Sommar i P1 med Steve Angello

2 augusti 2014 17:09 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Steve Angello är DJ och housemusikproducent, men för egen del känner jag mest till honom som en tredjedel av den nu nedlagda men mycket framgångsrika gruppen Swedish House Mafia.

I början av sitt Sommar-program spelade han ett par låtar med den här gruppen, och sen avslutade han med en egen, ännu inte släppt låt, men jag måste erkänna att nästan allt han spelade (med undantag för Kent och Stevie Wonder) var okänd mark för mig. Ta det här som en bekännelse, inte ett avståndstagande.

Ändå rymmer det här ett problem: Även om Steve Angellos musik lockar nya och yngre lyssnare till åtminstone det här programmet, stänger många av de äldre lyssnarna av programmet efter en kort stund eller slår aldrig på radion. Jag tror fortfarande att det musikaliskt blandade programmet (med utrymme för att spela en och annan personlig käpphäst) bäst svarar mot syftet med ett program av Sommars slag.

Det är klart att Steve Angellos sommarprat innehöll väldigt mycket om hans musikaliska karriär och inriktning, också om hur han – med stöd egentligen bara av modern – valde musiken som sin egen väg.

Fadern förlorade han i relativt tidig ålder. När han var 14 sköts hans pappa till döds i Aten, där de då bodde.

Han visade också upp en sympatisk mänsklig sida i berättelsen om hur två små döttrar fick honom att trappa ner och också att sluta dricka alkohol.

Hans livsinställning är medkännande men mycket individualistisk. Han berättade ganska utförligt om sitt omfattande välgörenhetsarbete för utsatta människor runt om i världen – det här handlar verkligen inte om någon tiokrona i en rödakorsbössa. Men jag kommer också i håg en artikel i DN förra året om hur han krävdes på 3,7 miljoner i skatt och om att han då inte hade lämnat någon inkomstdeklaration på två år. Hur det sen gick med det här vet jag inte. Jag är tidningsläsare, inte anställd vid Skattemyndigheten.

Melodikrysset nummer 31 2014

2 augusti 2014 12:12 | Barnkultur, Media, Musik, Ur dagboken | 10 kommentarer

Jag råkade ut för ett häftigt blodsockerfall i natt – jag är diabetiker – och försov mig sen, så hustrun hjälpte mig med en behövlig frukost som jag har satt i mig i början av Melodikrysset. Jag har tagit ett extra glas äppelmust (Coop Prima) också för att få upp blodsockret.

Det var mycket Ted Gärdestad i dag. Vi hörde till exempel den mycket kända ”Angela”.

Men ytterligare två frågor var knutna till honom.

Bo Kaspers Orkester gjorde hans ”Sommarlängtan”.

Svårare hade jag det med vem som gjorde hans ”Oh vilken härlig dag”, men det var Markus Krunegård.

Men det är klart att det blev lite Evert Taube i krysset också. ”Så skimrande var aldrig havet” fick vi höra i dag.

Detta leder oss osökt över till ”Krutgubbar”, i det senare fallet en TV-serie, ur vilken vi fick höra ”Who Do You Think Your Are Kidding, Mr Hitler?”.

Och dansbandsälskarna – jag är inte en av dem – fick sitt med Thorleifs, som efter bästa förstånd exekverade Agnetha Fältskogs ”Jag var så kär”.

Sen måste det ju vara något ur Melodifestivalen också.

Det blev en låt som var bättre än den lyckades i Eurovision Song Contest. Den skrevs av Bobbie Ericson och Beppe Wolgers och framfördes i den svenska uttagningen av Monica Zetterlund och Carli Tornehave, men i den europeiska finalen var det Monica Z ensam som sjöng, på svenska, ”En gång i Stockholm” och inte fick en enda poäng. Det blev redan då, 1963, bråk om det här med på vilket språk sångerna ska framföras – många länder hade nu gått över till engelska. Monica ville uttryckligen att man skulle hålla sig till sitt eget språk, så otur var det inte fråga om.

Om otur handlade däremot Hasse Alfredsons ”Han satte foten i en potta”.

Dagens andra barnvisa handlade om borgmästar Munthe, och i den förekommer det bland annat en halter häst.

Det var mycket få utländska bidrag i dagens kryss, dock var inte ”Wake Me Up” med Avicii ett av dem. Bakom Avicii döljer sig nämligen Tim Bergling.

Cher, i dag med ”Believe”, är dock garanterat osvensk, amerikan med armeniska och indianska rötter.

Och så fick vi ett stycke norsk musik till livs, ”Anitras dans” av Edvard Grieg, grovt förvanskad av Charlie Norman ansåg många norrmän när det begav sig, härlig musik tyckte jag, när jag hörde ”Anitras dans boogie”.