Estland: Stor ledning för borgerliga Reformpartiet

16 december 2014 17:29 | Politik | Kommentering avstängd

I TNS Emors decembermätning stiger det ledande borgerliga, delvis nyliberala regeringspartiet Reformierakond (Reformpartiet) till sin högsta nivå på två år, 32 procent. Det är snart val i Estland, och det här är till och med högre än partiets valresultat 2011, 28,6 procent.

Dess lite omaka koalitionspartner Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) backar något och hamnar i den här mätningen på 21 procent, vilket fortfarande är över partiets resultat i 2011 års val, 17,1 procent men långt under det stöd partiet har fått i vissa tidigare mätningar. Kanske har partiets förvärv av kända ryska och ukrainska kandidater ökat SDEs popularitet i Estlands stora invandrargrupp – men det här kan ju också ha fått purester att fjärma sig från partiet. Fast det här är bara gissningar – jag har inte tillgång till basdata i den aktuella undersökningen.

Intressant i det här perspektivet är att också det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) ligger så pass lågt. Partiet är, med 23 procents stöd, visserligen aningen större än Socialdemokraterna, men det här partiet har tidigare under vissa perioder kunnat tävla med Reformierakond om förstaplatsen bland de estniska partierna. I 2011 års val fick Centern stöd av 23,3 procent, men det har periodvis legat mycket högre än så.

Trea i valet 2011 låg det nationalkonservativa och kristna Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) med 20,5 procent. Numera är partiet landets fjärde största parti – i den aktuella mätningen får det stöd av 16 procent.

Har de borgerliga så kallade kulturpolitikerna ens läst Lyrikvännen eller Fronesis?

16 december 2014 15:37 | Media, Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Består Riksdagen – och för den delen regeringen – numera bara av politiker för vilka ett vitalt kulturliv ingenting betyder?

Själv har jag, eftersom det är sakfrågorna jag är interesserad av, tidigare kritiserat företrädare för den röd-gröna regeringen. Och nu, när det borgerliga budgetförslaget har vunnit över regeringens, är det bara att konstatera, att vi har hamnat ur askan i elden.

Den borgerliga kulturbudgeten, som symptomatiskt nog vann med hjälp av de kulturpolitiskt skvatt galna Sverigedemokraterna, innebär klara försämringar jämfört med den röd-gröna som föll. En just nu i hela Kultursverige med rätta diskuterad försämring är det näst intill helt bortbantade stödet till kulturtidskrifter. Att man inte slog till med att helt ta bort det är inget försvar. Det statliga stödet betyder så mycket för tidskrifterna i fråga, att också den nu budgeterade nedskärningen kommer att få drastiska konsekvenser: En del tidskrifter kommer att läggas ner. Andra kommer att möta dem med färre sidor och nummer och, vilket är mest motbjudande, genom att dra ner arvodena till de ofta kvalificerade medarbetarna till ingenting eller kaffepengar.

Också tidskrifter som jag själv har prenumererat på allt sedan starten drabbas, men det är inte det som gör mig så heligt förbannad. Jag hör själv till kategorin, som skulle klara en högre prenumerationsavgift, men Lyrikvännen skulle mista prenumeranter i grupperna studerande och andra mindre bemedlade.

Jag ser att min gamle bekanting Mats Johansson (M) föreslår, att tidskrifterna i fråga ska möta detta genom att övergå till publicering på nätet.

En hygglig andel av Lyrikvännens prenumeranter skulle förmodligen följa med också vid en sådan övergång, men jag tror att nyrekryteringen gradvis skulle leda till allt färre nytillkomna läsare, på sikt till en märkbart lägre upplaga.

Ännu större är där risken för en annan av de tidskrifter som jag också har följt sen starten, Fronesis. Kvalificerade texter av den typ som publiceras där är enligt min mening närmast oläsbara på nätet.

* * *

Senaste Lyrikvännen, nummer 6 2014, har som huvudtema den nyss bortgångna författaren Birgitta Stenberg, som jag själv först läste i den syndikalistiska Dagstidningen Arbetaren.

Jag läser alla dikterna i det här numret för att hitta något som skulle passa som avslutning på texten ovan, den som handlar om politiker som inte förstår vikten av kultur.

Och så hittar jag en dikt, som passar min sinnesstämning, skriven av flamländaren Stefan van de Bremt, introducerad och tolkad av Lasse Söderberg, som jag först läste redan under min gymnasietid i Sundsvall:

Trender

Tidningsrubrikerna mumlar
inte mer. De
skriker.

Penningplacerarna gäspar
inte mer. De
sparar.

Vargarna ylar
inte mer. De
bits.

* * *

Sex nummer av Lyrikvännen samt varje ny bok ur Lilla serien får du direkt hem, om du prenumererar: privatpersoner 320 kronor, de som är under 25 år 270 kronor och institutioner 500 kronor för ett år. Kontakta Nätverkstan: ekonomitjanst@natverkstan.net.

Björn Afzelius

16 december 2014 8:59 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Björn Afzelius (1947-1999) hörde till de sångare/låtskapare jag skrev om under min tid som musikrecensent i Aktuellt i Politiken (s). Jag har alla hans skivor, både de egna plattorna och de han gjorde tillsammans med Mikael Wiehe.

Han tillhörde, utan att vara sekteristisk, den politiska vänstern men blev som låtmakare och skivartist mycket älskad – om det senare vittnar två och en halv miljon sålda skivor och det faktum att han har gjort låtar som också har spelats in av svenska dansband.

* * *

I AiP nummer 3 1977 (10 februari) fanns i en samlingsrecension, ”Rock från Göteborg och Luleå”, följande:

Björn Afzelius’ ”För kung och fosterland” (Nacksving 031-7, distribution Plattlangarna, 1976) innehåller ännu mer rockmusik. Det är en bra platta med texter som mestadels står långt över genomsnittet. Dock – texterna präglas av en häftig svartsyn, som åtminstone jag till slut reagerar mot gnom att värja mig.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 20 1979 (29 november) fanns följande:

Björn Afzelius

Björn Afzelius är en artist man aldrig tröttnar på; varje ny platta innehåller några låtar som förmår överraska.

Till lusten att lyssna bidrar Björns förmåga att variera musik och texter. På ”Bakom kulisserna” (Nacksving 031-22, distribution Plattlangarna, 1979) inleder han med en suverän blues, ”Luffarblues” med sitt lite resignerade konstaterande: ”Man har sett så mycket skit, ändå är man inte gammal.” ”Arvidsson på svetsen” är rolig och går i countrystil. I ”Balladen om K” är musiken akustisk – Björn kunde sjunga den mindre korthugget, tycker jag dock. ”Brukshotellet”, musikaliskt en svårbeskrivbar blandning, tycker jag mycket om. ”Sundsvall By Night”, en bra rocklåt, har en utmärkt, realistisk text. Den gamla ”The American Way”, nog plattans bästa låt, upphör inte att fascinera med sin kombination av sugande countryblues och nästan outhärdligt hemska text.

* Björn Afzelius bidrar också med tre låtar på Lilla Nacksvingsligans och RFHLs LP ”Från flykt till kamp” (Nacksving 031-15, distribution Plattlangarna). Afzelius är mycket överlägsen till exempel Lars Aldman som också står för tre låtar på den här LPn. Jämför till exempel Afzelius’ ”Klasslåt” med Aldmans egendomliga ”Pep Talk”. Men Nationalteaterns ”En kugge i systemet” är stark den också.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 3 1980 (7 februari) fanns följande:

Björn Afzelius

Jag skulle hyckla om jag hävdade att Björn Afzelius har förlorat på att göra en LP på engelska i stället för svenska. (Det är inte fråga om en internationell lansering; det är en utbytesskiva för den gryende engelska musikrörelsen.) Tvärt om upplever man musiken starkare på ”Another Tale To Tell” (Nacksving 031-27, distribution Plattlangarna, 1979) än på Björns senaste plattor. Det är inte bara sången det beror på, alltså att man inte blir lika fixerad vid texten, utan också på det faktum att flera av låtarna görs på ett rockigare sätt än på de svenska originalplattorna. (”Nothing Personal” är ett exempel.)

Vilken rockplatta alltså! ”Johnny Boy” är mycket bra, ”Friday Nite At Seven” skitbra rock för att uttrycka sig rakt på sak, ”Strike Meeting” svänger som tusan. Och ”For King And Country” har genomgått en lätt förvandling, fått en annan puls och därmed en ny dimension.

* * *

I en sammelrecension i Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1981 (8 januari)

Begåvningar

fanns följande:

Björn Afzelius, en annan av musikrörelsens stora begåvningar, överraskar med att göra en country-LP, ”Globetrotter” (Nacksving 031-36, distribution Plattlangarna, 1980). Det är ett roligt grepp, men jag har bara hittat ett par saker som jag faller för: ”Evelina” (bra musik) och sista solot i ”Tankar i Ligurien”.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1981 (7 maj) publicerar jag en två sidor lång översikt över

Svensk rock

Många bra, professionella artister behöver heller inte göra någon bra LP. Med risk att bli beskylld för politisk bedömning: Den LP VPKs ungdomsförbund Kommunistisk Ungdom har gett ut, ”Samlade krafter” (Avanti AVLP 05, distribution Plattlangarna), känns märkvärdigt stum trots att Mikael Wiehe & Kabaréorkestern, Herr T och hans spelmän, Elektriska Linden, Pierre Sröm och Göteborgs visgrupp medverkar. Riktigt bra är bara Björn Afzelius med Nationalteaterns ”Barn av vår tid” och med ”Nattlig visit”.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1982 (10 juni) hittar man följande i en sammelrecension med rubriken

Artister

Ännu bättre är Björn Afzelius’ ”Innan tystnaden…” (Transmission/Nacksving TR 031-42, distribution Plattlangarna, 1982); den är nog Björns bästa solo-LP. Den börjar med ”Medan bomberna faller”, en text fyllda av oerhörd vrede till kraftfull rockmusik och slutar med ”Till min kära” som har en melodi som skapar ett enormt sug efter nya och åter nya omlyssningar. Låt tre, ”Häxjakt”, är underbar rock n’ roll, där speciellt Bengt Bygrens piano är något extra att lyssna på. Det balladartade, avskalade pianospelet i ”Man kan inte äga varann” är också fint. Texterna är genomgående bra och känns angelägna även i dom fall då man har invändningar att göra.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1983 (13 januari) hittar man följande i en sammelrecension med rubriken

Svensk rock

Självfallet menar jag inte att man måste kopiera. Det gör till exempel inte Björn Afzelius & Globetrotters när de på dubbel-LPn ”Danska nätter” (Nacksving/Transmission TR 031-48, 1982), distribution Plattlangarna) spelar Dylans ”Flickan från landet i norr”; det är en utmärkt version. (Därutöver finns en liten slinga av ”Hey Mr Tambourine Man” på sidan tre.) Björn Afzelius spelar dessutom en alls inte oäven version av ”The Weight”, en låt av Dylans gamla kompband The Band. Där och i flera andra låtar – ”Klasslåt”, ”The American Way”, ”Feberdansen” – firar Bengt Bygren triumfer med sitt klaviaturspel. Flera låtar av Afzelius själv görs här i nya, ofta rockigare versioner, som faktiskt låter riktigt bra: ”För kung och fosterland”, ”Tankar i Ligurien”, ”Evelina”. Den här dubbel-LPn (till lågpris) rekommenderas!

* * *

Afzelius

är rubriken över min recension i Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1984 (26 april):

”Exil” (Nacksving/Transmission TR 031-54, distribution Plattlangarna, 1984) kallar Björn Afzelius sin senaste LP. Musiken har fått en ny klang genom Olle Nybergs inträde i Globetrotters på orgel.

Sidan ett består mest av rockmusik av varierande slag, från dånande, larmande sådan i titellåten (som är utmärkt) över mer traditionella grepp i ”Ikaros” till ”Isabelle” med dess lugnare andhämtning och ”Europa” som nästan smakar dansmusik. Även texterna innehåller utmärkta element: ”Det är en sanning, bland många andra, / att i varje form av kamp / finns det några som, när man lyckas, / alltid råkar gå längst fram. / Men om stridslyckan plötsligt vänder, / och när viljan är allt man har, / och man söker dom främstas händer / finns dom inte längre kvar”, sjunger Afzelius. Samma låt rymmer dock också språkliga taffligheter som ”Opportunister gå hem! / Ni var aldrig min vän!” Och den i och för sig sympatiska texten i ”Exil” har en text som inte stämmer med ett barns sätt att uttrycka sig.

”Hiroshima” på sidan två, med dess långa instrumentalinledning och dess japanska ton är i det stora hela en mycket bra låt. Och Bertil Goldbergs gamla ”Folkets kamp (är folkets hopp)” ger Afzelius här en ny, österländsk klang.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1984 (26 april) finns också en recension av Björn Afzelius’ sångbok.

Böcker

Mikael Wiehe finns representerad i ”Tidens sångbok”, däremot inte Björn Afzelius. ”Sånger av Björn Afzelius Volym I 1974-1979” (Amtra Musik, Air notdistribution) innehåller Björns sånger alltifrån Hoola Bandoola Bands LP ”Vem är det som är rädd?” till Björn Afzelius’ egen LP ”Johnny Boy” samt dessutom sånger som har förekommit på olika samlingsplattor. Utöver texter återges ledstämma, pianoackompanjemang och gitarrackord.

* * *

Björn Afzelius lärde jag aldrig känna personligen, men jag har mött honom i två överraskande sammanhang.

Björn var mycket populär också i grannländerna Danmark och Norge, och vid besök – i egenskap av de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare – hos våra systerpartier där har jag mött Björn i för mig mycket oväntade sammanhang.

Vid ett tillfälle gav han en konsert för Socialdemokratiets partikongress i Danmark. När den var slut, sålde han egna signerade skivor och sångböcker. Jag var framme hos honom och hälsade och handlade, fick också det jag ville ha med hans namnteckning.

Vid ett annat tillfälle var jag på valvaka hos Arbeiderpartiet i Norge. Med den position jag på den tiden hade, leddes jag in i partiets innersta krets. Tillsammans med partiordföranden och den övriga partiledningen satt där också Björn Afzelius!