Danmark: Konservative nere på extremt låg nivå – men skakigt också i toppen av partiligan

Valet av Søren Pape Poulsen till ny partiledare för Konservative Folkeparti har inte gett partiet det lyft man hoppades få. I dagens danska tidningar kan man läsa om en ny Voxmeter-mätning, där Konservative får rekordlåga 3,4 procent mot 4,9 procent i folketingsvalet 2011.

Till den undersökningen får vi återkomma, när den publiceras i Berlingske och fogas in i Berlingske Barometer.

Den senaste mätningen där är en från Gallup, och enligt den får Konservative Folkeparti 4,6 procent, vilket leder till att partiets barometergenomsnitt hamnar på 4,9 procent.

Det andra av de små borgerliga partierna, Liberal Alliance, får i Gallup 5,2 procent mot 5,8 procent i Barometern och 5,0 procent i folketingsvalet 2011.

Mer avvikande är toppen i gallupmätningen.

Störst även där är centerhögerpartiet Venstre med 22,4 procent, vilket är påfallande lägre än snittet i Baometern, 24,1 procent och givetvis också i valet 2011, 26,7 procent.

På delad andraplats i Gallup ligger högerpopulistiska Dansk Folkeparti med 21,4 procent, vilket är högre än barometersiffran 19,8 procent och givetvis valresultatet, 12,3 procent.

I Gallup är Socialdemokratiet, också med 21,4 procent, lika stort, i Barometern dock aningen större, 20,8 procent. Fortfarande tyder ingenting på att dansk socialdemokrati i nästa val kommer att klara ens sitt valresultat från 2011, 24,8 procent.

Partiets regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre ligger också under sitt valresultat från 2011, 9,5 procent. I gallupmätningen får partiet 7,0 procent, i Barometern 7,5 procent.

De här båda partiernas avhoppade regeringspartner Socialistisk Folkeparti, som i folketingsvalet 2011 fick 9,2 procent, står fortfarande och stampar på en lägre nivå, 6,2 procent i Gallup och 6,9 procent i Barometern.

Medan dess konkurrent om vänsterrösterna, rödgröna och feministiska Enhedslisten, som i valet 2011 fick 6,7 procent, har etablerat sig på en högre nivå: 10,7 procent i den aktuella mätningen och 9,9 procent i Barometern.

Också i ett traditionellt vänsterfäste som Aarhus märks Socialdemokratiets nedgång. Enligt en undersökning, gjord av Wilke för Jyllands-Posten, skulle partiet tappa två av sina mandat i byrådet och då hamna på 11 platser.

Ett av dessa förlorade mandat skulle dock gå till Socialistisk Folkeparti, som därmed skulle få 3 platser.

Enhedslisten och Radikale Venstre skulle fortsatt få 3 respektive 2 platser.

På den borgerliga sidan skulle Venstre öka med 1 plats till 7, medan Konservative Folkeparti skulle minska med 1 plats till 1, Dansk Folkeparti öka med 1 plats till 3 och Liberal Alliance oförändrat få 1 plats.

Men fortfarande skulle vänstersidan, med 19-12, få en stark majoritet.

Melodikrysset nummer 50 2014

Jag är dunderförkyld, men ändå hade jag inga större besvär med att lösa dagens Melodikryss.

Detta kanske för att bara den allra sista frågan illustrerades med musik, som jag tror mig aldrig ha hört, ”All of Me”, framförd av en artist jag inte heller har hört talas om, John Legend. Ni får gärna håna mig, om det roar er.

Ytterligare en fråga hade jag problem med men för att jag inte hade noterat vad Anders Eldeman egentligen frågade om. Jag kände genast igen låten, ”Den person som tillgrep en väska i går” men hade inte fastnat för frågeformuleringen trots att jag hade skrivit ner den: vilket instrument spelar sångarens favorit på? Jag tänkte till att börja med över huvud taget inte på att den som i det här fallet sjöng var Lasse Brandeby, så det tog en stund att komma på att frågan syftade på Gudrun, hon som spelade triangel.

”Stinsen brinner” med Galenskaparna/After Shave har jag visserligen inte sett på scen men i TV – det underlättar alltid, när man har något slags relation till musiken som spelas i krysset.

Ett annat exempel med anknytning till dagens kryss: ”Höga berg och djupa dalar” ingick i den klassiska sångrepertoar vi fick lära oss under min folkskoletid.

Lätta för mig är också frågor med anknytning till äldre melodifestivallåtar. Jag har varit en ganska trogen lyssnare genom åren och vågar därför hävda att de här tävlingarna förr innehöll mycket fler sånger med riktig schlagerkaraktär, alltså i texter och/eller musik hade element som genast fäste sig i minnet, inte, som så ofta i dag, mest försökte leva på scenshow och annat utanverk.

”Gå och göm dig, Åke Tråk”, som Mona Wessman kom trea med 1968 – här skulle sista siffran, åtta, skrivas in som svar – är ett exempel.

”We Are All the Winners”, som gav Nick Borgen andra plats 1993, ett annat.

Men melodier som är catchy, som omedelbart fäster sig i musikminnet, kan se högst olika ut – jag pläderar verkligen inte för att populärmusik av i dag ska låta som ”De e’ inte åldern som gör att man e’ gammal” ned Sigge Fürst och Thore Skogman.

Nej, för egen del tycker jag att ”Wake Me Up Before You Go Go” med Wham! är en härlig låt.

Och jag lyssnar gärna på ”Have You Ever Really Loved a Woman” med Bryan Adams.

”Hela huset” är måhända inte det allra yppersta Håkan Hellström respektive Veronica Maggio har gjort, men båda är nu verksamma artister som anstränger sig för att göra skillnad mot de bedövande ljudmattor allt för mycket av det vi hör i radio, på TV och på skiva består av.

Och så var det bara veckans Taube kvar, ”Knalle Juls vals”, där man – om man inte som i dag hör den instrumentalt – hör raden ”Min lilla gran, du är så fin”.

Jo, jag ska köpa gran, en riktig, en sån där som luktar kåda och terpentin.

Och nästa lördag ska jag, som ni mina vänner, lösa Anders Eldemans kryss med 100 procent julfrågor.

Kålle 50

Karl-Petter Thorwaldsson, Kålle kallad, fyller 50. Jag skulle ha varit på mottagningen i dag, men eftersom jag i går kväll plötsligt blev akut och häftigt förkyld och eftersom jag verkligen inte vill smitta ner festföremålet, får hustrun representera oss båda.

Jag har bett henne framföra mina varmaste hälsningar, och jag menar det verkligen.

Och det är verkligen honom själv och inte hans ämbete jag då riktar mig till. Det fanns en period då den här före detta SSU-ordföranden liksom jag själv var anställd på partiexpeditionen på Sveavägen 68, och sen dess minns jag honom med stor värme. Det här har ingenting att göra med att vi alltid skulle ha tyckt lika, men Kålle är en sån där som intresserat också lyssnar på motargument och kompletteringar till det han själv förfäktar. Och så har han värme och humor.

Kålle har heller aldrig låtit sig förhårdnas av makten; inte heller böjer han sig för formella hierarkier. I rådande politiska villervalla har jag tyckt att det har varit befriande att höra honom bibehålla en kritisk distans till Miljöpartiet.

När vi understundom har hamnat vid samma bord till exempel under kongressfester, har Kålle alltid höjt feststämningen med skrönor och minnen ur de delar av det förflutna som är gemensamma för oss. Tyvärr är jag i dag inte i skick att göra något motsvarande vid festen i LO-borgen.

Men känn min sympati!

Abeiderpartiet och Senterpartiet skulle tillsammans få majoritet i Stortinget

Ytterligare en norsk mätning, gjord av Respons för Aftenposten, bekräftar Arbeiderpartiets formidabla uppgång: I den här mätningen ökar AP med 5,8 procentenheter till 42,0 procent. Så sent som i stortingsvalet 2013 fick Arbeiderpartiet bara 30,8 procent av rösterna.

Det går fortsatt knackigt för koalitionspartnern från då, Sosialistisk Venstreparti, som i mätning efter mätning ligger under sitt resultat i valet 2013, 4,1 procent. Också i den här mätningen ligger SV med 3,5 procent (+ – 0) under spärren. Dock skulle SV få ett lokalt mandat i Oslo.

Lilla yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,3 procentenheter till 1,6 procent, vilket är bättre än valresultatet 1,1 procent – men partiet befinner sig ändå långt under fyraprocentsspärren.

I motsats till i Sverige lyckas det gröna partiet i Norge, Miljøpartiet De Grønne, inte heller växa tillräckligt mycket. Partiet ligger i och för sig högre än i valet 2013, då det fick 2,8 procent, men dagens mätresultat, 3,4 procent, innebär att partiet åter backar med 0,2 procentenheter.

Senterpartiet, som satt i den förra regeringen tillsammans med AP och SV, ökar däremot med 0,5 procentenheter till 6,0 procent och ligger då över sitt valresultat, 5,5 procent. Och enligt den här mätningen har AP och SP nu ett så starkt stöd, att de tillsammans skulle få majoritet i Stortinget.

De båda mittenpartier, som i Stortinget är en del av underlaget för den blå-blå regeringen, backar däremot båda.

Kristelig Folkeparti backar med 1,1 procentenheter till 6,1 procent – vilket i och för sig fortfarande är ett resultat över partiets valresultat 2013, 5,6 procent.

Liberala Venstre backar med 1,9 procentenheter till 5,1 procent, ett resultat obetydligt under partiets resultat i stortingsvalet 2013, 5,2 procent.

Det ledande regeringspartiet Høyre backar med 1,1 procentenheter till 22,0 procent, ett resultat märkbart under partiets resultat i valet 2013, 26,8 procent.

Och koalitionspartnern, högerpopulistiska Fremskrittspartiet backar den här gången med 1,1 procentenheter till 10,1 procent, ett resultat långt under valresultatet från 2013, 16,3 procent.

Känd rysk TV-journalist kandiderar för de estniska socialdemokraterna

Sotsiaaldemokraatlik Erakond, de estniska socialdemokraterna, fortsätter sin offensiv för att locka över en större del av de ryskspråkiga väljarna på sin sida. En av partiets ministrar, Jevgeni Ossinovski, är ryss. En känd rysk journalist har anslutit sig till partiet, och en likaledes känd centerpartistisk riksdagsledmot med ukrainsk bakgrund meddelade nyligen att hon kommer att kandidera på Socialdemokraternas lista.

Fast högre bland just de ryska väljarna smäller nog den allra senaste nyheten på den här fronten. En mycket känd ung TV-journalist, Jelena Poverina-Tšernõh, välbekant från programmet ”Aktuaalne Kaamera”, deklarerar, att hon i det snart förestående valet till Riigikogu kommer att kandidera för Socialdemokraterna.

Chuck Berry på Chess, sent 1950-tal

När Chuck Berry, född 1926, 2014 fick Polarpriset, uteblev drottningen från prisutdelningen på grund av att Berry en gång i världen hade haft sex med en 14-årig flicka, som han hade anställt och som dessutom var prostituerad. Det här är för övrigt inte den enda fläcken på hans privata vandel: I mitten av 1940-talet satt han inne för väpnat rån.

Jag vill inte bagatellisera det här – inget av det här överensstämmer med min privata moral – men det är svårt att komma förbi Berry, om man ska beskriva det sena femtiotalets nya fenomen inom populär- och dansmusiken, rock n’ roll, och dess rötter i rythm ’n blues och andra närliggande musikriktningar. Det som hände då var inget mindre än en revolution inom populärmusiken.

Jag minns fortfarande vilket nästan bombliknande genomslag ”Rock Around the Clock” med Bill Haley under min gymnasietid fick i filmen ”Vänd dem inte ryggen”, men redan på klassträffar i realskolan spelades skivor med musik som ledde fram till det här. Och när jag gjorde lumpen i Sollefteå 1958-1959 hade jag en kompis på luckan som rockade loss vid en kompaniafton.

”Best of the Chess Years” (Not Now Music NOT3CD086, 2012) är en 3 CD-samling med Chuck Berry’s låtar från de här åren, många av dem klassiker i sin genre.

De här skivorna innehåller – som jag ska återkomma till – ganska mycket i de varierande stilar som utmärkte tidens kommersiella musik på skiva, men åtskilligt (dessutom komponerat av Berry, om än ibland med inlån från andra – ”Maybellene” med drag av ”Ida Red” är ett exempel – går helt enkelt inte att komma förbi, om man ska skriva rockmusikens historia.

Vi kan ju börja med att nämna en låt som man, om man så vill, kan tolka som en fäbless för det jag startade med att skriva om, ”Sweet Little Sixteen”. Men raden av låtar som i någon mening hör hemma i rockens Hall of Fame kan göras lång: ”Johnny B Goode”, ”School Days (Ring, Ring Goes the Bell)”, ”Memphis, Tennessee”, ”Let It Rock”, ”Back In the USA”, ”Roll Over Beethoven”, ”Route 66”…

Hans inflytande på annan, musikaliskt mycket mer utvecklad rockmusik är stor. Beatles upptäckte honom tidigt och tog starka intryck av hans musik, spelade själva in ”Roll Over Beethoven” och ”Rock and Roll Music”, och Paul McCartney skapade med en smula bistånd av John Lennon den underbara repliken ”Back In the USSR”. Rolling Stones har gjort en version av hans ”Carol”, och så vidare.

Samtidigt har Chuck Berry, eftersom han är en kommersiell sångare, sjungit in låtar, lite rockiga men i grunden i andra genrer: ”Together (We’ll Always Be)” (foxtrot), ”The Way It Was Before” (med manskör!), ”It Don’t Take But a Few Minutes”, ”Vacation Time”, ”Thirteen Question Method”, ”Diploms for Two”, ”It Don’t Take But a Few Minutes” och ”Vacation Time” (schlager), ”Worried Life Blues” och ”Down the Road a Piece” (blues), ”Blues for Hawaiians” (instrumental) i hawaiistil, ”That’s My Desire” (latino). ”Broken Arrow” låter lite som ”Old MacDonald”. Och ”Guitar Boogie” behöver jag väl inte etikettera. Allt det här är verkligen inte min musik, men jag nämner det heller inte i någon nedsättande avsikt – skivorna med Chuck Berry är mycket intressanta om man är intresserad av musikutvecklingen i vid mening i riktning mot rock n’ roll.

Och i den utvecklingen spelade Chuck Berry och hans gitarr en roll som man måste nämna.

Finland: Regeringen tappar i popularitet

Helsingin Sanomat har låtit TNS Gallup göra en relativt omfattande undersökning av hur finländarna ser på sin nuvarande regering.

Nästan hälften är besvikna. 13 procent är mycket missnöjda med den nuvarande regeringen, ledd av samlingspartisten Alexander Stubb – 8 procent var mycket missnöjda när regeringen leddes av Jyrki Katainen från samma parti. Andelen som ger ett gott betyg åt regeringen har sjunkit från 38 till 13 procent.

Det här missnöjet speglas också i de sjunkande opinionssiffrorna för det ledande regeringspartiet, det borgerliga högerpartiet Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet) och motsvarande ökning för det ledande oppositionspartiet Suomen Keskusta (Centern), som jag tidigare har redovisat. Även det historiskt låga stödet för Sosialidemokraattinen Puolue, Socialdemokraterna, har samma bakgrund – (S) sitter ju i regeringen.

Också det faktum att två av de ursprungliga koalitionspartierna i den här regeringen, Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) och Vihreä Liitto (Gröna förbundet), har gått i opposition har säkert påverkat inställningen till regeringens politik i negativ riktning.

Självklart sätter också den ekonomiska krisen i Finland gränser för vad regeringen har råd att göra.

Därmed naturligtvis inte sagt att den alltid gör rätt avvägningar.

Manhattan lockar mer än kärleksintrigen

Jag har besökt New York några gånger och då alltid bott på Manhattan, också gjort långa promenader, ibland i sällskap med Birgitta, andra gånger då hon har varit upptagen av sina uppdrag på egen hand. Jag gillar den här miljön, inte minst dess kulturutbud.

Woody Allen’s (regi) – manus skrev han tillsammans med Marshall Brickman – ”Manhattan” (1979) har inte för intet hämtat sin titel från den stadsmiljö den skildrar. Dess foto är i svart-vitt, särskilt effektfullt i de skyskrapesilhuetter som inleder och avslutar filmen, men den gör sig också i skildringen av vardagliga miljöer som gatubilder med bostadshus, broar, människomyller. Igenkänningsfaktorn är hög: Filmen innehåller både ett besök på MOMA, Museum of Modern Art, och ett annat i Central Park. New York-skildringen – och själva filmstoryn – blir inte sämre av att då och då omslutas av George Gershwin’s ”Rhapsody In Blue”.

”Manhattan” är en prisbelönt och högt rankad Woody Allen-film, men Allen var vad jag förstår själv ytterst tveksam om dess kvaliteter, och jag förstår honom. Kanske är jag för gammal och för luttrad av livet för att riktigt fängslas av dess trassliga och som jag tycker faktiskt för ytligt skildrade kärleksaffärer – inte ens den 42-årige Isaac Davis’ (Woody Allen) – ständigt dessa judar i Woody Allens filmer! – kärleksaffär med den blott 17-åriga Tracy (Muriel Hemingway) förmår riktigt fånga mig. När man är i min ålder, begriper man, att relationer med den skillnaden i ålder har svårt att hålla i längden. Isaac Davis har då redan varit gift med två andra kvinnor, bland dem Jill (Meryl Streep).

Nu är inte det här det enda kärlekstrasslet i den här filmstoryn. Isaacs bäste vän Yale (Michael Murphy) nöjer sig heller inte heller med Emily (Anne Byrne) som han är gift med utan har en historia med Mary Wilkie (Diane Keaton). Marys före detta man Jeremiah (Wallace Shawn) förekommer också i historien. Och Isaacs exfru Jill visar sig vara lesbisk och lever alltså ihop med Connie (Karen Ludwig).

För att klara sig ur sin egen knipa uppmuntrar Yale Isaac att ta över Mary, och när detta nya förhållande är ett faktum, distanserar sig Isaac med allehanda konstlade argument från unga Tracy. Men sen ångrar sig Yale i fråga om Mary, och då springer Isaac med andan i halsen över Manhattan till Tracy – bara för att finna att hon är på väg till en längre vistelse i London.

Om det blir något mellan dem också sen, efter London, får vi inte veta. I stället får vi se den där skyskrapesilhuetten av New York.

Ryskestnisk film i Robin Hood-stil

En svensk vän med stort intresse för mitt gamla hemland Estland har själv skaffat och sedan till mig lånat ut en ganska märklig film, producerad 1969 i Estland – vissa scener är också filmade i Lettland. Om jag berättar att antalet sålda biljetter i lilla Estland till den här filmen var 772.000 och i Sovjetunionen 44,9 miljoner, förstår ni kanske vilken publiksuccé den var.

Filmens estniska titel är ”Viimne reliikvia”, dess ryska ”Последняя реликвия”; i svensk översättning blir det här ”Den sista reliken”. DVD-utgåvan heter ”The Last Relic”.

Underlag för filmen, producerad av Tallinnfilm, utgör romanen ”Vürst Gabriel ehk Pirita kloostri viimsed päevad” (Fursten Gabriel eller Pirita klosters sista dagar), 1893, skriven av den estniske författaren Eduard Bornhöhe (1862-1923). Jag har inte läst den här romanen, men en ganska lång analys (på estniska) på nätet visar, att filmversionen tar sig en hel del friheter gent emot bokoriginalet.

Regissören är ryss, Grigori Kromanov, men manus har skrivits av Arvo Valton och musiken av Uno Naissoo och Tõnu Naissoo, samtliga ester. För redigeringen står Lennart Meri, senare president i Estland.

Skådespelarna är ryssar, ester och letter, och filmens grundspråk är ryska, men den finns även dubbad till estniska. Den som lyckas få tag på DVD-versionen kan också få engelsk undertext.

Filmen är gjord i färg. Sångerna i den ryska versionen framförs av Georg Ots (1920-1975), operasångare men också publikkär tolkare av populärmusik. (Somliga har väl också under åren 1980-2000 rest mellan Helsinki och Tallinn på färjan M/S Georg Ots.)

Att filmen trots sitt nationalistiska tema – den utspelar sig under livländska kriget 1558-1583 – lät sig göras under sovjettiden har säkert att göra med att dess huvudperson, fursten Gabriel (Aleksandr Goloborodko), i vart fall i filmversionen har rysk far och estnisk mor och att han kämpar mot tyskar och svenskar. I den här historiens slut anfalls Tallinn (i den verkliga historien av ryska styrkor), och klostret i Pirita bränns ner, vilket ägde rum 1577.

Till den här filmens obestridliga kvaliteter hör att den är gjord som äventyrsfilm i bästa Robin Hood-stil – dess stridsscener och gags står inte för oss kända klassiska äventyrsfilmer efter. Mycket riktigt möter vi här också munkar och nunnor som den ränksmidande broder Johannes (Rolan Rõkov) och en egensinnig abedissa (Elza Radziņa). Och broder Tuck har, åtminstone vad slagsmål beträffar, en like i Siim (Uldis Vazdiks).

Den här historiens Marion är den tyska adelsfröken Agnes von Mõnnikhusen (Ingrīda Andrina), och givetvis har Gabriel också en rival – en prins John – som vill slå undan benen på honom. Den romantiska delen av filmen är kysk som en hollywoodfilm från efterkrigstiden. Men äventyrsdelen är faktiskt välgjord.

Danmark: Borgerlig ledning med 10 procent

Danska media har nu börjat spekulera om datum för nästa val till Folketinget. Men när än statsminister Helle Thorning-Schmidt (S) trycker på startknappen, lär det bli svårt att vända dagens tioprocentiga borgerliga ledning till seger för hennes regering och dess stödpartier.

Center-högerpartiet Venstre är i den senaste mätningen från Voxmeter uppe i 24,5 procent och får i det mätningsgenomsnitt som redovisas i Berlingske Barometer 24,7 procent. I båda fallen ligger partiet under sitt valresultat 2011, 26,7 procent, men Venstre är ändå klart största parti.

Enligt den här mätningen ligger det ledande regeringspartiet Socialdemokratiet tvåa med 21,4 procent – barometergenomsnittet är 20,8 procent. Inte i någon aktuell undersökning har partiet varit i närheten av sitt valresultat 2011, 24,8 procent.

Båda de nämnda partierna har säkert tappat en del av sina väljare till högerpopulistiska Dansk Folkeparti, som i Voxmeter får 18,3 procent och i Berlingske Barometer 19,2 procent. Ökningen från valresultatet 2011, 12,3 procent, är odiskutabel.

Socialdemokratiets kvarvarande koalitionspartner, socialliberala Radikale Venstre, får i den aktuella undersökningen stöd av 7,8 procent, i Barometern av 7,6 procent. Också det här partiet ligger i mätning efter mätning under sitt resultat i valet 2011, 9,5 procent.

Detsamma gäller deras avhoppade koalitionspartner Socialistisk Folkeparti. SF får i den aktuella mätningen 7,6 procent och i Barometern 7,1 procent, men i folketingsvalet 2011 stöddes partiet av 9,2 procent.

I SFs fall har dock flertalet av de flyktade väljarna gått till ett annat vänsterparti, rödgröna och feministiska Enhedslisten. Det här partiet får i Voxmeter 9,1 procent och i Barometern 9,5 procent mot bara 6,7 procent i valet 2011.

Fortsatt knackigt går det för Konservative Folkeparti, som i Voxmeter noteras för 4,3 procent och i Berlingske Barometer för 4,5 procent. Båda de här resultaten ligger under partiets valresultat 2011, 4,9 procent.

Över sitt valresultat 2011, 5,0 procent, ligger däremot Liberal Alliance med 5,9 procent i Voxmeter och 5,8 procent i Barometern.