Manhattan lockar mer än kärleksintrigen

10 december 2014 17:34 | Film | 7 kommentarer

Jag har besökt New York några gånger och då alltid bott på Manhattan, också gjort långa promenader, ibland i sällskap med Birgitta, andra gånger då hon har varit upptagen av sina uppdrag på egen hand. Jag gillar den här miljön, inte minst dess kulturutbud.

Woody Allen’s (regi) – manus skrev han tillsammans med Marshall Brickman – ”Manhattan” (1979) har inte för intet hämtat sin titel från den stadsmiljö den skildrar. Dess foto är i svart-vitt, särskilt effektfullt i de skyskrapesilhuetter som inleder och avslutar filmen, men den gör sig också i skildringen av vardagliga miljöer som gatubilder med bostadshus, broar, människomyller. Igenkänningsfaktorn är hög: Filmen innehåller både ett besök på MOMA, Museum of Modern Art, och ett annat i Central Park. New York-skildringen – och själva filmstoryn – blir inte sämre av att då och då omslutas av George Gershwin’sRhapsody In Blue”.

”Manhattan” är en prisbelönt och högt rankad Woody Allen-film, men Allen var vad jag förstår själv ytterst tveksam om dess kvaliteter, och jag förstår honom. Kanske är jag för gammal och för luttrad av livet för att riktigt fängslas av dess trassliga och som jag tycker faktiskt för ytligt skildrade kärleksaffärer – inte ens den 42-årige Isaac Davis’ (Woody Allen) – ständigt dessa judar i Woody Allens filmer! – kärleksaffär med den blott 17-åriga Tracy (Muriel Hemingway) förmår riktigt fånga mig. När man är i min ålder, begriper man, att relationer med den skillnaden i ålder har svårt att hålla i längden. Isaac Davis har då redan varit gift med två andra kvinnor, bland dem Jill (Meryl Streep).

Nu är inte det här det enda kärlekstrasslet i den här filmstoryn. Isaacs bäste vän Yale (Michael Murphy) nöjer sig heller inte heller med Emily (Anne Byrne) som han är gift med utan har en historia med Mary Wilkie (Diane Keaton). Marys före detta man Jeremiah (Wallace Shawn) förekommer också i historien. Och Isaacs exfru Jill visar sig vara lesbisk och lever alltså ihop med Connie (Karen Ludwig).

För att klara sig ur sin egen knipa uppmuntrar Yale Isaac att ta över Mary, och när detta nya förhållande är ett faktum, distanserar sig Isaac med allehanda konstlade argument från unga Tracy. Men sen ångrar sig Yale i fråga om Mary, och då springer Isaac med andan i halsen över Manhattan till Tracy – bara för att finna att hon är på väg till en längre vistelse i London.

Om det blir något mellan dem också sen, efter London, får vi inte veta. I stället får vi se den där skyskrapesilhuetten av New York.

7 kommentarer

  1. Everyone Says I Love You – är bättre där WA får ihop det med Julia Roberts vilket man sen funderar ett par dagar på hur det gick till. Samma sak som när jag sov över hos Victoria Silvstedt. Det är ingen som tror det!

    Comment by Fredrik — 2014 12 10 18:29 #

  2. Till Fredrik Sjölin: Också den har hittills undgått mig.

    Comment by Enn Kokk — 2014 12 10 22:09 #

  3. Fotot och den kvicka dialogen är behållningen i ”Manhattan”. Allen är ju i grunden komiker vilket färgar hans filmer. Komiker med en helt annan skärpa än den svenska, så kallade, humoreliten. Åldersskillnaden mellan Allens rollfigur och den vackra Mariel Hemingway, sondotter till Ernest Hemingway, lämnar dock en ond föraning om vad som komma skulle i Allens kärleksliv.

    Comment by Jan — 2014 12 10 22:36 #

  4. Fint. Själv tycker jag att ”Crimes and Misdemeanours” är Allens bästa film. Humorn saknas inte men i grunden är det frågan om djupt existentiella problem, t.ex. frånvaron av Gud. Alltså samma problem som i ”Tystnaden” som jag anser var Bergmans bästa film, jämsides med ”Gycklarnas afton”. I Allens film finns också ett underbart filmat citat från ”Smultronstället”.

    F.ö. är det inte bara i Allens produktion jag sätter filmen högst utan överhuvudtaget bland filmer jag sett. The bad guys always win …. så är det ju.

    Comment by Bengt O. — 2014 12 10 23:12 #

  5. ”Små och stora brott”, som den heter på svenska, har jag skrivit relativt utförligt och även uppskattande om – kolla ovan under Kulturspegeln, Film, Allen, Woody.

    Comment by Enn Kokk — 2014 12 11 8:03 #

  6. Ha – efter alla dessa år som besökare på din blogg har jag totalt missat ”Kulturspegeln”! Djupt imponerad! Märker f.ö. att du bara behandlat en bok av den nyligen avlidna P D James, en författare jag också skrivit om flera gånger. Jag blir alltid litet irriterad när Christie nämns i sällskap med de stora namnen och jag märker att du också gjort samma bedömning, i vart fall i inlägget om ”Fyren.

    Comment by Bengt O. — 2014 12 12 16:47 #

  7. Till Bengt O: ”Kulturspegeln” innehåller mest recensioner jag har publicerat direkt på bloggen (plus några återpubliceringar av sådant jag har publicerat i tidningar och tidskrifter). Om jag bara hunne, skulle jag gärna göra allt jag har skrivit tillgängligt på nätet.

    Comment by Enn Kokk — 2014 12 12 16:59 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^