Sommar i P1 med Bea Uusma

Bea Uusmas efternamn tyder på att hon har estniskt påbrå, och vid en hastig nätkoll får jag fram att åtminstone hennes far är est. Jag får också fram något som jag redan visste, att hon har en syster, Martina Haag, som även hon är skönlitterär författare. Nätkollen visar också att hon har varit gift med Henrik Schyffert, som inte bara har framträtt på socialdemokratiska arrangemang utan också har deklarerat att han är sosse, dock något radikalare än det parti han stöder, vilket i dag inte är någon helt unik ståndpunkt. Om Bea Uusmas egen politiska ståndpunkt vet jag inget, men jag noterar att hon i sitt Sommar-program i dag spelade ”Borgarsvin” med Doktor Kosmos.

Bland det övriga hon spelade fanns låtar med Stakka Bo, Tityo, Nåid & Fleshquartet, Timo Räisänen, Nina Ramsby (en outgiven låt!) och Madonna.

Hennes sommarprat handlade nästan helt om André-expeditionen 1897, då ingenjör S A (Samuel August) André, Nils Strindberg och Knut Frænkel i luftballong försökte ta sig till Nordpolen men tvingades nödlanda och efter oerhörda strapatser till slut ändå gick under. Sidotemat om Nils Strindberg och hans kärlek Anna bara varierar och fördjupar den här historien.

Om den här arktisexpeditionen gav Bea Uusma 2013 ut den August-prisbelönade boken ”Expeditionen: min kärlekshistoria”, som har sålts i en mycket stor upplaga. Bland de mycket entusiastiska läsarna finns min hustru, som också har köpt exemplar av boken att ge bort i present.

Bea Uusma berättade utförligt om sina egna försök att på plats, inte bara genom läsfrukter, rekonstruera, vad som egentligen hände med Andrés strandade lilla besättning. Och som framgick av programmet har hon inte heller efter det att hon fick boken om André utgiven släppt andréprojektet: Hon vill slutgiltigt veta till exempel vad som bokstavligen tog livet av de här tre äventyrarna. Med det här projektet har hon gått längre än de flesta skulle vara beredda att göra, och då tänker jag inte bara på hennes egna arktisexpeditioner; hon har, för att kunna tränga tillräckligt långt, utbildat sig till läkare och är nu – som ett slags sidoeffekt av sitt monomana intresse för André – praktiserande sådan.

Jag tror inte på nationalkaraktärer, men jag kan inte hjälpa att det i mitt huvud dyker upp en sådan, som tillskrivs ester: Eesti jonn. Den som besitter den här förment estniska egenskapen är oböjligt egensinnig, på gränsen till tjurskallig. Grundtanken bakom den här nationalkaraktären är förstås att esterna, trots århundraden av förtryck och främmande herravälde, ibland låtsades foga sig men egentligen aldrig i grunden gav upp.