Svart som natten

Michelangelo Antonioni (1912-2007) var en av den italienska filmens stora regissörer – han tog vid runt 1960, efter de italienska neorealisterna men inte i deras fotspår. Internationellt blev han ett stort namn med de tre filmerna ”Äventyret” (”L’avventura”, 1960), ”Natten” (”La notte”, 1961) och ”Feber” (”L’eclisse”, 1962), samtliga med Monica Vitti i en viktig roll.

I ”Natten” har dock Jeanne Moureau den kvinnliga huvudrollen som Lidia, gift med författaren Giovanni Pontano (Marcello Mastroianni). De lever i ett stumt äktenskap, vilket framgår redan i filmens öppning, då de besöker en döende vän, Tommaso Garani (Bernhard Wicki), på ett sjukhus i Milano där Garani nödtorftigt hålls vid liv med hjälp av morfin. Lidia ger sig snart i väg, förebärande något tvingande skäl, men Giovanni finner henne senare, gråtande, ensam ute i porten. Och han gör inga påtagliga försök att trösta eller samtala.

Dess förinnan har han av en uppenbart psykiskt sjuk ung kvinna lockats in i hennes enskilda sjukrum och eggats till sex.

Lidias och Giovannis i grunden separata liv markeras sedan i en rad scener. Lidia ger sig till exempel i väg på en ensam vandring i ett av Milanos slumområden, ett område där de uppenbarligen tidigare har bott; Giovanni finner våningen tom när han äntligen, efter egna bestyr, återvänder hem. När han till slut får tag på hustrun, tar han henne med ut på middag, ett restaurangbesök som präglas av samma likgiltighet.

Kulmen nås under en fest de är bjudna på under kvällen, en tillställning som präglas av överklassens ljuva liv. Giovanni erbjuds där av värden en mycket väl avlönad tjänst som manusförfattare till hans företags historia – och avvisar faktiskt inte tvärt det här erbjudandet. Giovanni rör sig hela tiden mellan alla de viktiga människorna på den här tillställningen, medan Lidia driver omkring ensam och, när hon ringer sjukhuset där deras vän ligger, får veta att han just har dött.

Ute i den väldiga trädgården spelar en orkester dansmusik, och när Lidia ställer sig och lyssnar, kommer det fram en man, Roberto (Giorgio Negro), och bjuder upp henne. När sedan dansen vid poolen avbryts av ett ösregn, tar Roberto med Lidia till sin bil och kör i väg med henne. Till hans sexuella närmanden lite senare säger hon dock nej: ”Jag är ledsen. Jag kan inte.”

Vid det här laget har Giovanni börjat leta efter henne, kanske för att åka därifrån, men i stället hittar han Valentina Gherdardini (Monica Vitti), dotter till värden som nyss erbjöd honom jobb. De leker en lek på golvet, men Valentina visar sig vara klok nog för att avvisa mer sexuella närmanden. Så de återvänder till de andra gästerna – bara för att se en helt genomvåt Lidia återvända.

Och här visar Valentina omtanke om Lidia, som förstås tror att hon är en av Giovannis nya erövringar: torkar upp henne och ger henne ett glas alkohol.

Under en nattlig promenad längs Gherhardinis privata golfbana, med både gräsmattor och träddungar, börjar Giovanni och Lidia äntligen tala med varann. Bland annat berättar Lidia att hon har uppvaktats av men avvisat den nu döde vännen på sjukhuset. Hon valde Giovanni, men nu älskar hon honom inte längre. Giovanni fortsätter att försäkra att han för sin del älskar henne, men när hon ur handväskan tar fram ett gammalt kärleksbrev från honom och läser upp det, frågar han, vem som skrev det där.

När han ändå fortsätter att göra sexuella närmanden till henne, framhärdar hon i att hon inte längre älskar honom och han inte henne heller.

Likväl slutar filmhandlingen i att han, med visst våld, tränger sig på henne där ute på golfbanan, ett slut svart som den italienska natten.