösning av behovet av bostad även i Stockholm är vänsterpartisten Eva Zetterberg, 1995-2002 (när min egen hustru var Riksdagens talman) vice talman. I en debattartikel i Dagens Nyheter i dag, ”Inför bostadssystem även för statsråden”, föreslår hon, att regeringskansliet bör förhandla med Riksdagen om ett gemensamt system, ”där bostad kan hyras ut till riksdagsledamöter och statsråd som saknar bostad i Stockholm”.

Det är ett mycket rimligt förslag.

* * *

Helt orimlig är däremot Expressens fortsatta publicitet i den här frågan.

I dag ägnas Margot Wallström under krigsrubriken MILJON-KLIPPEN två helsidor, vars syfte bara kan vara att svärta ner henne ytterligare – bland annat redovisas en färsk Demoskop-undersökning, som visar, att svenska folkets förtroende för utrikesministern under den allra senaste tiden har fallit.

Är någon, allra minst sådana som jag som själv har arbetat med opinionsundersökningar, det minsta förvånad efter det drev media, verkligen inte bara Expressen, har utsatt henne för?

För att ytterligare skita ner henne redovisar Expressen bland annat Margot Wallströms lön under tiden som EU-kommissionär och den pension från samma källa hon därefter erhåller. Jag röstade själv mot svensk EU-anslutning och senare även mot anslutning till EMU, och min hustru fick frågan om att bli första svenska EU-kommissionär men tackade nej. Också jag kan tycka, att EUs ersättningsregler är orimligt höga, men jag tror inte, att de är det avgörande för vilka som får de här jobben – i grunden måste ju de som väljs ut själva också tro på det projekt de sätts att förvalta. För egen del ogillar jag mera att Margot Wallström har haft styrelseuppdrag i ICA-gruppen än att hon har arbetat för EU, som ju svenska folket, dess värre, har röstat ja till.

* * *

Också Aftonbladet, som ju startade Kommunal-racet, har kastat skit på Wallström, men i dag får tidningen ett plus i kanten för sin publicering på debattsidan av Mats Svegfors’ artikel ”Jakten på Wallström är direkt oanständig”.

Svegfors, som inte bara har varit landshövding utan tidigare också statssekreterare (M) och chefredaktör för moderata Svenska Dagbladet, skriver bland annat: ”Det är svårt att tänka sig ett mindre korrumperande sätt för ett statsråd att skaffa sig en bostad än att hyra en bostad för den tid som han eller hon är statsråd.”

Hela inledningen till den här artikeln är värd att citeras:

”Kritiken mot Margot Wallström är direkt oanständig.

Hur skulle utrikesministern korrumperas av att hyra en bostad av Kommunal? Genom att i regeringsställning särskilt beakta fackliga intressen? Visst kan det tänkas, men i så fall är hela arbetarrörelsen, nu och sedan begynnelsen, en enda stor korruptionshärva.

Borgerliga politiker med bubblande rättskänsla borde på ett bräde anmäla samtliga socialdemokratiska statsråd, från Hjalmar Branting och framåt, för granskning av konstitutionsutskottet. Och det borde av formella skäl vara omöjligt för socialdemokratiska politiker att i framtiden bli regeringsledamöter.”

Avslutningen på den här artikeln, som är lysande, fick mig att skratta högt:

”O, vad jag skulle önska att det fanns någon borgerlig politiker som kunde demonstrera intellektuell heder och civilkurage och gå emot detta eländiga drev. Det skulle dessutom kunna vara ett första steg mot att börja göra upp med den skam och fläck på borgerlighetens banér som heter bostadspolitik.

Ett av de första beslut som Fredrik Reinfeldts regering fattade var att i praktiken avskaffa fastighetsskatten. Över en natt blev ett stort antal statsråd och riksdagsledamöter mångmiljonärer. Om det inte hade varit så att detsamma gällt en betydande del av landets journalistiska etablissemang hade det nog uppmärksammats mer, det vill säga något.”

Last Chorus: Kjell Alinge

Kjell Alinge är död. Nej, jag kände honom aldrig personligen, men jag har förstås hört honom i radio, till exempel i det legendariska programmet ”Eldorado”.

Ett program i den serien jag borde ha lyssnat på missade jag tyvärr.

På den tiden recenserade jag ofta nyutkomna skivor, på recensionsavdelningen Spegeln i den tidning jag var chefredaktör för, Aktuellt i politiken (s).

En morgon kom min dåvarande sekreterare, Lisbeth Sundström, in i mitt chefredaktörsrum och sa:

– Vet du, att Kjell Alinge citerade dig i ”Eldorado” i går? Han spelade flera låtar från skivor du har recenserat och så citerade han vad du hade skrivit om dem?

Men det hade jag tyvärr inte. Jag hade väl suttit och recensionslyssnat på nya skivor. Eller så var jag för trött efter att ha lagt barn.

Frid över Kjell Alinges minne.