Robin Hood som riktig rövare

Under mina pojkår var Robin Hood en av de självklara hjältarna.

Robin Hood-gestalten har följt mig genom livet, som hjälte i böcker, i en rad filmer och i serieversioner. Jag har mött honom i Walter Scott’s ”Ivanhoe” och i Howard Pyle’s och i svensken John O Ericssons pojkböcker, givetvis också senare i Walt Disney’s filmversion. Men när jag i fredags efter premiären på ”Robin Hoods hjärta” mötte en av våra kommunalpolitiker (S), till åldern mycket yngre än jag, visade det sig, att han för sin del till min förvåning tidigare bara hade tagit del av disneyversionen.

Publiken – oftast yngre än jag och med barn i sällskap – jublade åt David Farr’s och den isländska teatergruppen Vesturports scenversion av historien om Robin Hood, ”Robin Hoods hjärta”. Den här versionen av Robin Hoods äventyr skiljer sig i flera viktiga avseenden från den etablerade bilden av Robin Hood, de fattigas vän i nöden – men man måste då genast tillägga, att även om Robin Hood en gång i urtiden har funnits, vet vi egentligen mycket lite om honom. Nå, här hamnar han till slut på rätt sida i alla fall, fast detta är till stor del Marion’s fötjänst; det är hon som är rättrådig.

Den här pjäsens stora charm har väldigt mycket att göra med det vi betraktar som ram, utanverk: Scenen är Sherwoodskogen med täta lövverk som döljer rövare och de rep som är deras överfallsredskap. Skådespelarna fäktas, gör volter, är i ständig rörelse. Vi ser en och annan av de agerande slukas av ett flammande helvetesgap (ett vulkaniskt isländskt slukhål?); andra dyker upp ur en damm i skogen. Också ljudnivån på scenen är ofta öronbedövande.

För den beröm värda scenografin står Gisli Örn Gardarsson. Koreograf, i programmet benämnd slagsmålsinstruktör, är Kevin McCurdy. Översättningen till svenska har gjorts av Bengt Ohlsson, och för dramaturgin står Åsa Lindholm.

Rollen som Robin Hood, här alltså mycket mer av en rövare än i de böcker och filmer jag nämner ovan, kreeras av Logi Tulinius. Han blir betuttad i jungfru Marion (Emelie Wallberg), men eftersom han har en ganska antikverad syn på vad tjejer kan – de kan till exempel inte bli rövare i skogen – klär hon ut sig i manskläder och kallar sig Martin samt slåss som en riktig karl som det brukar heta. Robins antagonist, också i fråga om Marions gunst, prins John, spelas utmärkt av Robin Keller. Nämns bör också Marions hjälpreda Pierre (Mathias Olsson), understundom feg men vinnande i längden.

Hur det hela slutar? Jo, Robin och Marion får varann, i det senare fallet trots farsans inledande motstånd. Det blir en happy end, fast mer komisk än romantisk.

Höstpsalm

På Namn och Nytt i Dagens Nyheter hittar jag en text, insänd av Staffan, Umeå (Ling?):

Höstpsalm

Jag kom att bläddra i en gammal psalmbok och stötte på psalm 477 från år 1774. Den står under rubriken ”Hösten”. Jag fastnade för den underbara och alltjämt giltiga beskrivningen av det annalkande mörkret. Vers ett lyder:

Med hastat lopp och dunkelt sken
oss solen snart förlåter,
att uppgå sorgelig och sen
på mulna fästet åter.
Förbi är årets sköna tid,
och stormar störa bygdens frid,
och täta skurar svalla.
Den sista blomman lutad står,
och i den mulna höstens spår
de gula löven falla.