Monsieur Hulot i plasthelvetet

26 juli 2015 18:34 | Film | 2 kommentarer

Jag anser fortfarande, att Jacques Tatis (1908-1982) ”Semestersabotören” (1953) är en genialisk film – jag såg nyligen om den, eftersom den fanns i en DVD-box med Tatis samlade filmutgivning, när det gäller antalet filmer förvånansvärt liten.

Vad jag vet har jag också sett Tatis ”Min onkel” (”Mon oncle”, 1958) tidigare, dock inte på bio i samband med dess sverigepremiär – jag gjorde då lumpen. Det egendomliga är att det jag minns av den, minns jag i svart-vitt, fastän det rör sig om en färgfilm. Men jag kan ha sett den i TV, svart-vit sådan; vi hade länge svart-vit TV både i lägenheten i Uppsala och lite senare i sommarhuset i Öregrund.

Jag nämner det här därför att just den utstuderade färgsättningen är det mest påfallande, när jag nu ser den på DVD. Vad jag förstår lät Tati bland annat bygga det modernistiska helvete det hus Monsieur Hulots (Jacques Tati) syster Madame Arpel (Adrienne Servantie), hennes make Monsieur Arpel (Jean-Pierre Zola) och deras son Gérard (Alain Bécourt) bor i, servade av husa men framför allt av modern teknik, mycket mer avancerad än den man finner i Charlie ChaplinsModerna tider”. Lika utstuderade är uterummets planering med gångar och broar och dammar och färgen på gästernas kläder vid ett trädgårdsparty.

De enda som sabbar denna plasthimmel – i vårt perspektiv snarare ett plasthelvete – är Monsieur Hulot och sonen i huset, som finner varann framför allt under utbrytningar ur den här miljön.

Fadern i huset försöker dressera Monsieur Hulot i mer modernistisk riktning genom att anställa honom i sin fabrik, lika monstruöst modernistisk som hans hem. Också där går det förstås med Monsieur Hulots hjälp åt helvete.

Inte heller lyckas man gifta bort Monsieur Hulot, så till slut exporteras han till en anställning utomlands.

Allt det här är minutiöst och elegant skildrat av Jaques Tati, men i dag känns faktiskt inte ”Min onkel” som en lika lyckad film som ”Semestersabotören”. Kanske beror det på att det där plasthelvetet som han skildrar i dag inte känns lika aktuellt som på 1960-talet.

Men sevärd är den här filmen förstås ändå, fortfarande.

2 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Playtime är bäst, sen kommer Semestersabotören.

    https://www.youtube.com/watch?v=M6JE8wn8Tdc

    Comment by Fredrik — 2015 07 26 20:07 #

  2. ”Min onkel” var den första Tati-film jag såg, och jag tyckte den var otroligt rolig. Att sen se ”Semestersabotören” och ”Fest i byn”, och upptäcka att de var ännu roligare, gjorde ju bara saken bättre. (Att ”Playtime” skulle vara Tatis bästa, som den förra kommentatorn menar, är förmodligen en åsikt som inte delas av så många.)

    Läste nån gång att Tati egentligen föredrog svartvit stumfilm, och när han väl började med färgfilm utnyttjade han färgen som en effekt – därav den utstuderade färgsättningen i ”Min onkel”, det skulle se groteskt och nyrikt ut. (I ”Fest i byn” är ju färgen även rent tekniskt en effekt.) Liksom hans tidiga filmer egentligen är stumfilmer, ljudspåret används mest till effekter (som klonkande ljud från matsalsdörr i ”Semestersabotören”).

    Comment by Olof Öberg — 2015 08 10 12:27 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^