Sommar i P1 med Bi Puranen

Musiken i Bi Puranens Sommar fångar mig omedelbart, när hon startar med att spela ”Colours” med Donovan. Sen följer mycket som jag gillar: ”Autumn In New York” med Bernt Rosengren & Berndt Egerbladh, Paul Simon & Ladysmith Black Mombazo, Kent & Jojje Wadenius, den helt underbara ”Boeves psalm” med Lars Hollmer, ”Don’t Give Up” med Peter Gabriel & Kate Bush plus mycket annat hörvärt.

Hennes prat däremellan är lågmält och vindlar mellan ett flertal ämnen: uppväxten i en miljö där hon och många andra på den tiden inte ens kände till universitetsvärlden, det produktiva ansvar hon lärde sig utöva i samband med en skolstrejk, hur hon vid blott 22 års ålder blev chef för den demografiska databasen i Haparanda, en nykter syn på den svenska skolans förmåga att faktiskt bibringa eleverna kunskap plus en hel hop andra saker hon har upplevt i sitt liv. Självfallet har en person i hennes position också upplevt en och annan smäll, men frågan är om hon borde ha använt just sitt sommarprogram till polemik (främst mot Expressen) om de ekonomiska fördelar hon och framför allt hennes av den anledningen från TV avskedade make kan ha tillskansat sig genom en utredning åt försvaret. Jag har inte tillräcklig kunskap för att kunna döma i den här frågan men tycker att den kanske inte hörde hemma i just ett Sommar-program.

Sen förstod jag inte riktigt hinten om hennes egna politiska sympatier. Om hon nu för egen del gillar Folkpartiet, är det OK för mig, men riktigt så folkpartistiskt som hon antydde är nog inte större delen av svenska folket.

Sommar i P1 med Bea Szenfeld

Bea (Beata) Szenfelds Sommar-program får mig att fundera över om hon, sedan hon 1983 flyttade till Sverige, över huvud taget har lyssnat på några program i den här serien.

Hennes eget bidrag till den var till exempel (bortsett från några enstaka inslag som Morrisey, Neneh Cherry och Anthony & The Johnsons, de senare med en väldigt speciell version av ”Knockin’ On Heaven’s Door”) inte bara okänd mark för mig – så mycket hiphop-musik har knappast spelats i något sommarprogram tidigare. Alltså: jag är inte alls någon notorisk motståndare till hiphop, men Bea Szenfelds program saknade den musikaliska variation lyssnarna väntar sig av Sommar. Kunde hon till exempel inte ha spelat åtminstone något som emanerade från hennes uppväxtland, Polen?

Hennes sommarprogram speglade, om än på ett uppkäftigt och kaotiskt sätt, hennes eget liv, och hon tecknade också med några väl valda minnen bilden av det forna kommunistiska Polen med varubrist, tomma butikshyllor och annat kaos.

Hon har, efter utbildning på Beckmans, slagit igenom som modedesigner, också gjort internationell karriär; bland annat har hon designat kläder åt Lady Gaga. Till hennes egenheter som modeskapare hör att arbeta för hand – inget plagg blir exakt det andra likt – och att arbeta med i sammanhanget ovanliga material som papper, PVC och pasta.

Ofta arbetade hon i sitt sommarprogram med snabba klipp och antydningar, till exempel en intagning på något som föreföll ha varit en psykiatrisk klinik, och en snabbredovisning av sitt eget konsumtionsmönster (choklad, hummus och porr).

Vad det är för porr hon gillar framgick inte, däremot att män inte verkar stå högt i kurs i hennes värld.

Sommar i P1 med Dr Alban

Alban Nwapa, mer känd som Dr Alban, kritiserades i en tidning för sitt Sommar-program på grund av att han spelade tre egna låtar, fyra om man också räknar samarbetsverket med tre kompisar, Mattias Frisk, Tomas Brolin och Björn Borg (Friends In Need), som spelade in ”Alla vi”.

Så vitt jag kan se, hade det här ett naturligt samband med sådant han berättade i programmet. ”Free Up Soweto” skrevs till exempel efter ett tidigt sydafrikabesök, då han gjorde ett försök att spela i Soweto – konserten avbröts nästan genast av beväpnad polis. Det här ledde sedan till att han kallades till en träff med Nelson Mandela, som rent av frågade, om inte Dr Alban kunde lära honom rappa.

Dr Alban kan musik och spelar som gammal DJ ofta låtar som är mycket dansanta, sådana som ”Ain’t Gonna Bump No More” med Joe Tex och ”You Can Get It If You Really Want” med Jimmy Cliff. Och påfallande ofta är valet av artister och låtar betingat av det han berättar i programmet: ”Fu-Gee-La” med Fugees, eftersom Jean Wyclef en gång var hemma hos honom och såg på en fotbollsmatch mellan Nigeria och Kamerun, Shaggy med ”It Wasn’t Me” apropå den fullkomligt katastrofalt felplanerade konserten (12 personer i publiken på en jättearena) man hade bett honom göra i samband Göran Perssons sydafrikabesök – UD eller Statsrådsberedningen betalade inte ens hans resa – och så ”Mary Had a Little Boy” med Snap apropå de egna två barnen och de årliga julresorna (med början den 25 december) till Nigeria, där han och familjen möts av gästfrihet och skratt.

Ändå idylliserade han inte Nigeria – han arbetar själv mot den korruption han har mött i landet. Fast möjligen tassade han runt de svåra frågorna, när han, i ganska försiktiga ordalag, i inledningen av programmet berättade om biafrakriget, då han själv var sju när det inleddes, tio när det avslutades. Dock nämnde han att en kusin, som stred i biafrastyrkorna, dödades.

Han berättade också med bruten röst om det musikaliska samarbetet med Denis Pop, god vän som tidigt dog av cancer. Till hans minne spelade han ”I’ll Be Missing You”.

På 75-årskalas i Vallentuna

Birgittas syster Karin blev 75 och firade i går detta med trädgårdsfest i hennes och Hasses trädgård i Vallentuna. Därför kunde jag inte som vanligt lyssna på och skriva om Sommar – jag återkommer separat till gårdagens program.

Vi åkte inledningsvis med buss 811 från Öregrund till Uppsala och försjönk snart i egna sysslor: Birgitta läste bok och jag löste korsord. Men vi hade inte hunnit våldsamt långt, när några nytillkomna passagerare plötsligt hejade på oss. Det var vår gamle vän från ungdomsåren Hans O Sjöström och hans hustru Lill. Det visade sig, att de hade varit och hälsat på en FiB-kompis, Knut Lindelöf, vars blogg jag för övrigt har länk till här bredvid. Vi fick sen sällskap nästan hela vägen – Hans O och Lill har flyttat till en lägenhet i närheten av Vaksala torg – och hann prata om mycket, innan våra vägar skildes åt. Men självklart var de besinningslösa israeliska attackerna mot Gaza-området ett av de ämnen vi pratade om. Hans O berättade bland annat att en ganska strid ström av israeler nu helt enkelt väljer att emigrera.

Själva fortsatte vi till 811ans ändhållplats vid Centralstationen, där Birgitta hade stämt träff med sin faster Karin, som också skulle med. Den Karin jag här talar om är namne med födelsedagsbarnet men mycket äldre, 93 år. När hon aldrig dök upp, blev vi förstås oroliga, men det visade sig bero på att hon dagen före i många timmar i nästan outhärdlig utomhusvärme hade deltagit i en solidaritetsaktivitet för de marterade palestinierna i Gaza-området. Nu orkade hon helt enkelt inte åka till Vallentuna också; hon hade ansatser till svindel.

Fast det fick vi veta först när vi hade kommit fram till Upplands Väsby, varifrån Birgitta lyckades nå henne per telefon. Det visade sig att Karin förmodligen hade befunnit sig i en sval dusch när Birgitta tidigare försökte ringa henne.

I Upplands Väsby möttes vi av Birgittas bror Gunnar och hans hustru Annica, som hade lovat att skjutsa oss i sin bil till kalaset hos Karin i Vallentuna. På gatan utanför Karins och Hasses hus väntade Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel – syskonen med respektive hade kommit överens om en gemensam penninggåva och alla skulle också skriva på det åtföljande gratulationskortet.

Sen tågade vi i samlad tropp ner till gräsmattan i trädgården bakom huset och sjöng tillsammans ”Röda små smultron”, den givna gratulationssången i familjen Dahl. Birgitta höll tal för syskonfamiljerna, och vi hurrade för Karin.

Vi hörde till de tidigt anlända, men Karins och Hasses barn (i separata kullar), nu med egna barn, fanns förstås redan där. Till dem som vi numera inte ser så ofta hör Karins son Jerk, som bor i Köpmanholmen i Örnsköldsvik – Jerks och systern Anna-Karins pappa, Bengt Sundmark, är sedan mycket länge död, men jag ser honom då och då i äldre svenska filmer; han var skådespelare.

Med Hasse har jag varit arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen, där han var talarförmedlare. Han var under en period gift med en av mina andra arbetskamrater, Britt-Marie, som tillsammans med sin nuvarande man också var på festen för Karin. Och Hasses och Britt-Maries son Henning var förstås också där. Liksom förgreningar av ytterligare ett av Hasses äktenskap. Such is life numera.

Med tiden anlände det allt fler gamla vänner till Karin och Hasse, bland annat från den äldre socialdemokratiska generationen inom stockholmslänspolitiken och från folkdansvärlden – till det Karin gjorde efter det att hon och Hasse blev ett par var att dra in honom i den senare.

De yngre barnen gjorde det enda rationella i den rådande hettan: De badade i den mycket stora uppblåsbara pool som stod mitt i trädgården.

Vi äldre tog skydd under de soltak som skyddade ett antal trädgårdsbord och lät oss smörgåstårta och vin (i mitt och Birgittas fall avkylt alkoholfritt) väl smaka. Dess värre dök det också upp horder av getingar, som även de ville ha del av allt det goda. Till att värna oss fick vi då en batteridriven elektrisk flugsmälla, ett slags elektrisk stol för getingar.

Getingarna var ändå tysta redan innan de mötte sitt öde. Strax nedanför den Dahl-Strandinska tomten pågick dock renoveringen av Roslagsbanan med full kraft.

Karin och Hasse har normalt en station snett nedanför sitt hus, men jag förstod snart, att jag inte skulle kunna ta mig med Roslagsbanan in till Östra Station i Stockholm – jag hade nämligen planer på att efter festen ta mig till ABF-huset. Nu ordnade det här sig ändå: Ragge och Gunnel skjutsade oss till Upplands Väsby, varifrån jag och Birgitta tog SL-tåget åt var sitt håll.

Jag hade länge trott att det inte skulle gå att kombinera med födelsedagsfesten, men när det blev klart att jag inte ens skulle behöva bryta upp i förtid, bestämde jag mig i all hast för att åka in till Stockholm på Jan Hammarlunds releasefest för hans nya Malvina Reynolds-CD, till vilken jag hade fått en mejlinbjudan från Jan.

När jag kom fram, var där mörkt och låst, och när jag då kollade mejlet, fann jag, att klockslag, veckodag och lokal visserligen var rätt uppfattade, men att jag i hastigheten hade tagit fel på datum. Releasefesten äger rum först nästa onsdag. Men jag ska ta mig dit nästa onsdag också, var så säker! Jag gillar både Jan Hammarlund och Malvina Reynolds.

Sommar i P1 med Jesper Rönndahl

Jesper Rönndahl minns jag vagt från ”På spåret” i TV. I hans huvudfack, som komiker, har jag aldrig mött honom. Den rollen antog han dock även i dag, då han sommarpratade.

Dess värre greps jag aldrig av hans besserwissertema, och trots att han är komiker, skrattade jag inte en enda gång.

Och lika illa var det med musiken han spelade. Säkert! och Sven-Bertil Taube spelades i och för sig, men det mesta var högljudd och överdrivet munter musik i så snabb takt att inte ens Rönndahl som hade valt den kunde prata fortare.

Svensk militärfars från trettiotalet

Anders Henrikssons filmfars ”65, 66 och jag” från 1936 är en svensk bearbetning, gjord av Weyler Hildebrand, av en dansk fars avsedd för scen. I den här svenska filmversionen har svenskheten betonats dels genom miljöerna (Svea Livgarde, Djurgårdsbrunns värdshus, Grand Hôtel, Kastellholmen, Blasieholmen, Hagaparken), dels med hjälp av filmmusiken (”Kungliga Svea Livgardes paradmarsch”, ”Kungliga Södermanlands regementes marsch”, ”I villande skogen jag vallar min hjord”, ”I sommarens soliga dagar” med flera).

I centrum för handlingen står grosshandlare Karl-Alfred Petterson (Thor Modéen), hans fru Lisa (Elsa Petterson) och deras dotter Ellen (Greta Wenneberg) samt även löjtnant Nils Tjäder (Allan Bohlin), som är förtjust i Lisa, vilket hon också är i honom. Men farsan/grosshandlaren tycker inte att en militär är fin nog för hans dotter.

Själv drar sig grosshandlarn inte för att gå på krogen med en ung dam som är anställd av honom, och då händer det en kväll att han, något påverkad av alkoholhaltiga drycker, kör på en lyktstolpe och senare råkar illa ut hos polisen – det är inte första gången han åker fast för rattfylla. Hans advokat konstaterar att det nog är kört den här gången, så grosshandlarn låtsas – för att komma undan sinkabirum – åka utomlands i tjänsteärende.

I själv verket åker han till stranden och badar, men medan han förlustar sig med baddräktsklädda unga damer, stjäl en förrymd soldat på repövning hans kläder och han själv blir tvungen att ta den förrymdes kläder av luffartyp. Alltså blir luffaren gripen och tagen för grosshandlare, vilket renderar honom fängelsestraff för rattfylla, ett straff som grosshandlarns advokat dock lindrar genom att till cellen skicka riktigt läckra måltider. Medan det nya hembiträdet Amalia Jönsson (Katie Rolfsen), anställd av fru Petterson, inte känner igen grosshandlarn när han kommer utstyrd till luffare och häller vatten över honom.

Pettersson hämtas av militärpolis för att återbördas till regementet, där inte heller den av honom avvisade löjtnanten (dotterns friare) låtsas känna igen honom. I stort sett kommer grosshandlarn i sin nya roll som repsoldat ganska lindrigt undan, men han utsätts vid åtminstone ett tillfälle för en manöver med ganska hårda bandage.

Här blir den här filmen en ganska typisk militärfars, ibland mycket överdriven, ibland rolig. Bland hans inkallade kamrater finns den märkliga 65an Petrus Ramlösa (Carl Hagman) och 66an Pelle Frisk (mycket väl och roligt spelad av Elof Ahrle). Den förre anser sig vara fästman till Pettersons nya (för honom själv okända) hembiträde, men det finns fler som tävlar om den gunsten – och hon själv pekar, vid ett icke reglementsenligt besök på logementet, ut Karl-Alfred/Fritiof som far till sin tioårige son.

Men till slut ordnar sig allt ändå.

Grosshandlarn återvänder hem och lyckas återerövra hustrun, som – i tron att han var utomlands – har haft en tête-à-tête med hans advokat.

Och nu får förstås löjtnanten också hans dotter.

Sommar i P1 med Nina Lagergren

Nina Lagergren har jag träffat, i samband med middagar på Kungliga slottet, där hennes nu döde man var riksmarskalk. Det här har i sin tur att göra med att min hustru under en period var Riksdagens talman och då tillsammans med make inbjöds till ett antal slottsmiddagar. Det här betyder inte att jag i någon rimlig mening av begreppet känner henne. Jag har för övrigt också träffat Kofi Annan och hans svenska hustru Nane, detta utan att då ha någon aning om att hon är dotter till Nina Lagergren – jag nämner det senare eftersom de båda förekom i Nina Lagergrens sommarprogram i dag.

Huvudperson i det här sommarprogrammet var dock hennes mycket kände halvbror, Raoul Wallenberg. Den här svenske diplomaten, som under andra världskriget gjorde utomordentligt berömvärda insatser för att rädda stora mängder ungerska judar undan deportation och förintelse i koncentrationsläger, försvann ju under av Sovjetunionen mörklagda omständigheter, och Nina Lagergren har gjort mer än de flesta för att bringa klarhet i vad som egentligen hände honom.

Nina Lagergren är i dag 93 år, och jag tyckte att den här gamla damen gjorde en beundransvärd insats för att för nya generationer lämna ett vittnesbörd om fallet Wallenberg.

Föga förvånande, när det som här gäller en bildad äldre kvinna, spelade hon i sitt program sådant som Händels ”Messias”, Puccinis ”Turandot”, Carl Nielsens ”Moderen” och Lars-Erik Larssons ”Pastoralsvit”, alltsammans i bra inspelningar med utomordentliga solister.

Men hennes musikval rymde också mycket annat närmast självklart för oss som inte direkt är purunga: Glenn Miller, Fred Astaire, Miriam Makeba, Lill Lindfors, Povel Ramel, ja rent av John Lennon.

Valet av ABBAs ”Dancing Queen” visade sig ha ett samband med det nuvarande kungaparets bröllop.

Men riktigt överraskad blev jag av att få höra Laleh (”Some Die Young”) och Loreen (”We Got the Power”) i hennes program.

Danmark: Socialdemokratiet störst men Venstre återtar mark

Också i dansk politik råder det sommarstiltje, men jag har noterat, att de två minsta borgerliga partierna är i luven på varann.

Ledaren för Liberal Alliance, Anders Samuelsen, har deklarerat, att han helst ser att Konservative Folkeparti över huvud taget inte ska behövas för att efter nästa val åstadkomma en ny, borgerlig majoritetsregering – denna borde kunna bestå av Venstre, Dansk Folkeparti och så Liberal Alliance.

I den senaste opinionsmätningen, från Greens, går Liberal Alliance också upp: får 6,6 procent (6,3 procent i genomsnitt i Berlingske Barometer) mot 5,0 procent i folketingsvalet 2011.

Det av LA-ledaren som hopplöst avfärdade Konservative Folkeparti håller i stort sett sitt valresultat från 2011, 5,0 procent, med 4,8 procent i den aktuella mätningen, 4,9 procent i barometern.

Det dominerande borgerliga partiet Venstre, som ett slag, efter partiledarens privatberikande fadäser, sjönk som en sten, håller nu på att återta en del av den förlorade marken och noteras i den aktuella mätningen för 21,6 procent (21,7 procent i barometern) – därmed ligger partiet på andra plats. Men fortfarande är det en bit kvar till valresultatet 2011, 26,7 procent.

Trea ligger populistiska Dansk Folkeparti med 20,9 procent (21,1 procent i barometern). Det här partiet tycks nu bestående ha lagt sig på en ny och mycket högre nivå än i valet 2011, då partiet fick 9,2 procent.

Etta i mätningen från Greens ligger Socialdemokratiet med 22,0 procent, 21,9 procent i Berlingske Barometer. Det här är långt över vad partiet fick under sin krisperiod för inte så länge sen, men fortfarande är det en bit kvar till valresultatet från 2011, 24,8 procent.

Socialdemokratiets kvarvarande koalitionspartner, socialliberala Radikale Venstre, som relativt länge låg under sitt valresultat 2011, 9,1 procent, är nu i mätningen från Greens åter uppe på den nivån: 9,1 procent i den aktuella mätningen, 9,0 procent i barometergenomsnittet.

Socialistisk Folkeparti, som efter inre strider lämnade den här regeringen, är på väg att återta förlorad mark och får både i den aktuella mätningen och i barometern 5,7 procent. Men det är fortfarande en bit kvar till valresultatet 2011, 9,2 procent.

Dess konkurrent om vänsterrösterna, röd-gröna och feministiska Enhedslisten ligger, med 8,1 procent i den aktuella mätningen lägre än partiet gjorde för en tid sen – baromtergenomsnittet, 8,6 procent, speglar detta. Men även nu ligger partiet över sitt valresultat 2011, 6,7 procent.

Finländska (S) på ekordlåg nivå och fortsätter att backa

Min erfarenhet av att genomföra opinionsmätningar säger mig, att en partisympatimätning som görs i månadsskiftet juli-augusti kan innehålla fel – väldigt många av de personer som man väljer ut för undersökningen är vid den tiden på året borta på semester. Ändå fanns många av de viktigaste tendenserna i Taloustutkimus’ mätning för Yle redan i motsvarande mätning i juni.

Partiledarbytet i Suomen Sosialidemokraatinen Puolue, Socialdemokraterna, där Jutta Urpilainen med knapp övervikt byttes ut mot Antti Rinne som ny partiordförande, verkar hur som helst inte ha lett till någon positiv effekt för partiet. SDP, som redan länge hade legat på den för partiet mycket låga 15-procentsnivån, får i den nu aktuella mätningen stöd av 13,8 procent, att jämföra med 14,8 procent före partiledarbytet. Det senare har lett till att Urpilainen har lämnat finansministerposten och regeringen och till att Rinne i stället har övertagit den här problematiska regeringsposten. Ska han nå tillbaka till partiets valresultat 2011, 19,1 procent, inte heller det något att yvas över, har han en bra bit kvar.

Det enda de finländska Socialdemokraterna kan glädjas åt i den nu aktuella mätningen är att det populistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i valet 2011 också fick 19,1 procent (sannolikt med hjälp bland annat av röster från före detta socialdemokrater), också sjunker, dock inte lika mycket: 17,9 procent i juni och 16,4 procent i den aktuella mätningen.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) har, sedan partiet lämnade regeringen, haft framgång, sannolikt på Socialdemokraternas bekostnad. I både junimätningen och den nu aktuella får partiet stöd av 9,3 procent, mot 8,1 procent i valet 2011.

Vinnare är också de två stora borgerliga partierna, det ena stommen i regeringen, det andra i opposition.

Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), det mest borgerliga av dem, som också i försomras bytte partiordförande – den nye, Alexander Stubb, blev samtidigt ny statsminister – ökar sitt stöd från 20,3 procent i juni till 21,8 procent nu, att jämföra med 20,4 procent i valet 2011.

Och det ibland lätt vänsterpopulistiska mittenpartiet Suomen Keskusta (Centern) går upp från 19,5 procent i juni till 20,9 procent nu. Det här uppsvinget är desto mer anmärkningsvärt mot bakgrund av att partiet i 2011 års val bara fick 15,8 procent.

Återstående partier är alla med i den sittande regeringskoalitionen.

Vihreä liitto (Gröna förbundet), som i valet 2011 fick 7,3 procent, var i juni uppe i hela 9,0 procent och får nu 8,8 procent.

Svenska Folkpartiet, som i valet 2011 fick 4,0 procent och 4,2 procent i junimätningen, sjunker nu till 3,9 procent.

Och Kristdemokraterna, Suomen Kristillisdemokraattit, som i valet 2011 fick 4,0 procent och i junimätningen 3,8 procent, sjunker ännu mer, till 3,4 procent.

Sommar i P1 med Bea Uusma

Bea Uusmas efternamn tyder på att hon har estniskt påbrå, och vid en hastig nätkoll får jag fram att åtminstone hennes far är est. Jag får också fram något som jag redan visste, att hon har en syster, Martina Haag, som även hon är skönlitterär författare. Nätkollen visar också att hon har varit gift med Henrik Schyffert, som inte bara har framträtt på socialdemokratiska arrangemang utan också har deklarerat att han är sosse, dock något radikalare än det parti han stöder, vilket i dag inte är någon helt unik ståndpunkt. Om Bea Uusmas egen politiska ståndpunkt vet jag inget, men jag noterar att hon i sitt Sommar-program i dag spelade ”Borgarsvin” med Doktor Kosmos.

Bland det övriga hon spelade fanns låtar med Stakka Bo, Tityo, Nåid & Fleshquartet, Timo Räisänen, Nina Ramsby (en outgiven låt!) och Madonna.

Hennes sommarprat handlade nästan helt om André-expeditionen 1897, då ingenjör S A (Samuel August) André, Nils Strindberg och Knut Frænkel i luftballong försökte ta sig till Nordpolen men tvingades nödlanda och efter oerhörda strapatser till slut ändå gick under. Sidotemat om Nils Strindberg och hans kärlek Anna bara varierar och fördjupar den här historien.

Om den här arktisexpeditionen gav Bea Uusma 2013 ut den August-prisbelönade boken ”Expeditionen: min kärlekshistoria”, som har sålts i en mycket stor upplaga. Bland de mycket entusiastiska läsarna finns min hustru, som också har köpt exemplar av boken att ge bort i present.

Bea Uusma berättade utförligt om sina egna försök att på plats, inte bara genom läsfrukter, rekonstruera, vad som egentligen hände med Andrés strandade lilla besättning. Och som framgick av programmet har hon inte heller efter det att hon fick boken om André utgiven släppt andréprojektet: Hon vill slutgiltigt veta till exempel vad som bokstavligen tog livet av de här tre äventyrarna. Med det här projektet har hon gått längre än de flesta skulle vara beredda att göra, och då tänker jag inte bara på hennes egna arktisexpeditioner; hon har, för att kunna tränga tillräckligt långt, utbildat sig till läkare och är nu – som ett slags sidoeffekt av sitt monomana intresse för André – praktiserande sådan.

Jag tror inte på nationalkaraktärer, men jag kan inte hjälpa att det i mitt huvud dyker upp en sådan, som tillskrivs ester: Eesti jonn. Den som besitter den här förment estniska egenskapen är oböjligt egensinnig, på gränsen till tjurskallig. Grundtanken bakom den här nationalkaraktären är förstås att esterna, trots århundraden av förtryck och främmande herravälde, ibland låtsades foga sig men egentligen aldrig i grunden gav upp.