I dödens väntrum

30 december 2014 16:17 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 21 kommentarer

I söndags var även Anna här på julkalas hos oss tillsammans med döttrarna Sara, Amanda och Ella och hunden Sudden. Först i dag har jag dock kunnat smaka på hennes julklappsbröd av två sorter, efter ett förlorat dygn i mitt liv.

Jag hade lovat Birgitta och barnen att gå till doktorn med det samma efter helgerna, så på måndag morgon klev jag upp och gick, utan att först äta frukost, till Vårdcentralen, dels för den sedvanliga provtagningen för doseringen av Waran, dels för att få en bedömning av min ohälsa och lämplig medicinering av den. För det senare hamnade jag i en ganska lång väntekö.

Den kvinnliga läkare jag sen till slut fick träffa – ingen jag tidigare har mött – lyssnade bland annat på mina lungor och sa, att det troligtvis fanns vatten i den högra lungan, vilket inte föreföll osannolikt; jag har drabbats av det tidigare i år. Så jag fick omedelbart remiss vidare till Akuten på Akademiska tillsammans med en rekommendation om röntgenbesiktning av lungorna.

Allt det här är logiskt och rationellt, även om jag själv hade trott att besöket på Vårdcentralen skulle ända i ett recept på en mer effektiv hostmedicin.

Jag har långvarig – och god – erfarenhet av flera av klinikerna på Akademiska, men Akuten hade jag aldrig tidigare varit på. Den visade sig vara ett Inferno, vilket säkert hade att göra med att ingen uppenbarligen hade räknat med den anstormning som drabbade den första vardagen efter alla helgerna.

Man fick ta kölapp och sen sätta sig i en vänthall full av människor, så många att alla inte alltid fick sittplats trots att den här vänthallen var biografmöblerad med rad efter rad av stolar.

Så småningom blev det i alla fall min tur att i en samtals/bedömningslucka redogöra varför jag var där, ett samtal som ändade i att jag blev godkänd.

Fast det betydde inte att jag blev insläppt. Jag fick sitta kvar för att bli uppropad. Den här väntetiden drog ut, och jag hann faktiskt somna flera gånger innan jag blev en av de utvalda.

Läget där inne på Akuten var obeskrivbart – kaotiskt är ett för milt ord. Det låg människor precis överallt, alltså även ute i gångarna och längs informationsdisken. Personalen var otroligt stressad – märk att jag inte förtalar den; jag begriper fullt ut dess pressade situation. Till bilden av Inferno bidrog sådant som att en del av de intagna att döma av orörlighet eller ständigt mekanikt upprepade rörelser såg ut att befinna sig i dödens väntrum. På avstånd hördes en mansröst om och om igen skrika ”Jag vill hem!”, ”Jag vill hem!”. I början av natten ropade en man i närheten av mig om och om igen ”Jag vill kissa!” till dess att en kvinnlig anförvant till en annan patient helt resolut hämtade någon ur personalen och den personen hjälpte honom med ett bäcken.

Att personalen under de här omständigheterna måste koncentrera sig på sina egna mest akuta uppgifter är begripligt, åtminstone för mig som inte hörde till dem som var mest illa däran, men jag medger att jag började känna av en viss irritation när det dröjde, innan jag ens fick träffa en sköterska eller ett biträde – jag vet inte vilket – som förhörde sig om mitt tillstånd och tog ett antal prover. Hon agerade också föredömligt raskt när jag berättade, att jag är diabetiker och ännu inte hade fått något i mig: Strax fick jag ostsmörgås och osockrad nyponsoppa.

Sen skulle det bli fler omgångar ostsmörgåsar och osockrad nyponsoppa – Akuten har nämligen ingen servering av vanlig sjukhusmat. I motsats till vad jag hade hoppats blev jag nämligen kvar där mycket längre än vad jag naivt hade trott – och ingen jag frågade kunde heller ge mig besked om vad som skulle ske med mig och varför. Jag fick också flytta hit eller dit flera gånger.

Runt midnatt – jag har inte antecknat tiderna – fick jag äntligen träffa en läkare. Om jag har förstått saken rätt, berodde den här tidsutdräkten på att det bara fanns en läkare i tjänst, och han måste – helt naturligt – prioritera de mest akuta fallen. Den läkare som jag bara såg skymta förbi fick jag själv över huvud taget inte träffa; den som slutligen tog sig an mig måste ha gått på nattpasset.

Den unge läkare jag till slut fick ett samtal med gjorde både yrkesmässigt och personligt ett gott intryck på mig. Han tvivlade på att den möjliga vattensamlingen i lungorna hade ett direkt samband med den akuta infektion jag hade drabbats av, men tyckte att jag ändå borde skickas till röntgen för kontroll.

Sen blev det som vanligt (för den här miljön) igen: Läkaren hade antytt, att jag eventuellt, efter lungröntgen, kunde skrivas ut, men när det sedan dröjde och jag försökte fråga personal, fanns det ingen som visste, när den här undersökningen skulle bli av.

Så till slut drog jag – i viss beredskap: sjukhusskjorta på överkroppen men iförd långbyxor och strumpor – sjukhustäcket över mig och lyckades, trots det oväsen som pågick omkring mig, också somna. Dess förinnan hade jag fått mina kvällsmediciner – läkaren hade fått låna min aktuella läkemedelslista, på vilken jag i marginalen hade fört ut uppgifter om när under dygnet jag ska ta respektive medicin.

Runt fyra på morgonen – jag har som sagt inte fört exakt tidjournal – väcktes jag plötsligt och upplystes om att nu hade jag fått tid för undersökning på Röntgen. En pigg ung dam skjutsade mig dit, en trappa upp, i sängen.

Röntgen skötte sitt värv snabbt och effektivt, och på nolltid var jag och min säng tillbaka på Akuten. Där rådde vid den här tidpunken på dygnet ett nästan skrämmande lugn, så jag somnade omedelbart om.

Strax efter sex väcktes jag av en läkare, och han kunde nu ge besked:

Det fanns mycket riktigt en del vatten i lungorna, men det borde försvinna, om jag höjde morgonintaget av Furix från en till två tabletter. (Jag kan berätta att redan det nuvarande intaget av Furix starkt befrämjar lusten att kissa.)

Mot hostan skrev han ut en mer kraftfull medicin, som bland annat innehåller något morfinpreparat. (Hustrun är just nu nere på stan och handlar och har lovat att, med stöd av mitt leg, hämta ut medicinen.)

Sen fick jag en ostfralla igen, den här gången tillsammans med en mugg rykande hett te, och så bar det hem i en sjukhustaxi.