Gästspel av Filharmonikerna

Att Filharmonikerna gästspelade i vårt Musikens hus var redan det en upplevelse – jag tänker då på både deras spelskicklighet och på orkesterns storlek. Dessutom fick vi stifta bekantskap med orkesterns mycket kompetente dirigent, finländaren Sakari Oramo, med erfarenhet både från USA, Berlin och Wien plus, som gästpianist, tysken Martin Helmchen.

Programmet började dock svenskt, med ett verk av Henrik Strindberg (född 1954), som jag minns från proggepoken, tillsammans med bland andra Peter Bryngelsson i gruppen Ragnarök. Strindberg är dock verksam också inom seriös konstmusik, och det verk vi fick höra, ”Neptuni åkrar”, var ett beställningsverk av just Filharmonikerna, uruppfört 2006. Själv har jag aldrig varit på Öland och där sett Neptuni åkrar, tydligen också kallade Djävulens åkrar, men jag fångades omedelbart av Strindbergs musik.

Därefter följde Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Pianokonsert nummer 4 i G-dur”, påbörjad redan 1803-1804 men uruppförd 1808. Jag har lyssnat ganska mycket på olika verk av Beethoven och har ibland funnit dem tunga, men den här pianokonserten hade, inte minst med hjälp av Martin Helmchens spel, en ljus, kvillrande ton. För egen del tycker jag det här gäller allmänt, inte bara i avslutningen. Kanske var det just pianistens förtjänst. Han fick mycket riktigt stormande applåder när han hade spelat klart.

Efter pausen spelade orkestern ”Symfoni nummer 1 i F-moll”, skriven av en då ännu mycket ung Dmitrij Sjostakovitj (1906-1997). Den var färdig först 1925, men Sjostakovitj hade då redan arbetat med den under ett par år. Sjostakovitj leker här inte bara med musikaliska stilar; man förstår också, att han var en man med både humor och intellektuell briljans.

Även i det här fallet lockade publikens uppskattande applåder till ett extranummer, Hugo Alfvéns ”Djävulspolska”, ursprungligen ett stycke folkmusik fån Dalarna.

* * *

Som vanligt fick vi skjuts till Konserthuset av Bengt och Inger, där vi under den sedvanliga konsertmiddagen mötte även Anna plus den här gången också hennes dotter Amanda, som hade tagit bussen från Västerås, där hon går på musikutbildning.

Vid de här middagarna väljer alla vad de vill ha. Själv valde jag att äta Cevapcici, en jugoslavisk rätt bestående av grovmalda köttfärsrullader med rödlök, pepperoni, gräddfil, stark paprikasås plus pressad potatis.

Kaffe dricker vi sedan i konsertpausen. Fast Amanda drack cola.