Chuck Berry på Chess, sent 1950-tal
11 december 2014 17:56 | Musik | 9 kommentarerNär Chuck Berry, född 1926, 2014 fick Polarpriset, uteblev drottningen från prisutdelningen på grund av att Berry en gång i världen hade haft sex med en 14-årig flicka, som han hade anställt och som dessutom var prostituerad. Det här är för övrigt inte den enda fläcken på hans privata vandel: I mitten av 1940-talet satt han inne för väpnat rån.
Jag vill inte bagatellisera det här – inget av det här överensstämmer med min privata moral – men det är svårt att komma förbi Berry, om man ska beskriva det sena femtiotalets nya fenomen inom populär- och dansmusiken, rock n’ roll, och dess rötter i rythm ’n blues och andra närliggande musikriktningar. Det som hände då var inget mindre än en revolution inom populärmusiken.
Jag minns fortfarande vilket nästan bombliknande genomslag ”Rock Around the Clock” med Bill Haley under min gymnasietid fick i filmen ”Vänd dem inte ryggen”, men redan på klassträffar i realskolan spelades skivor med musik som ledde fram till det här. Och när jag gjorde lumpen i Sollefteå 1958-1959 hade jag en kompis på luckan som rockade loss vid en kompaniafton.
”Best of the Chess Years” (Not Now Music NOT3CD086, 2012) är en 3 CD-samling med Chuck Berry’s låtar från de här åren, många av dem klassiker i sin genre.
De här skivorna innehåller – som jag ska återkomma till – ganska mycket i de varierande stilar som utmärkte tidens kommersiella musik på skiva, men åtskilligt (dessutom komponerat av Berry, om än ibland med inlån från andra – ”Maybellene” med drag av ”Ida Red” är ett exempel – går helt enkelt inte att komma förbi, om man ska skriva rockmusikens historia.
Vi kan ju börja med att nämna en låt som man, om man så vill, kan tolka som en fäbless för det jag startade med att skriva om, ”Sweet Little Sixteen”. Men raden av låtar som i någon mening hör hemma i rockens Hall of Fame kan göras lång: ”Johnny B Goode”, ”School Days (Ring, Ring Goes the Bell)”, ”Memphis, Tennessee”, ”Let It Rock”, ”Back In the USA”, ”Roll Over Beethoven”, ”Route 66”…
Hans inflytande på annan, musikaliskt mycket mer utvecklad rockmusik är stor. Beatles upptäckte honom tidigt och tog starka intryck av hans musik, spelade själva in ”Roll Over Beethoven” och ”Rock and Roll Music”, och Paul McCartney skapade med en smula bistånd av John Lennon den underbara repliken ”Back In the USSR”. Rolling Stones har gjort en version av hans ”Carol”, och så vidare.
Samtidigt har Chuck Berry, eftersom han är en kommersiell sångare, sjungit in låtar, lite rockiga men i grunden i andra genrer: ”Together (We’ll Always Be)” (foxtrot), ”The Way It Was Before” (med manskör!), ”It Don’t Take But a Few Minutes”, ”Vacation Time”, ”Thirteen Question Method”, ”Diploms for Two”, ”It Don’t Take But a Few Minutes” och ”Vacation Time” (schlager), ”Worried Life Blues” och ”Down the Road a Piece” (blues), ”Blues for Hawaiians” (instrumental) i hawaiistil, ”That’s My Desire” (latino). ”Broken Arrow” låter lite som ”Old MacDonald”. Och ”Guitar Boogie” behöver jag väl inte etikettera. Allt det här är verkligen inte min musik, men jag nämner det heller inte i någon nedsättande avsikt – skivorna med Chuck Berry är mycket intressanta om man är intresserad av musikutvecklingen i vid mening i riktning mot rock n’ roll.
Och i den utvecklingen spelade Chuck Berry och hans gitarr en roll som man måste nämna.
9 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Tack för intressant översikt av Chuck Berry, som aldrig kan förbigås i populärmusikutvecklingen.
Livet ut behöll John Lennon en alldeles särskild förkärlek för 50-talsrocken, som ju slog igenom som musikstil när han var i mellersta tonåren. Ingen musik kunde väl överträffa den i hans öron, och han återvände ständigt till den i sin egen musik.
Men just den finurligt pastischerande ”Back in the U.S.S.R.” har nog inte John Lennon skrivit någonting av – den bör till så gott som 100 procent vara skriven av Paul McCartney.
Comment by Magnus Andersson — 2014 12 14 1:35 #
Bra det du skrev om Chuck Berry – i min PRO-rockkör fick damerna lite ”moralpanik” när vi skulle ha CB på repertoaren, men det kanske går lättare om jag refererar till dina rader.
Comment by Örjan Widmark — 2014 12 14 11:33 #
Till Magnus Andersson: Tack för påpekandet – här följde jag ett sidospår i mitt eget minne, som inte alltid är att lita på. När jag nu kollar, tillskrivs låten Lennon och McCartney, men så var det ju ofta. Jag ska modifiera min text.
Comment by Enn Kokk — 2014 12 14 12:40 #
Till Örjan Widmark: Min poäng i fråga om det du tar upp är alltså följande: Chuck Berry gjorde en del moraliskt högst tvivelaktiga saker. Där är han en bland andra.
Men som skapare av populärmusik, framför allt tidig rock n’ roll, är han en person som det är svårt att komma förbi. Och det är ju hans musikskapande vi här ska ta ställning till.
Comment by Enn Kokk — 2014 12 14 12:53 #
Chuck Berrys kriminella bakgrund är förstås förkastlig liksom säkert många andra konstnärers, inte minst rockmusikers, men om hans o ev. andras konst ska bannlysas fördenskull? Ja, det beror väl på… Hans musik är självklar i vår repertoar.
Comment by Örjan Widmark — 2014 12 14 18:07 #
Nejvisst, det finns inga Beatles-låtar där upphovsmannen anges som enbart Lennon eller enbart McCartney.
När John Lennon och Paul McCartney mycket unga började samarbeta som låtskrivare, kom de överens om att sätta ”Lennon–McCartney” som upphovsmän till alla sina låtar, oavsett om en låt verkligen var skriven gemensamt eller om den ene hade skrivit den ensam.
Och de höll fast vid överenskommelsen. Det står ”Lennon–McCartney” på alla skivorna (”McCartney–Lennon” på den första LP-n – de hade inte bestämt sig för ordningen!), trots att de allra flesta låtarna har antingen Lennon eller McCartney som huvudsaklig upphovsman. Bara ett knappt tjog av alla Lennon–McCartney-låtar är verkligen väsentligen skrivna av båda.
Till och med på Lennons första solosingel ”Give Peace a Chance” (som är inspelad tillsammans med Yoko Ono på ett hotellrum i Montréal under makarnas fredsturné i juni 1969, och som det är uppenbart att Paul McCartney inte har något med att göra) anges upphovsmännen som Lennon/McCartney.
Engelska Wikipedia har en intressant artikel om samarbetet.
Och Per Myrsten i Uppsala har sammanställt en fullständig lista över huvudupphovsmannen till varje Beatles-låt.
Genom att studera hans statistik för varje LP kan man möjligen ana hur dominansen i gruppen gradvis övergick från Lennon – odisputerad ledare under de första åren – till McCartney omkring 1966: På A Hard Day’s Night 1964 har Lennon skrivit 10 låtar, McCartney 3. På Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band 1967 har McCartney skrivit 8 låtar, Lennon 3.
Som ”meta-låt” är ”Back in the U.S.S.R.” är intressant på flera sätt. Paul McCartney skrev den när han var på meditationsläger i norra Indien våren 1968 tillsammans med bland andra Mike Love i The Beach Boys – och både Beatles’ stämsång i Beach-Boys-stil och texten alluderar på Brian Wilsons och Mike Loves ”California Girls”, fastän förlagd till Sovjetunionen; i stället för flickor från olika delar av USA sjunger McCartney om flickor från Ukraina, Moskva och Georgien. Ytterligare en referens till amerikansk populärmusik – och Sovjet – är förstås den ordlekande anspelningen på Hoagy Carmichaels och Stuart Gorrells ”Georgia on My Mind”.
(Lika kuriöst som kusligt är att ”Back in the U.S.S.R.” är inspelad den 22 augusti 1968, dagen efter Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien.)
Särskilt om man lyssnar på Beatles’ ursprungliga monomixning av ”Back in the U.S.S.R.”, gjord genast efter inspelningen, hör man att den är en låt som till stor del drivs framåt av McCartneys rockpiano – ”Back in the U.S.S.R.” är allt musikaliskt lika mycket inspirerad av Little Richard eller Jerry Lee Lewis som av Chuck Berrys ”Back in the U.S.A.”. (På den sedan länge mera kända stereomixningen, som är gjord nästan två månader senare, har pianot förpassats till en betydligt mindre framträdande plats i ljudbilden. Jag misstänker att du inte har monoversionen av skivan, men jag vet att Matti har den!)
Sammantaget är alltså ”Back in the U.S.S.R.” späckad med, eller helt uppbyggd kring, referenser till klassisk amerikansk rock och pop, och passar därmed väl för att inleda en LP där Beatles’ stilpalett på ett ibland nästan halsbrytande vis speglar en stor del av den västerländska populärmusikens genrer under det föregående halvseklet.
Comment by Magnus Andersson — 2014 12 15 0:51 #
Till Magnus Andersson: Jag borde förstås ha kollat – mitt enda försvar är att det här var ett sidospår i en recension av en Chuck Berry-box.
Comment by Enn Kokk — 2014 12 15 9:15 #
Det är ju helt försvarligt, och ingen vet nu exakt vem som har skrivit vad – till och med de två upphovsmännen själva är/var i efterhand oense i fråga om några titlar.
Därtill har du alldeles rätt i så måtto att det i de flesta fall fanns någon form av input från både Lennon och McCartneys sida – de där listorna jag hänvisar till redovisar ju bara huvudupphovsmannen till varje verk, men något bidrag, större eller mindre, kan man ändå ofta räkna med att den andre har lämnat i den kreativa processen.
Men jag tyckte att det var ett roligt tillfälle att få skriva en liten exkurs här.
Comment by Magnus Andersson — 2014 12 15 10:06 #
Till Magnus Andersson: Du är alltid välkommen att göra det, kunnig som du är!
Comment by Enn Kokk — 2014 12 15 10:25 #