Zits i albumform

Jeremy Scotts (manus) och Jim Borgmans (bild) ”Zits” är en träffsäker och mycket läst serie om amerikanskt tonårsliv. Jeremy är 16 år, och man får i den här serien dels möta hans skolkompisar Hector och Pierce samt Sara, som dessutom är hans flickvän, dels hans föräldrar, Connie och Walt. Serien har funnits sen 1997 och har snabbt blivit mycket spridd genom både dagspress och magasin.

”Zits” har förekommit i en serietidning med samma namn där huvudserien hade sällskap av andra humorserier, men för något år sen togs utgivningsrätten till den här serien, även i Sverige, över av danska Mooz förlag, som började ge ut ”Zits” i albumform, där man publicerar Zits-serier med särskilt tema i varje nummer, i det senaste (nummer 6 2015) skolan. Den här varianten av ”Zits” ser alltså ut som och har format som seriealbum.

Eftersom ett nummer kostar 59:90, är det här kanske inte något som tonåringar lättvindigt lägger ut sina pengar på.

Det här numret innehåller också något som vi serienördar, åtminstone i princip, uppskattar: ”Zits” tecknades i början i svart-vitt, och tidningen med samma namn bjuder oss nu på den första månadens strips, från 7 juli 1997 och framåt. Det man förstås slås av är att inga av de agerande seriefigurerna då ännu har fått den form de har i dag.

Min invändning gäller att texten i pratbubblorna i förfärligt många fall är språkliga missfoster, som inte kan vara skapade av någon som behärskar svenska: ”gitarlektion varja lördag morgon”, ”öppen og tankeväckande”; ”studentkårebs ordförannde”, ”mine jeans”, svar på frågan vad Jeremy har uträttat i skolan: ”sakar”, ”mine reglar” och så vidare.

Skärpning!

Inte någon av den svenska filmkonstens höjdpunkter

”Odygdens belöning” (1937) i regi av Gideon Wahlberg och John Lindlöf samt manus av Gunnar Widegren och samme Gideon Wahlberg hör verkligen inte till den svenska filmkonstens höjdpunkter. Wahlberg var på sin tid flitigt verksam inom både film och teater. Mest känd för nutida publik är han väl för sin TV-version av ”Söderkåkar”.

Att ”Odygdens belöning” känns så avig som film kan ju möjligen ha att göra med att den har en teaterförlaga, Jean de Létraz’ ”Bichon”, men handlingen kunde ju ha lagts till rätta vid filmatiseringen, så att den åtminstone hade blivit begriplig för filmpubliken. Filmens cykelfabrikant, Åke Wallensjö (Thor Modén), är i och för sig både kolerisk och nyckfull, inte bara i fråga om kärleken mellan hans kontorschef Gunnar Ristell (Nils Ericsson) och hans dotter Maj (Sally Palmblad), men filmen blir i långa stycken helt obegriplig, när det inträder en liten baby i handlingen – och ännu märkligare om man ser till hur babyn behandlas.

Jag har för övrigt läst Svenska Filminstitutets beskrivning av filmens handling men inte i alla stycken blivit klokare för det.

Ett sidospår: I filmen förekommer också en taxeringsrevision med Elof Ahrle som en av taxeringsintendenterna. DNs filmskribent Carl Björkman ansåg herrarna från taxeringsnämnden vara ”de enda anständiga manliga personligheterna i pjäsen. Allvarsamt talat: här går vi på alla fronter fram för att söka skapa en lojal medborgaranda, inte minst i fråga om deklarationsmoralen. Är det verkligen nödvändigt att filmen också där ska behöva håna anständigheten och glorifiera det packaktiga och gemena?”

Estlands nya regering klar. Nya (s)-ministrar

De tre partier som ingår i Estlands nya koalitionsregering har nu utsett ministrar att inneha de poster som har tilldelats respektive parti i koalitionsöverenskommelsen.

Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) har valt ut följande personer:

Sven Mikser, som är partiordförande, behåller sin post som försvarsminister.
Urve Palo, som var närings- och kommunikationsminister i den förra regeringen, blir som tidigare närings- och kommunikationsminister.
Rannar Vassiljev blir hälso- och arbetsmarknadsminister. Vassiljev, född 1981, kommer från den näst östligaste delen av norra Estland, Ida-Virumaa, och har ryskt efternamn och estniskt förnamn.
Indrek Saar, född 1973 och med teaterbakgrund, blir kulturminister. Han har fram till nu varit partisekreterare i Socialdemokratiska partiet och valdes nyligen till gruppledare i den socialdemokratiska gruppen i Riksdagen, Riigikogu.

Till vice ordförande i socialdemokratiska riksdagsgruppen valdes här om dagen Helmen Kütt, socialförsäkringsminister i den förra regeringen.
Utbildnings- och forskningsministern i den förra regeringen, Jevgeni Ossinovski, avsade sig själv fortsatt kandidatur till en ministerpost, möjligen för att den kommande regeringen skulle komma att rymma också det mest estnationalistiska partiet, IRL. Socialdemokraterna har uppenbart försökt kompensera hans utträde ur regeringen med att utse en ny minister från nordöstra Estland och med ryskklingande efternamn.
Ur regeringskretsen försvinner också två partiveteraner, dels förre jordbruks- och landsbygdsministern Ivari Padar, dels förre justitieministern Andres Anvelt.

Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) har också fått fyra poster i den tillträdande regeringen:

Urmas Reinsalu, ordförande i IRL, blir ny justitieminister.
Sven Sester blir ny finansminister.
Marko Pomerants blir ny miljöminister.
Margus Tsahkna blir ny socialförsäkringsminister.

Reformierakond (Reformpartiet) får i kraft av sin storlek sju poster:

Taavi Rõivas, ordförande i Reformpartiet och förutvarande statsminister, blir åter statsminister.
Hanno Pevkur sitter kvar på posten som inrikesminister.
Keit Pentus Rosimannus sitter kvar på posten som utrikesminister.
Kristen Michall tar över posten som närings- och kommunikationsminister.
Urmas Kruuse blir jordbuks- och landsbygdsminister.
Jürgen Ligi blir utbildnings- och forskningsminister.
Anto Aasa får en helt nykonstruerad ministerpost, som ansvarig för statsmakt/statskontroll. (Vad det här mer konkret innebär vet jag inte.)

Något mycket anmärkningsvärt med den nya estniska regeringen är att den består av 13 män och bara två kvinnor, reformpartisten Keit Pentus Rosimannus och socialdemokraten Urve Palo.

* * *

Andres Anvelt, som just har lämnat en post i regeringen, blir ny ordförande för den socialdemokratiska riksdagsgruppen.
Förutvarande ministern Helmen Kütt har redan tidigare utsetts till ny vice ordförande.
Vice ordförande blir också Kalvi Kõva, född 1974. Han är invald i Riigikogu (Riksdagen) för Saaremaa. Kõva tycks också ha utsetts till ny partisekreterare (i stället för Indrek Saar, som efter ett kort uppehåll på posten som gruppordförande blev ny kulturminister).

Danmark: Socialdemokratiet och borgerliga Venstre tävlar om att vara största parti

Som utgångspunkt tar vi resultaten i folketingsvalet 2011:

Socialdemokratiet 24,8 procent
Radikale Venstre 9,5 procent
Socialistisk Folkeparti 9,3 procent
Enhedslisten 6,7 procent
Venstre 26,7 procent
Dansk Folkeparti 12,3 procent
Konservative Folkeparti 4,9 procent
Liberal Alliance 5,0 procent

Regering bildades av Socialdemokratiet, socialliberala Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti med rödgröna och feministiska Enhedslisten som förhandlings/stödparti. De tre borgerliga partierna plus högerpopulistiska Dansk Folkeparti hamnade i opposition.

Sen dess har på vänstersidan SF lämnat regeringen (men fortsätter liksom Enhedslisten att efter förhandlingar stötta den).

På högersidan har Dansk Folkeparti växt starkt, på bekostnad både av Socialdemokratiet och Venstre.

I Danmark görs regelbundet två sammanvägningar av olika opinionsmätningar, dels Berlingske Barometer, dels Ritzau Index. De skiljer sig något från varandra i resultat, eftersom de skiljer sig åt i urvalet av medtagna mätningar och antal sådana.

Berlingske Barometer, som publiceras i tidningen Berlingske, ger enligt viktningen den 5 april följande resultat:

Socialdemokratiet 23,4 procent
Radikale Venstre 6,9 procent
Socialistisk Folkeparti 6,9 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Venstre 23,3 procent
Dansk Folkeparti 18,5 procent
Konservative Folkeparti 4,5 procent
Liberal Alliance 5,8 procent

Ritzau Index, sammanställs av Ritzaus Bureau, den danska motsvarigheten till vårt TT:

Socialdemokratiet 23,7 procent
Radikale Venstre 7,1 procent
Socialistisk Folkeparti 7,1 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Venstre 23,4 procent
Dansk Folkeparti 18,1 procent
Konservative Folkeparti 4,5 procent
Liberal Alliance 5,6 procent

Vi kan som jämförelse återge också en undersökning som ingår i båda, Voxmeter från 5 april:

Socialdemokratiet 24,1 procent
Radikale Venstre 7,1 procent
Socialistisk Folkeparti 7,6 procent
Enhedslisten 8,0 procent
Venstre 24,5 procent
Dansk Folkeparti 17,1 procent
Konservative Folkeparti 3,8 procent
Liberal Alliance 6,6 procent

Estland: Socialdemokraterna kvar i regeringen men med färre och nya ministerposter

Estlands nya regering, en trepartikoalition, tar gradvis form, och även om det största partiets, Reformierakonds (Reformpartiets), ledare Taavi Rõivas och Sotsiaaldemokraatlik Erakonds (Socialdemokratiska partiets) ledare Sven Mikser får behålla sina sina poster från den tidigare tvåpartikoalitionen, statsminister respektive försvarsminister, innehåller regeringsöverenskommelsen långt fler förändringar än ett tredje partis, Isamaa ja Res Publika Liits (Förbundet Fäderneslandet och Res Publikas) inträde i regeringen måste innebära.

Det som nu har offentliggjorts är för det första antalet ministerposter per parti: sju för Reformpartiet och fyra vardera för Socialdemokraterna och IRL.

Socialdemokraterna hade sex poster i den förra tvåpartiregeringen, så två personer måste nu bort. Förre utbildnings- och forskningsministern Jevgeni Ossinovski (s) har redan själv slängt in handduken, och man kan nog anta, att det just genomförda valet av förutvarande socialförsäkringsministern Helmen Kütt (Helmen är ett kvinnonamn) till posten som en av de två gruppledarna i socialdemokratiska riksdagsgruppen är ett tecken på att heller inte hon återkommer i regeringen. De båda nämndas tidigare poster i regeringen går nu – fördelningen av ministerposter föreligger – till Reformpartiet respektive IRL.

Socialdemokraterna får tillsätta ministerposterna i fyra departement, utöver försvarsministerposten även posterna som hälso- och arbetsmarknadsminister, utrikeshandels- och näringsminister samt kulturminister. Det finns också just tre socialdemokratiska ministrar från den avgående regeringen kvar – men är det för den skull alldeles självklart att just dessa nu ska återkomma på nya poster?

Ett nyanserat och välgjort porträtt av Björn Afzelius

Jag har, tror jag, samtliga skivor med Björn Afzelius (1947-1999), de tidiga som LP, de senare som CD – där utöver har jag många av LPna i CD-återutgivningar. Jag har dessutom tidiga skivor med honom från Hoola Bandoola-tiden – och även de senare där han bildade par med dess ledare, Mikael Wiehe.

Det betyder inte att jag okritiskt har gillat allt Björn Afzelius gjorde, men jag har aldrig delat den faktiskt ibland nedsättande syn på hans musik jag under mina recensentår då och då mötte. Jag har för övrigt återpublicerat mina ganska många afzeliusrecensioner – de finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Musik.

Afzelius var ju en mycket känd företrädare för den politiskt vänsterinriktade svenska proggmusiken, den som inte så sällan i sina texter gav uttryck för en radikal samhällssyn. Han drog sig inte heller för att kritisera den makthavande socialdemokratin. Jag vet inte hur det kom sig, att Afzelius, i motsats till parhästen Mikael Wiehe, som så småningom, trots att han var vänsterpartist, också kom att framträda vid socialdemokratiska arrangemang, mig veterligt aldrig gjorde detsamma som Wiehe – kanske var det så enkelt som att ingen bad honom om det.

Men jag har mött Afzelius i två sammanhang som indikerar att det faktiskt kanske hade lönat sig att försöka.

Ena gången var i Danmark, där Afzelius hade en stor och hängiven publik. Jag var i min egenskap av de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare gäst på danska Socialdemokratiets partikongress och fann till min förvåning, att partiet ägnade en av kongresskvällarna åt en livekonsert med Afzelius. Till det jag minns av det här hör att Björns introduktion och mellansnack genomfördes på närmast idiomatisk danska, att publiken helt uppenbart kunde låtarna och refrängerna och så att Björn, vilket bidrog till hans alldeles för tidiga död, i pauserna mellan låtarna hela tiden rökte cigarretter, som han under sångnumren osläckta förvarade bakom ena örat.

Efter scenframträdandet sålde han plattor. Jag gick fram och hälsade men eftersom jag redan hade alla plattorna, köpte jag en av hans sångböcker och fick den med dedikation.

Han var omåttligt populär också i Norge. Jag var själv en känd och välkommen gäst vid Arbeiderpartiets kongresser och valvakor och som den svenska socialdemokratins representant bjöds jag under de senare också att sitta inne i det heligaste, ett avskilt och bevakat rum där partiledningen satt. Döm om min förvåning när jag vid bordet där partiledaren satt också såg Björn Afzelius. Han försvann innan jag hann få kontakt, men när jag frågade en av mina norska vänner, visade det sig, att Afzelius hade gjort ett framträdande vid något viktigt valmöte för Arbeiderpartiet.

Jag vet inte om Åge Aleksandersen, en jättefin norsk sångare – jag har honom på skiva och har hört honom live tillsammans med Mikael Wiehe i Konserthuset i Uppsala – vet något om det här.

Aleksandersen är en av dem som intervjuas i Lennart Ströms och Magnus Gerttens långfilm om Björn Afzelius, ”Tusen bitar” (2014). En som också intervjuas i filmen och som belyser det jag inledningsvis tar upp är Pierre Schori, internationell sekreterare under en tid av min tjänstgöring på partiexpeditionen, senare verksam inom UD-sfären, bland annat som biståndsminister. Schori hörde till dem som försökte dra in Castros Cuba i socialdemokratins internationella samarbete, men Cuba hamnade sen – med god hjälp av USA, skulle jag vilja tillägga – i den sovjetiska sfären i begreppets vidare mening. Pierre Schori berättar i den här filmen att Afzelius, när han hade sett hur regimen på Cuba utvecklades, bad honom om en lättläst kopia av FNs deklaration av de mänskliga rättigheterna, ett dokument som han sen i sin gitarr smugglade in på Cuba och lämnade till oppositionen för vidare spridning.

Det jag och filmen berättar gör inte Afzelius till socialdemokrat, men det nyanserar bilden av hans vänsterengagemang.

Som manusförfattare anges, utöver de båda regissörerna, också Jesper Osmund, men filmen är ju egentligen inte en vanlig spelfilm, snarare med hjälp av klipp ur filmade konserter en dokumentär. Och just som dokumentär blir den så lyckad av att människor som har stått honom nära berättar också om hans mörkare sidor. Till de senare hörde utan tvekan hans ständiga, närmast maniska hunger efter nya och åter nya kvinnor. Före detta hustrun Marianne Lindberg De Geer hör till dem som vittnar om det här – hon lyckas till och med med att behärskat berätta om hur Björn mitt under hennes graviditet övergav henne för en annan kvinna.

Till bilden av Afzelius bidrar själfallet också, utöver de redan nämnda Wiehe och Aleksandersen, också människor ur musiklivet – jag nämner bandmedlemmen i Hoola Bandoola Peter Clemmesdson, musikern Bernt Andersson, producenten Tommy Rander och musikskribenten Håkan Lahger som exempel – och jag tycker att de ger en allsidig bild av honom. Också Stefan Borsch och bilden av en dansbana, där massor av par dansar till musik av Afzelius, bidrar till en sann bild av bredden i hans musik. Ett exempel är ”Tusen bitar”, Björns svenska text till danskan Anne Linnets ”Tusind stykker”. Dansats har det också till Björns svenska version av cubanen Silvio Rodriguez’ ”Sång om friheten”. Vad man i sammanhanget måste komma i håg är att även den musik som Björn själv skapade ibland lånade drag från countryn.

Samtidigt är den här filmen en hjärtskärande historia om hur Björn Afzelius till slut förstår, vad det är för öde som väntar honom.

Och emotionellt nästan outhärdlig är intervjun med hans båda döttrar Isabelle och Rebecca.

Påskägg på estniskt vis

Jag och min familj kom i slutet av andra världskriget via Finland till Sverige. Jag var sju år när vi kom hit, och vi anpassade oss ganska snart, lärde oss också svenska, men vårt eget språk, estniskan, fortsatte vi att tala i familjen och med andra landsmän, och även om estnisk kultur och estniska levnadsmönster är ganska lika dem vi mötte här i landet, vårdade vi oss också om våra estniska särdrag.

Det här gör att jag, också nu vid hög ålder, fortsätter att färga påskäggen på estniskt vis, på ett sätt jag lärde mig redan i min barndoms Estland. Min hustru är svenska, men hon och våra barn har alla lärt sig och lärt sig att älska det här estniska sättet att färga ägg. Jag gick nyss in på vår dotters – Kerstin Kokk heter hon – Instagram och såg där den första bilden av den estniska äggmålning hon i år, som andra år, genomför med sina barn, Viggo och Klara.

För det här estniska sättet att koka och samtidigt färga påskäggen, behöver man förstås ägg. För vår del kokar vi ganska många: I år blev det åtta för mig och tio för Birgitta. De här äggen blir små konstverk och ägg som inte går åt kan, om skalen är hela, sparas i en skål på skrivbordet. Många sparar också vackra skal till urätna ägg.

För att genomföra den här typen av äggfärgning/äggkokning måste man ha ganska generöst tilltagna tyglappar, till exempel 30 centimeter x 30 centimeter. Man kan till exempel klippa sönder ett uttjänt lakan. (När man sen är färdig med hela proceduren, kan man, efter att ha avskilt de färgande lökskalen med mera, köra omslagslapparna i tvättmaskin och sen använda dem på nytt nästa påsk.)

Den viktigaste ingrediensen i estnisk äggfärgning är stora mängder av skal från gul lök. Man kan ju spara lökskal undan för undan men också vittja bottnen i och underredet till löklådan i butiken där man handlar. Fast för vår del har vi välvilliga medhjälpare – framför allt Marina, som har estnisk mor – i Konsum i Öregrund: När vi flyttar ut till Öregrund veckan före påsk, har våra vänner i personalen på Coop redan fyllt hela plastpåsar med lökskal, som de ju ändå kontinuerligt måste befria löklådan och dess underrede från.

I princip räcker det att svepa in äggen, utlagda på tyglappar, i ett tjockt täcke av lökskal.

Men det finns andra ofarliga växter att använda för att få speciella färgeffekter. Flisor av albark ger till exempel brunare ränder.

I år, då påsken är tidig och våren inte riktigt syns till, finns det inte så mycket extra att hämta i trädgården, men man kan också åstadkomma ljusare konturer av blad till stensöta eller krokus eller, om påsken ligger lite senare, av kronbladen till blommande blå- och vitsippor. När jag själv var yngre, gick det att få intressanta färgbrytningar med hjälp av kräppapper eller fjädervipporna till påskriset, men de har blivit mer färgbeständiga sen dess, släpper alltså inte så lätt ifrån sig sin färg.

Jag har också, efter att ha sett tipset i en estnisk tidning på nätet, använt mig av lite blåbärssylt med hela blåbär i. Fast då kokade jag ett par såna ägg i en separat, liten kastrull – blåbär färgar mycket kraftigt.

Hur som helst: När du är klar med ett ägg, sveper du tygtrasan omkring det och det som ska avge färg, och så snurrar du och knyter till exempel björntråd omkring varje sådant äggpaket. Är ni flera om att dela en stor kokgryta, kan var och en spara en trådtamp (gärna i form av en ögla) på sina ägg och sen binda ihop dem löst med ytterligare en tråd. Gör man så här, underlättas sedan identifieringen, om olika personer har olika färg på sin tråd.

För att få någon effekt, måste man hårdkoka äggen – jag skulle säga i minst en kvart.

Sen spolar man kallt vatten på de kokta äggen, klipper upp tråden runt om med en sax och öppnar paketen. När du har spolat av äggen ska du finna, att du har skapat små underverk!

Nu har Kerstin lagt ut en instagrambild på sina estniska påskägg. Se på dem – de är faktiskt vackrare än mina.

Melodikrysset nummer 14 2015

Också denna lördag, påskafton, har jag gått upp tidigt för att vara nyduschad och påklädd och ha ätit frukost när det är dags att lösa Melodikrysset. Krysset har jag som vanligt lyckats lösa, men naturligtvis innehöll det ett och annat som låg utanför det jag, annars en musikalisk allätare, spontant kunde.

Amerikanska pojkband hör inte till det jag brukar lyssna på, men vi fick ju låttiteln, ”Bye Bye Bye”, och den har tydligen sjungits in av en grupp som heter NSYNC.

Kanye West ligger också utanför det jag brukar lyssna på, men eftersom jag vecka efter vecka ser på Skavlan, har jag faktiskt sett West i TV. I krysset hörde vi honom i ”Only One”.

Jag kan tänka mig att många av krysslösarna hade mer besvär med att identifiera Lars Nordlander som upphovsman till den sång som i dag sjöngs av Tommy Körberg, ”Mitt liv”, men för egen del har jag sett Tom Alandhs film om Nordlander, ”Hellre en skrynklig själ än ett slätstruket liv”. Alandh har jag också träffat personligen, senast vid premiärvisningen i Enköping av hans mycket sevärda film om Anna Lindh.

Whitney Houston, i dag med ”I Will Always Love You”, kan man ju däremot knappast ha undgått att höra, men jag ska vara ärlig: Hon finns inte i min mycket stora skivsamling.

Vi har en ganska stor samling DVD- och VHS-filmer också, och där finns allt möjligt, både smala kvalitetsfilmer och filmer om James Bond. Och jo, jag har och har sett även ”Agent 007 ser rött”.

Vi kan fortsäta med filmmusik, eftersom melodierna i dagens dubbelfråga båda hade filmbakgrund. ”Bohus bataljon” förekom i filmen med samma namn, och där sjöng man ”det var bom, bom, bom”. Och ”Någonting att äta, någonting att dricka” förekom i filmen ”Kärleksexpressen”.

Flintstones förekom också i film, fast i tecknad sådan. På svenska kallades den här stenåldersfamiljen Flinta.

Mitt melodiminne är gott, och melodierna måste inte vara stenålders för att jag ska minnas dem. Ett i dagens melodifestivalsammanhang tyvärr ganska unikt exempel är ”Guld och gröna skogar” med Hasse Kvinnaböske Andersson.

Av liknande skäl, för att de till exempel har en catchy refräng, har många andra, många av dem också bättre melodier fastnat i mitt musikminne.

”Syster Jane” från sjuttitalet är ett exempel.

”Morning Has Broken” med Cat Stevens ett annat.

Och i fallet ”Det var en Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini” tror jag att både melodin och den märkliga texten bidrar till att låten fastnar i minnet.

Sist kvar i dag är ”Barbie Girl” med dansk-norska gruppen Aqua. Här skulle vi komma på vad den norska sångerskan hette. Jo Lene Grawford Nystrøm. Enligt Eldeman skulle vi dock inte skriva så utan Nyström. Men så heter hon ju faktiskt inte!

Jag avslutar i dag med att tillönska alla medkryssare GOD PÅSKE (norska) och GLÆDELIG PÅSKE (danska)!

Variationer med ägg

I kväll har vi i TV sett filmen om Björn Afzelius. Eftersom jag har allt av honom i min skivkollektion, dessutom också har träffat honom i oväntade sammanhang, kommer jag senare, när jag har lite mer tid på mig, att skriva om den här filmen.

Från Coop Konsum, redan i Uppsala, fick jag och Birgitta i egenskap av trogna kunder var sitt meddelande hem om att vi kunde hämta en påskpresent. Jag trodde att det kanske rörde sig om en påse med påskgodis, men när jag var i butiken vid Uppsala C, visade det sig, att det vi båda kunde hämta ut var var sin omgång av sex ägg, ett paket kallrökt lax och en glasburk sill. Två av äggen och det ena laxpaketet använde Birgitta till kvällens middag, och receptet hade hon åter hittat på en helsida med äggrecept i söndagens UNT. Receptet i UNT var för fyra personer, men Birgitta anpassade receptet till två personer:

Vårtoast med spenat, sparris, rökt lax och pocherat ägg

Pocherade ägg
2 ägg
1 tsk ättika
1 tsk salt
flingsalt
nymald svartpeppar
lite chiliflakes

Tillbehör
2 skivor rostbröd
200 g babyspenat
1 knippe späd grön sparris
100 g kallrökt lax i skivor

1. Börja med äggen. Sätt på en kastrull full med vatten, ättika och salt och låt det sjuda.
2. Knäck ett ägg i taget i en liten kopp. Låt ägget försiktigt glida ner i det lätt sjudande vattnet. Låt det ligga där i cirka 2 minuter tills det stelnar en aning.
3. Ta försiktigt upp det med hålslev och lägg på hushållspapper för att rinna av. Gör likadant med det andra ägget.
4. Fräs spenaten mycket hastigt i lite olja. Salta lätt. Bryt av den nedre torra delen av sparrisen och förväll stjälkarna hastigt i lättsaltat vatten. Birgitta valde här det rekommenderade alternativet att lägga ett ägg i taget på en tallrik med en matsked vatten och sen, övertäckt med en annan tallrik, köra det i mikron i 2 minuter – salta lätt.
5. Rosta och smöra bröden en aning. Fördela spenaten över. Lägg på lax och sparris. Toppa med ett ägg på varje och servera. Skär ett snitt i gulan när tallrikarna är på bordet och låt den gyllene gulan rinna ut.
6. Salta (Birgitta använde flingsalt), peppra och strö gärna på lite chiliflagor.

Till det här drack vi vit Rawsons Retreat med 0,5 procents alkoholhalt.

Sista Wallander-filmen?

Henning Mankell, lockades, mot god betalning antar jag, att, trots att alla hans Wallander-deckare var filmade, låta serien av filmer om den här polisen i Ystad fortsätta. Jag antar att det i kontraktet ingick vissa förhållningsorder, men han har inte själv varit inblandad i till exempel manusproduktionen för de här filmerna. Miljön är således fortsatt Ystad med omnejd. Kurt Wallander spelas av Krister Henriksson och hans dotter Linda, som till slut också blev polis, av Charlotte Jonsson. Återkommande medverkande är även poliserna Martinsson (Douglas Johansson) och Nyberg (Mats Nyman).

Jag vet inte, om det har varit ett krav från Mankell själv, i så fall för att få slut på serien, att Kurt Wallander i de sist producerade wallanderfilmerna gradvis skulle drabbas av allt svårare alzheimer. I den allra sista (?), i vart fall den sista av de hittills producerade filmerna i serien, ”Wallander – sorgfågeln” (2013) i regi av Lisa Ohlin och med manus av Björn Paqualin, är Wallander allt mer ansatt av sin sjukdom, och till slut, dock efter att ha varit den som har lyckats lösa det kriminalfall filmen handlar om, berättar han för kollegerna om vad han har drabbats av och att det här gör, att han nu också själv förstår, att han måste lämna sin polistjänst. Samtidigt blir det klart, att det sammanslagningshot som har hängt över polisstationen i Ystad är avvärjt.

Den egentliga kriminalhistorien har, trots några sedvanliga spänningsmoment, svårt att riktigt fånga mig. Historiens startpunkt är kidnappningen av en krögare, och eftersom den bransch han vekar i är full av skummisar, öppnar sig till att börja med ett så att säga naturligt fält för spaning. Men sedan visar det sig, att människor närmare honom själv – kolleger – har roller som Wallander inte hade väntat sig. Varför agerar till exempel Jenny Blom (Linda Ritzén), inlånad kollega från malmöpolisen, som hon gör? Och slutstriden, med polischefen Hans von Enke (Leonard Terfelt), kunde lätt ha blivit Wallanders sista strid.