Sommar i P1 med Felix ”PewDiePie” Kjellberg

9 augusti 2014 16:23 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

29,5 miljoner följer Felix ”PewDiePie” Kjellbergs YouTube-filmer på internet. Jag hör inte till dem, så jag borde kanske vara försiktig med att fälla omdömen om det här fenomenet. Men efter att i dagens Sommar ha fått höra exempel på hans kommentarer till datorspel, bland dem många skräckspel, förstår jag ännu mindre av det här fenomenet.

För egen del är jag mer oroad av att så många, inte minst unga, bland annat på det här sättet och i så hög utsträckning flyr verkligheten, mer oroad faktiskt än av det faktum att Kjellberg på det här sättet har blivit mångmiljonär. Och jag är mycket mer intresserad av att människor som likt Kjellberg tjänar mycket pengar betalar skatt än av att de, som han berättade att han gör, skänker pengar till välgörenhet. Kanske är det i själva verket av skatteskäl, inte tekniska skäl, som han numera bor i Storbritannien?

Jag kan mot bakgrund av Kjellbergs exempellösa framgång förstå, att han ombads att göra det här programmet. Men det vi bjöds på var ett ensidigt och uselt reklamprogram för hans verksamhet, ett program där man i mycket ringa utsträckning kom honom in på livet. Till och med sin tjej, en italienska, hade han träffat nätvägen. Innan han slog in på nätvägen, hade han lyckats komma in på Chalmers, vilket fordrar toppbetyg. Mot den senare bakgrunden kontrasterar hans torftiga språk; i sitt Sommar-program lyckades han åstadkomma flera språkgrodor. Upprepningarna i programmet vittnar om att det är svårt för nördar att variera sig.

Musiken han spelade var heller inte varierad. Hur tänker Sveriges Radio i ett sådant här fall? Även om han – bland annat genom att han hade tilldelats den unika chansen att göra en parallell, engelskspråkig version av sitt program – momentant lockar nya grupper av lyssnare till Sommar, kommer de ju lika snabbt att återvända till sin egen nätvärld. Medan normala Sommar-följare kan tänkas reagera med att sluta lyssna på programmet.

Melodikrysset nummer 32 2014

9 augusti 2014 12:25 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Sommaren fortsätter med fantastisk värme – i går eftermiddag satt vi ute vid trädgårdsbordet när vi var hembjudna på kaffe hos bekanta, Lars och Pirkku Allfors, här i Öregrund. Varannan vecka kommer vi nu efter skolstarten att hjälpa till med att hemma i Uppsala få i väg vår dotter Kerstins barn Viggo och Klara till skolan, men alla veckohelger och varannan vecka också under vardagarna kommer vi att fortsätta bo här ute i underbara Öregrund. Så Melodikrysset kommer jag, långt in på hösten, fortsätta att lösa här i vårt sommarland.

Våra barnbarn kan däremot nu se tillbaka på sitt sommarlov, så det passade väl bra att dagens melodikryss inleddes med ”Mitt sommarlov”, som sjöngs av den då mycket unga Anita Hegerland.

Fast vi har ännu yngre barnbarn. Drygt tvååriga Ella var också på besök hos farfar och farmor nu i sommar, och hon upptäcker nu steg för steg det som skildras i en annan visa, spelad i dagens melodikryss, ”Världen är så stor, så stor, Lasse, Lasse liten”.

Om vi håller oss kvar i barnkulturvärlden, kan vi ta också ”Trollkarlen från Oz”. Den har jag skrivit om, både som bok och som film – ni kan läsa mer ovan under Kulturspegeln. Men teateruppsättningen, ur vilken vi i dag hörde ”Jag är en fågelskrämma, jag” med Eva Dahlgren och Nisse Hellberg, har jag inte sett.

Och apropå film: TV-serier har jag sett i mycket ringa utsträckning. Vad jag minns egentligen inte heller ”Mot alla vindar”. Men signaturmelodin måste på något sätt ändå ha fastnat, för jag kände omedelbart igen den, när den spelades i dagens kryss.

Perioden innan den sändes var småbarnsår i vår familjs liv, så det blev inte mycket tid över vare sig för slötittande i TV eller slölyssnande på radio. Så det blev inte så mycket engelska popschlagerhits – för att citera Anders Eldeman – för min del på den tiden. John Paul John kommer jag inte i håg, men med hjälp av hjälpbokstäverna hittar jag de båda första orden i hans ”Love Is In the Air”.

Annat i det här krysset var närmast tidlöst.

Det är klart att en trägen musiklyssnare i min ålder känner igen ”Ack Värmeland du sköna”.

Som äldre radiot har jag heller inga svårigheter med att genast känna igen ”Kväsarvalsen”, som börjar med textraden ”En kvanting träder i salen in”.

Och Puccinis ”La Bohème” är även det välkänd musikalisk mark för mig, även om den som i dag stod för sången var en nutida artist, Malena Ernman.

Frågan är om man inte borde räkna in också Jerry Williams, i dag med ”Did I Tell You That I Love You”, bland klassikerna.

I min privata skivsamling finns allt med Lars Winnerbäck, så även plattan där man hittar ”När det blåser från ditt håll”. Jag har för övrigt skrivit om den här CDn – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Och Nanne Grönvall har jag, som jag tidigare har berättat, lyssnat på live under en socialdemokratisk partikongress. I dag hörde vi henne och Lena Ph i en duett, ”Drama Queen”.

Sen är det bara ett frågesvar, det krångligaste av dem i dag, kvar att redovisa. Vi hörde Bette Midler (som jag för övrigt också har på skiva) sjunga ”Wind Beneath My Wings”. Den ingick i filmen ”Beaches”, som man skulle översätta till svenska (Stränder) men sen reducera till singularis, strand.

Ja, än är det många sköna stranddagar kvar, åtminstone för dem som är i bättre fysiskt skick än jag.