Venstre åter största parti i Danmark

11 augusti 2014 17:30 | Politik | 2 kommentarer

Statsminister Helle Thorning-Schmidt, som också är ordförande för Socialdemokratiet, har som första åtgärd efter semestern deklarerat, att det inte blir någon höjning av de så kallade dagpengarna, ersättningen vid bland annat arbetslöshet. Det här har väckt kraftiga reaktioner inte bara i fackföreningsrörelsen utan också, även offentligt, i delar av det egna partiet. Om hon, vilket det spekuleras om i Danmark, planerar för nyval, verkar det här inte vara världens bästa strategi för att vinna det.

Ett av de minsta partierna, Konservative Folkeparti, har länge stått och stampat på sin låga nivå i mätningarna – inte ens Venstres kris ledde till någon överströmning att tala om till Konservative. Detta har säkert bidragit till att partiets ordförande, Lars Barfoed, har beslutat sig för att avgå – men för säkerhets skull har han också själv utpekat sin efterträdare, Søren Pape Poulsen.

Den politiska temperaturen stiger alltså i Danmark, och nu har också publiceringen av färska opinionsmätningar i Berlingske Tidende kommit i gång igen efter sommaruppehållet. I de två senaste är borgerliga Venstre åter största parti, medan Socialdemokratiet har halkat ner på andra plats.

Den senaste kommer från Voxmeter. Där får Venstre 23,5 procent (23,1 procent i genomsnitt i Berlingske Barometer), att jämföra med 23,8 procent i Gallup och 26,7 procent i valet 2011.

Voxmeter ger Socialdemokratiet 21,4 procent (21,6 procent i Barometern), att jämföra med 21,3 procent i Gallup och 24,8 procent i valet 2011.

I Voxmeter stöds högerpopulistiska Dansk Folkeparti av 20,3 procent (20,3 procent i Barometern), att jämföra med 19,4 procent i Gallup och 12,3 procent i valet 2011.

Voxmeter-mätningen ger socialliberala Radikale Venstre 8,7 procent (8,5 procent i Barometern), att jämföra med 7,7 procent i Gallup och 9,5 procent i valet 2011.

Voxmeters resultat för Socialistisk Folkeparti är 7,7 procent (6,8 procent i Barometern), att jämföra med 6,5 procent i Gallup och 9,2 procent i valet 2011.

Dess konkurrent, röd-gröna och feministiska Enhedslisten får 7,8 procent i Voxmeter (8,8 procent i Barometern), att jämföra med 10,1 procent i Gallup och 6,7 procent i valet 2011.

Konservative Folkeparti får i Voxmeter 5,5 procent (5,3 procent i Barometern), att jämföra med 5,2 procent i Gallup och 4,9 procent i valet 2011.

Och Liberal Alliance får i Voxmeter 4,7 procent (5,2 procent i Barometern), att jämföra med 5,1 procent i Gallup och 5,0 procent i valet 2011.

Sommar i P1 med Agnes Wold

11 augusti 2014 16:07 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

När jag kom till Uppsala, hade jag bland mina vänner en statistiker, som berättade om sin institution, bland annat om Herman Wold. Herman Wold flyttade 1970 till Göteborg där han fick en professur, men hur som helst var hans dotter Agnes Wold då bara femton år, så vi rörde oss inte i riktigt samma kretsar, åldersmässiga kretsar alltså.

Agnes Wold är i dag professor i klinisk bakteorologi vid Sahlgrenska akademien vid Göteborgs universitet, och när jag i dag, med stigande entusiasm, hör hennes Sommar i P1, således ett första möte, fylls jag av sympati: Hon är en likasinnad, också i meningen att hon har visat vilja att förändra världen och faktiskt lyckats med det.

En av mina starkaste upplevelser i mina egna formbara år var upptäckten att män och kvinnor, vad man än påstod om könsskillnader och könens kapacitet, i grunden var lika och även lika kapabla.

Wold är skicklig och framgångsrik inte bara inom sitt eget fack. Hon gav en del råd från sitt eget kompetensområde och en del andra som visade att hon också har sunt förnuft. Men kärnan i hennes sommarprogram var hennes och kollegan Christine Wennerås‘ djärva och envisa korståg mot hur man i den medicinska forskarvärlden systematiskt och utan grund sorterade bort meriterade, även bättre meriterade kvinnor från att få tjänster, tjänster som i stället systematiskt gick till mindre meriterade män.

För det här vill jag, som likasinnad man, överräcka en stor blombukett till henne. Programmet blev inte sämre av att det gjordes med glimten i ögat och ett glas champagne (i en rolig passage ett glas Treo, för att det skulle bubbla) i handen.

Inte heller blev programmet sämre av att hon valde att spela bra och i flera fall pricksäker musik till pratet, vilket en låttitel som ”Livet är en hård bransch” är ett vittnesbörd om. Turid (”Om snällhet”), Leonard Cohen (”Everybody Knows”), Dixie Chicks (”Truth No 2”), Cornelis Vreeswijk (”Sjuttonde balladen”), ”Tjejclown” (”Tjejclown”) och The Beatles (”Here Comes the Sun”) vittnar alla om att Agnes Wold och jag inte bara har åsiktsmässiga likheter.

Den bästa Woody Allen-filmen på länge

11 augusti 2014 13:01 | Film | Inga kommentarer

Blue Jasmine” (2013) är den bästa Woody Allen-filmen på länge. Flera kritiker har, utan att för den skull anklaga Allen för plagiat, påtalat vissa likheter med Tennessee Williams‘ ”Linje lusta” (”A Streetcar Named Desire”), men Allen själv har hänvisat till att han har inspirerats av Bernie Madoff-skandalen, som handlade om ekonomiskt svindleri i skuggan av finanskrisen 2008. För mig spelar det här ingen roll – skildringen av olika skikt i det amerikanska samhället och två systrars liv, präglade av respektive systers klasstillhörighet, är mästerlig, och de båda skådespelerskor som spelar de här rollerna gör det lysande.

Cate Blanchett är pricksäker i rollen som Jeanette – under sitt överklassliv omdöpt till det finare Jasmine – Francis. Men det där livet är slut nu: Hennes förmögne man Hal (Alec Baldwin), som bedrog henne med andra men gav henne ett luxuöst liv, visar sig ha byggt sitt (och hennes) luxuösa liv på ekonomiskt bedrägeri. Hans notoriska otrohet och plan att i stället slå sig ihop med en mycket yngre tjej, gör henne så ursinnig att hon anger honom för polisen som ekonomisk bedragare. Nu dyker hon upp hos syrran, Ginger (också spelad mycket väl av Sally Hawkins) och hennes två barn samt kille Chili (Bobby Cannavale) och ber att, eftersom hon är utblottad, få bo hos dem till dess att hon själv har kommit på fötter. Som en brygga mellan de här två stadierna i livet fungerar Jasmines/Jeanettes dyrbara handväska och hennes vaneluxuösa sätt att åka flyg i första klass tvärs över den amerikanska kontinenten.

Ginger, tidigare i samband med ett besök i New York tillsammans med sin kille hållen på armlängds avstånd av systern och hennes rike man, är beredd att hjälpa Jeanette/Jasmine, men hennes arbetarklassigt mindre finkänslige kille visar, att han inte gillar det här intåget. Han påminner också om att de, när de var i New York, just hade vunnit 200.000 dollar, pengar som Jeanettes/Jasmines man lovade att han skull få att växa – med resultat som ni säkert anar.

Den i överklassen drillade Jeanettes/Jasmines talanger är visserligen bara verbala, men de räcker för att ge henne ett jobb hos en tandläkare, Dr Flicker (Michael Stuhlberg) i vars klinik hon kämpar med datorn medan hon går på kurs för att lära sig elementa om den.

Tandläkaren är intresserad av henne, men hon hittar på ett party en betydligt mer förmögen man med UD-karriär och flott villa, Dwight Westlake (Peter Sursgaard). Också syrran hittar, uppmuntrad till att byta av Jeanette/Jasmine, en älskare i Al (Louis C. K.).

Det senare tar dock snart slut, när Gingers gamla fästman vädjar och visar sina känslor och Ginger får reda på att Al i själva verket är gift.

För Jeanette/Jasmine går det däremot åt helvete. När hennes nye man in spe får reda på att hennes förre man inte alls, som hon har sagt, är bara död utan tog sitt liv efter att ha avslöjats som ekonomisk bedragare och att hon har en styvson som hon inte har nämnt, gör han tvärt slut. Och inte heller den där styvsonen, Danny Francis (Alden Ehrenreich) vill längre veta av henne när hon söker upp honom i Oakland. Utan jobb och framtidshopp och oönskad som gäst hos systern och hennes kille tågar hon med sina få tillhörigheter ut ur deras hus.

Det har redan tidigare framgått att Jasmine/Jeanette inte bara dricker för mycket utan också har psykiska problem. I slutet av filmen ser vi henne på en parkbänk, pratande högt för sig själv på ett sätt som får en annan kvinna, som satt på bänken före henne, att gå sin väg.

Jag har här återgett handlingen i rakare ordning än den har i filmen, där nutid blandas med tillbakablickar. Men sammantaget handlar filmen om en klassresa, tur och retur.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^