Sommar i P1 med Karin Kakan Hermansson

16 augusti 2014 16:28 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Karin ”Kakan” Hermansson har jag och många andra stött på som programledare i radio och medverkande i TV – dessutom verkar hon som konstnär, men den sidan av hennes verksamhet är jag inte bekant med.

Redan när hon utsågs till en av årets sommarpratare, sågade hon Sommar – bland det hon kritiserade fanns det faktum att så få personer med icke-svensk bakgrund fanns bland de utvalda sommarpratarna. Det kan det förstås ligga någonting i, men det kan ju faktiskt finnas begripliga orsaker också bakom detta: Sommar har en kåserande grundform och var alltså ursprungligen tänkt att vara musik och prat för människor i hängmattan och på badstranden, alltså i den mycket svenska sommaridyllen.

Kakan Hermansson accepterar, liksom en del andra sommarpratare, inte själva grunduppdraget och ägnar sålunda hela sitt sommarprogram åt polemik och åt att utmana invanda livsmönster. Jag är verkligen ingen åsiktspolis – jag uppskattar människor som utmanar – men just i Sommar bör det senare nog vara ett inslag som ges ett rimligt utrymme.

Kön, klass och sexualitet är alla intressanta och angelägna ämnen och de hatbrev hon läste utdrag ur är vidriga, men Sommar är kanske ändå inte rätt plattform för en person som enligt egen utsago ofta ses som ”alltid arg”.

Och så var den verklighetsbild hon förmedlade biased. Det finns ju till exempel heterosexuella män som ser kvinnor visserligen som sexuellt åtråvärda men samtidigt som jämställda medmänniskor.

Jag skulle tro att Kakan Hermansson också genom sitt låtval snarare byggde barrikader än bryggor, om nu syftet var att komma till tals med lyssnarna. ”Homophobia” med Stockholms anarkafeministkör angav tonen redan i början av programmet, och mot slutet fick vi höra ”Kill Your Boyfriend” med Candysuck.

En del artister hon spelade – Frank Zappa, Spice Girls, Robyn – är kända även för den bredare publiken, men själv gjorde jag också ett musikaliskt fynd i ”On the Day the Nazi Died” med Chumbawamba.

Kristina Lindquist ny kulturchef på Upsala Nya Tidning

16 augusti 2014 15:15 | Media, Musik | 5 kommentarer

Upsala Nya Tidning meddelade för ett par dar sen, att tidningen har utsett ny kulturchef efter Lisa Irenius, som efter pågående barnledighet blir detsamma på Svenska Dagbladet.

För Kristina Lindquist innebär det här, att hon återvänder till det som var hennes hemstad under universitetsstudietiden. Hon är mycket yngre än jag, men vi har faktiskt träffats några gånger, bland annat vid hennes fars begravning. Förklaringen till det här är att det finns släktband mellan hennes familj och min hustrus. En gång i världen hade jag också länk till hennes blogg, men sedan gjorde hon den otillgänglig. Synd – bloggen var intressant och läsvärd.

Skrivit har hon i flera sammanhang. Bland annat har hon skrivit teaterrecensioner för både DN och UNT, och på kultursidorna i Dagens Nyheter har hon då och då skrivit samhällsdebatterande inlägg.

En allmänt radikal hållning hos henne kan man ana av att hon nu senast har haft tjänsten som chefredaktör för tidskriften Ottar och tidigare också har medarbetat i Arbetaren. I lite yngre år var hon, vad jag minns, medlem i Vänsterns studentförening i Uppsala.

När jag ovan med gillande nämnde hennes blogg, var det alltså inte för att vi i alla stycken hade identiska åsikter utan för att jag uppskattar människor som med kritisk klarsyn granskar samhället omkring oss.

Det hoppas jag att hon fortsätter med även när hon i oktober tillträder tjänsten som kulturchef på UNT.

Melodikrysset nummer 33 2014

16 augusti 2014 12:17 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 13 kommentarer

Jag kom tillbaka till det fortfarande somriga Öregrund i går. Här pågår badortsdagar. När de är över, breder sig gradvis höstlugnet, oavsett vädret, över vår lilla stad.

Dagens melodikryss tyckte jag för min del inte hörde till de svårare.

Det enda lite svåra för mig var att komma på att det var Paris Hilton som sjöng ”Stars Are Blind”. Anders Eldeman presenterade henne lite sarkastiskt som superkändis som det är svårt att veta vad hon egentligen är känd för, men inte ens det hjälpte mig till att börja med.

Men så kom nästa fråga, vars svar innehöll de tre sista bokstäverna i hennes förnamn, och svaret föll på plats. Det som spelades var nämligen ”Ingen rädder för vargen här”, som ingår i Disney-filmen om tre små grisar, och eftersom det var djursorten, gris, som söktes, blev jag nu säker på vem som stod för sången i den förra frågan.

Om vi fortsätter på USA-linjen, kan vi ta dagens allra första fråga. Vi hörde Ove Lind spela ”Chicago”, annars mer känd i Frank Sinatras version.

En fot i USA har ju också Jill Johnson, senast känd genom TV-programmet ”Jills veranda”. I dag hörde vi henne tillsammans med Magnus Carlsson i ”You’re Always On My Mind”.

Därmed är vi också inne på svenska artister, som helt dominerade dagens ljudillustrationer.

Ytterligare en av dem, Johan Renck, mer känd som Stakka Bo, sjöng på engelska. ”Mute” hette låten som spelades.

Och Hasse & Tage hade ju lånat en engelsk melodi till sin ”Ett glas öl”. Jag och hustrun har sett och hört dem göra den här låten på scen, i ”88-öresrevyn”.

Arja Saijomaa, i dag i ”Samma himmel, samma sol”, har jag en gång i världen haft på omslaget till Aktuellt i politiken (s), vars redaktör jag var – vi hade en lång intervju med henne med anledning av att hon hade ställt upp i kampanjen för en finsk, socialdemokratisk presidentkandidat. Själv är hon ju egentligen finska men har haft en stor del av sin sångkarriär förlagd till Sverige.

Då är inte steget långt till Thore Skogman, som i valet 1968 av övertygelse, brukspojke som han var, ställde upp i den socialdemokratiska valkampanjen och turnerade tillsammans med Sten Andersson. Fast i dag hörde vi inte Thore själv utan Karl Grönstedt och Nils Fläcke i hans ”Jag fikar efter kaffe”, som i dag skulle leda oss till det sökta ordet, kaffekopp. (Svaret kaffekopp är rätt, men tydligen baserade jag slutsatsen på fel låt. Den här heter ”Kaffetåren” och är skriven av Erling Grönstedt och Tore Lagergren.)

Östen Warnerbring fick vi i dag höra i ”En sommardröm i vitt”.

Vad Sonja Aldén var klädd i vet jag inte – förmodligen i olika plagg, eftersom det vi hörde var ett potpurri.

Och sen återstår bara den vackraste musiken i dag, ett avsnitt ur ouvertyren till Wolfgang Amadeus Mozarts ”Trollflöjten”. Er som aldrig har sett opera framföras från scen vill jag gärna råda till att gå och se ”Trollflöjten”.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^