Vägen ut ur dagens politiska träsk är kanske ändå inte att likvidera den klassiska socialdemokratin

Jag hör inte till dem som nu är störtförvånade över Sverigedemokraternas besked i Riksdagen i dag. Deras taktik att först hålla övriga partier och inte minst media på halster har, sen när beskedet kom, gett maximalt och avsett genomslag. Partiet framstår nu, hos deras egna så väl som hos dem som attraheras av deras perspektiv på invandring och flyktingskap utan att hittills ha tagit steget till SD fullt ut, som den enda garantin för en i detta enögda perspektiv rimligare politik.

Att de i denna fråga mer balanserade men i övrigt konkurrerande partierna inte har sett eller inte har låtsats se den här fällan är mer märkligt.

Hur kunde det bli så här?

Jag har nu, med någon veckas mellanrum, varit på möten med först Svartbäckens socialdemokratiska förening, sen Uppsala arbetarekommun, där valanalys har varit en av huvudpunkterna på dagordningen. Föredragningarna har haft många förtjänster och de har förstås präglats av den begripliga glädjen över att de borgerliga har fått släppa makten.

Men de har på något sätt missat det faktum att den nya rödgröna majoriteten i Uppsala (och ännu mer den nya rödgröna regeringens underlag, en minoritet i Riksdagen) som ledande kraft har en socialdemokrati, som är en skugga av sitt forna jag. Som jag sa på vårt sosseföreningsmöte: I det sextio- och sjuttiotalssverige som är min egna främsta politiska referensram, var redan ett valresultat för (s) på 40 procent nära en katastrof. För många av de aktiva i dag verkar också resultat på den nivån vara mytisk historia: ”Tiderna är andra nu.” Men se västerut, på Norge! Där ligger Arbeiderpartiet nu i mätning efter mätning över 40-procentsstrecket, senast bekräftat i ett Poll of polls i dag.

Det regeringsprogram Stefan Löfven har lagt fram har många förtjänster. Fäller nu en riksdagsmajoritet bestående av de borgerliga plus SD S-MP-regeringen, de borgerliga på grund av sitt motstånd mot de inslag av helt rimlig radikalism som blev resultatet av förhandlingarna med Vänsterpartiet, SD förutom av hat mot invandrings/flyktingpolitiken också av hat mot MP, är det långt ifrån säkert att de borgerliga kommer att få poäng för det här i kommande opinionsmätningar.

Det nu hotande kaoset är naturligtvis ändå bekymmer nog för socialdemokratin.

Men själv tror jag att socialdemokratin måste sätta sig ett mer långsiktigt och faktiskt viktigare mål, att återta rollen som samhällsbärande parti.

Och då påminner sig den som kan någonting om det här partiet och dess historia, att stora delar av det som är röd-grön politik i vid mening historiskt drevs av en vida mer framgångsrik socialdemokrati.

Att vi, tidvis hårt och brutalt, bekämpade gamla tiders kommunister är begripligt och försvarligt. Men när dagens Vänsterparti tar över gamla socialdemokratiska mål som vård, skola och omsorg i samhällets egen regi, reagerar många av dagens partiföreträdare (s) som om de hade mött pesten.

Trots lite sprattel i skogsbrynet har Socialdemokratin lämnat det gröna fältet åt Miljöpartiet – bortglömt är att 1990 års socialdemokratiska partiprogram var ett röd-grönt program i begreppets bästa mening; det innehöll till och med kärnkraftsavveckling.

Redan i jämlikhetsprogrammet från 1969 och sedan i 1975 och 1990 års partiprogram införlivades ett radikalt jämställdhetsperspektiv i socialdemokratins tänkande. I många avseenden kan Feministiskt initiativs framryckning ses om ett resultat av socialdemokratiska försummelser på det här området.

Till detta finns åtskilligt mer att tillägga, till exempel att bästa sättet att hålla Folkpartiet på mattan inte nödvändigtvis är att göra socialdemokratin till en socialliberal rörelse.