En vit men samtidigt förmörkad jul

26 december 2014 17:48 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Ur dagboken, Varia | 19 kommentarer

Att det blev jul även i vår familj är knappast min förtjänst.

I måndags gjorde jag ändå ett försök att bortse från den envisa infektion jag har drabbats av som kulmen på ett år av elände, det ena efter det andra, och gav mig frysande ut på stan för att äntligen handla julklappar. Men när jag efter ett par misslyckanden till slut hade lyckats hitta ett par Marimekko-nattlinnen åt Birgitta, var jag tvungen att ge upp – insåg helt enkelt att fortsatt julklappshandlande skulle innebära min egen undergång.

Så jag beslöt mig för att julklapparna till barnen och barnbarnen i år fick bli kuvert med pengar att handla själv för.

Mina övriga insatser inför jul är lika ynkliga. Men på julafton stapplade jag i alla fall upp till blomsterhandeln vid torget där man, en halvtimme efter stängning, troget väntade på mig för att leverera de vita syrener jag varje julafton ger till Birgitta. Därefter var jag in på Posten, som numera finns inne på ICA, där jag annars vägrar handla, och köpte frimärken till årets omgång julkort till Estland respektive Sverige. De las alltså i brevlådan först på julafton.

Alla vet hur viktigt min estniska barndoms syltakok är. Det gäller inte minst Birgitta, så i år var det hon som först beställde huvudingredienserna, fläsklägg och kalvkött, i den lilla gårdsbutiken med ekologiska produkter här i vår stadsdel, och sedan, när hon såg i vilket uselt skick jag var, också bar hem varorna.

Jag lärde mig att göra sylta på estniskt vis redan när jag var en liten pojke – min estniska mamma lät mig hjälpa till med upptrådningen av köttet, så jag har kunnat det här i praktiskt taget hela mitt liv.

Jag gör mycket julsylta – ingredienserna fördelas på tre stora grytor på spisen. Jag brukar använda mig av tre fläskläggar, i butiken skurna i mindre delar – observera att det är benen i läggarna som innehåller det bindemedel, som gör att syltan sen gelear sig, när den får svalna. På de här tre grytorna fördelar jag kalvkött, i vikt sammanlagt ungefär lika mycket som läggarna.

Sen häller jag i så mycket vatten att det täcker köttet, kokar upp och skummar av med en platt hålslev.

När kokvätskan sen är avskummad och påfylld, lägger jag övriga ingredienser i grytorna: i var och en ett par grovskurna gula lökar, ett par skalade och skivade stora morötter, ett par lagerblad och så faktiskt hela innehållet i små kryddburkar med svartpeppar, vitpeppar och kryddpeppar – i mitt fall går det alltså åt sammanlagt tre burkar av varje pepparsort – dessutom seltin. Ursprungsreceptet innehåller förstås salt, men jag som av läkare har fått rådet att hålla igen på saltet använder i stället seltin, och det går lika bra.

När det på nytt har kokat upp, drar jag ner värmen, kollar vattennivån – den sjunker, eftersom en del av vattnet kokar bort under det här långkoket – och fyller gradvis på med mer vatten. Grytorna ska i det närmaste vara helt fulla, så det blir rätt proportioner mellan kött och gelé – benen i fläskläggarna avger som sagt under koket bindämnen till gelén. Det här är ett riktigt långkok, tar flera timmar, så låt det för all del aldrig koka torrt!

Därefter tar jag upp bit för bit av lägg respektive kalvkött med hålslev och lägger över bitarna på ett stort emaljerat fat, där jag med hjälp av kniv och gaffel trådar upp dem grovt och avskiljer ben, fett och förstås morötter, lök och pepparkorn. Det upptrådade köttet lägger jag över i en stor stålbunke; de avskilda resterna kastas.

När allt köttet är upptrådat och samtidigt fördelat i mindre men ganska grova delar, rör jag om i bunken, så att kalvköttet och fläskläggen blandas.

Sen silar jag av kokspadet i de tre grytorna: samlar spadet (det som ska bli syltornas gelé) i något som man kan hälla ur och slänger lök, morötter och kryddor.

På Konsum har jag också köpt stora aluminiumformar att göra syltorna i. Jag gjorde bedömningen att det jag hade skulle räcka till tolv syltor, så jag fördelade även i år köttet på botten av tolv aluminiumformar och fyllde sedan på med avsilat kokspad.

Slutligen förslöt jag formarna med lock och bar, efter det att de hade svalnat av lite, ut dem på balkongen, för att kallna och stelna. Där kan man lägga dem i en kartong, placerade i våningar (med tidningar emellan) i en stor banankartong. Att ställa ut syltorna på balkongen för att stelna är en utmärkt metod. Men man måste skydda dem, så att man inte lockar dit stora fåglar, som också gärna vill smaka på syltan, om de kommer åt.

Med kokt potatis och saltgurka är det här en av höjdarna på vårt julbord.

När vi på julafton för första gången provsmakade årets estniska julsylta, var den faktiskt perfekt: gelédallrig men med mycket högt innehåll av kalv- och fläskkött. Och genom den kryddningen, mer riklig än min estniska mammas, har jag också gett en mer modern touche åt en maträtt, ursprungligen gjord i det estniska lantköket, där man inte kunde slösa med dyra kryddor på det hör viset.

Särskilt stolt är jag över att vår dotter Kerstin, som inte bara är bagare utan också lever upp till sitt efternamn, noggrant frågade mig om hur jag hade fått till den här syltan. Jag tror faktiskt att min estniska familjetradition på den här punkten kommer att föras vidare.

Vår julaftonsmåltid och juldagskalaset med barn och barnbarn bidrog alla vuxna till. Där fanns många läckerheter, men mitt tillstånd är heller inte nu sådant, att jag klarar att göra en rättvis selektion. Men jag kan väl få lov att nämna, att den ganska sparsmakade Viggo, dagen till ära iförd slips, sågs äta av Birgittas inlagda sill.

Men för att återvända till huvudtemat för den här julbetraktelsen: utan avsevärda insatser från framför allt husets båda damer, Birgitta och Kerstin, plus några även från de tillresta Mattis och Karins sida, hade det inte blivit någon jul i år.

För mig har julen, som ni mina kära läsare vet, ingen religiös innebörd, men julen som en högtid då man träffas och månar om varann är något att slå vakt om.

Och alla förstod mitt tillstånd, begrep också varför de fick kuvert med pengar i stället för det de hade skrivit ner på sina önskelistor. För lilla Ella gick nog den fulla innebörden av det där kuvertet hon fick upp först i dag. När jag i förmiddags för henne berättade, att man kunde få leksaker och böcker för de där konstiga lapparna hon fick från farfar, sken hon upp och ropade JAAAAA!

Ella är så stor och har varit hos oss så många gånger, att hon numera känner sig riktigt hemma här hos oss. Särskilt lyckat är det när hon, som nu, får träffa också kusinerna Viggo och Klara, som ju, i en och en halv vecka långa perioder, bor hos sin mamma här hos oss. Och de två lite äldre kusinerna är så snälla mot minstingen i familjekretsen, att det är en fröjd att se det. Under julkalaset lekte de hur mycket som helst med sin lillkusin, byggde bland annat koja i vår dubbelsäng i sovrummet – det tog ganska lång tid att få ordning där igen.

Matti hade varit till en av mackarna på Svartbäcksgatan och fyllt på bensin i den bil han hade fått låna av Karins pappa för att ta familjen till Uppsala, men sent på kvällen, när det var dags för hemfärd – de bor på Söder i Stockholm – startade inte bilen. Ingenting hjälpte. Med förhoppning om att det här kunde vara en effekt av den plötsliga stränga kylan beslöt man sig för att stanna över natten och sen prova på nytt nästa morgon (i dag).

Men bilen gick inte i gång i morse heller. Ingenting hjälpte. Inte konsultationer med Karins pappa/bilägaren. Inte tillkallande av en av Mattis gamla uppsalakompisar, Martin, och assistens av hans bilbatteri.

När Matti sedan ringde Karins pappa igen för att meddela den dystra nyheten – bilen skulle användas för frakt till ett annat julkalas i Stockholm – visade det sig att Karins pappa i alla fall har ett heltäckande kostnadsskydd/serviceavtal för sådant här, så Matti fick adress till en användbar verkstad och sedan hjälp att bogsera dit bilen.

Sen fick han liksom Karin och Ella ta tåget till Stockholm.

Var är Anna och hennes flickor då? Nej, vi har inte förskjutit dem. De är sjuka.

Presenterna väntar. Fast när det blir något tillfälle att överlämna dem återstår att se.

Här tar vi alla olyckor på en gång. På julafton, när vi skulle se en av filmerna i Pilsnerboxen 2, la DVD-spelaren plötsligt av, gick inte ens att öppna igen. Fast just det fixade Matti på nolltid: drog helt enkelt ur vägganslutningen, och sen kollade vi, att den aktuella pilsnerfilmen faktiskt gick i gång.