Monsieur Hulot i plasthelvetet

Jag anser fortfarande, att Jacques Tatis (1908-1982) ”Semestersabotören” (1953) är en genialisk film – jag såg nyligen om den, eftersom den fanns i en DVD-box med Tatis samlade filmutgivning, när det gäller antalet filmer förvånansvärt liten.

Vad jag vet har jag också sett Tatis ”Min onkel” (”Mon oncle”, 1958) tidigare, dock inte på bio i samband med dess sverigepremiär – jag gjorde då lumpen. Det egendomliga är att det jag minns av den, minns jag i svart-vitt, fastän det rör sig om en färgfilm. Men jag kan ha sett den i TV, svart-vit sådan; vi hade länge svart-vit TV både i lägenheten i Uppsala och lite senare i sommarhuset i Öregrund.

Jag nämner det här därför att just den utstuderade färgsättningen är det mest påfallande, när jag nu ser den på DVD. Vad jag förstår lät Tati bland annat bygga det modernistiska helvete det hus Monsieur Hulots (Jacques Tati) syster Madame Arpel (Adrienne Servantie), hennes make Monsieur Arpel (Jean-Pierre Zola) och deras son Gérard (Alain Bécourt) bor i, servade av husa men framför allt av modern teknik, mycket mer avancerad än den man finner i Charlie Chaplins ”Moderna tider”. Lika utstuderade är uterummets planering med gångar och broar och dammar och färgen på gästernas kläder vid ett trädgårdsparty.

De enda som sabbar denna plasthimmel – i vårt perspektiv snarare ett plasthelvete – är Monsieur Hulot och sonen i huset, som finner varann framför allt under utbrytningar ur den här miljön.

Fadern i huset försöker dressera Monsieur Hulot i mer modernistisk riktning genom att anställa honom i sin fabrik, lika monstruöst modernistisk som hans hem. Också där går det förstås med Monsieur Hulots hjälp åt helvete.

Inte heller lyckas man gifta bort Monsieur Hulot, så till slut exporteras han till en anställning utomlands.

Allt det här är minutiöst och elegant skildrat av Jaques Tati, men i dag känns faktiskt inte ”Min onkel” som en lika lyckad film som ”Semestersabotören”. Kanske beror det på att det där plasthelvetet som han skildrar i dag inte känns lika aktuellt som på 1960-talet.

Men sevärd är den här filmen förstås ändå, fortfarande.