Sommar i P1 med Bea Szenfeld

Bea (Beata) Szenfelds Sommar-program får mig att fundera över om hon, sedan hon 1983 flyttade till Sverige, över huvud taget har lyssnat på några program i den här serien.

Hennes eget bidrag till den var till exempel (bortsett från några enstaka inslag som Morrisey, Neneh Cherry och Anthony & The Johnsons, de senare med en väldigt speciell version av ”Knockin’ On Heaven’s Door”) inte bara okänd mark för mig – så mycket hiphop-musik har knappast spelats i något sommarprogram tidigare. Alltså: jag är inte alls någon notorisk motståndare till hiphop, men Bea Szenfelds program saknade den musikaliska variation lyssnarna väntar sig av Sommar. Kunde hon till exempel inte ha spelat åtminstone något som emanerade från hennes uppväxtland, Polen?

Hennes sommarprogram speglade, om än på ett uppkäftigt och kaotiskt sätt, hennes eget liv, och hon tecknade också med några väl valda minnen bilden av det forna kommunistiska Polen med varubrist, tomma butikshyllor och annat kaos.

Hon har, efter utbildning på Beckmans, slagit igenom som modedesigner, också gjort internationell karriär; bland annat har hon designat kläder åt Lady Gaga. Till hennes egenheter som modeskapare hör att arbeta för hand – inget plagg blir exakt det andra likt – och att arbeta med i sammanhanget ovanliga material som papper, PVC och pasta.

Ofta arbetade hon i sitt sommarprogram med snabba klipp och antydningar, till exempel en intagning på något som föreföll ha varit en psykiatrisk klinik, och en snabbredovisning av sitt eget konsumtionsmönster (choklad, hummus och porr).

Vad det är för porr hon gillar framgick inte, däremot att män inte verkar stå högt i kurs i hennes värld.

Sommar i P1 med Dr Alban

Alban Nwapa, mer känd som Dr Alban, kritiserades i en tidning för sitt Sommar-program på grund av att han spelade tre egna låtar, fyra om man också räknar samarbetsverket med tre kompisar, Mattias Frisk, Tomas Brolin och Björn Borg (Friends In Need), som spelade in ”Alla vi”.

Så vitt jag kan se, hade det här ett naturligt samband med sådant han berättade i programmet. ”Free Up Soweto” skrevs till exempel efter ett tidigt sydafrikabesök, då han gjorde ett försök att spela i Soweto – konserten avbröts nästan genast av beväpnad polis. Det här ledde sedan till att han kallades till en träff med Nelson Mandela, som rent av frågade, om inte Dr Alban kunde lära honom rappa.

Dr Alban kan musik och spelar som gammal DJ ofta låtar som är mycket dansanta, sådana som ”Ain’t Gonna Bump No More” med Joe Tex och ”You Can Get It If You Really Want” med Jimmy Cliff. Och påfallande ofta är valet av artister och låtar betingat av det han berättar i programmet: ”Fu-Gee-La” med Fugees, eftersom Jean Wyclef en gång var hemma hos honom och såg på en fotbollsmatch mellan Nigeria och Kamerun, Shaggy med ”It Wasn’t Me” apropå den fullkomligt katastrofalt felplanerade konserten (12 personer i publiken på en jättearena) man hade bett honom göra i samband Göran Perssons sydafrikabesök – UD eller Statsrådsberedningen betalade inte ens hans resa – och så ”Mary Had a Little Boy” med Snap apropå de egna två barnen och de årliga julresorna (med början den 25 december) till Nigeria, där han och familjen möts av gästfrihet och skratt.

Ändå idylliserade han inte Nigeria – han arbetar själv mot den korruption han har mött i landet. Fast möjligen tassade han runt de svåra frågorna, när han, i ganska försiktiga ordalag, i inledningen av programmet berättade om biafrakriget, då han själv var sju när det inleddes, tio när det avslutades. Dock nämnde han att en kusin, som stred i biafrastyrkorna, dödades.

Han berättade också med bruten röst om det musikaliska samarbetet med Denis Pop, god vän som tidigt dog av cancer. Till hans minne spelade han ”I’ll Be Missing You”.

På 75-årskalas i Vallentuna

Birgittas syster Karin blev 75 och firade i går detta med trädgårdsfest i hennes och Hasses trädgård i Vallentuna. Därför kunde jag inte som vanligt lyssna på och skriva om Sommar – jag återkommer separat till gårdagens program.

Vi åkte inledningsvis med buss 811 från Öregrund till Uppsala och försjönk snart i egna sysslor: Birgitta läste bok och jag löste korsord. Men vi hade inte hunnit våldsamt långt, när några nytillkomna passagerare plötsligt hejade på oss. Det var vår gamle vän från ungdomsåren Hans O Sjöström och hans hustru Lill. Det visade sig, att de hade varit och hälsat på en FiB-kompis, Knut Lindelöf, vars blogg jag för övrigt har länk till här bredvid. Vi fick sen sällskap nästan hela vägen – Hans O och Lill har flyttat till en lägenhet i närheten av Vaksala torg – och hann prata om mycket, innan våra vägar skildes åt. Men självklart var de besinningslösa israeliska attackerna mot Gaza-området ett av de ämnen vi pratade om. Hans O berättade bland annat att en ganska strid ström av israeler nu helt enkelt väljer att emigrera.

Själva fortsatte vi till 811ans ändhållplats vid Centralstationen, där Birgitta hade stämt träff med sin faster Karin, som också skulle med. Den Karin jag här talar om är namne med födelsedagsbarnet men mycket äldre, 93 år. När hon aldrig dök upp, blev vi förstås oroliga, men det visade sig bero på att hon dagen före i många timmar i nästan outhärdlig utomhusvärme hade deltagit i en solidaritetsaktivitet för de marterade palestinierna i Gaza-området. Nu orkade hon helt enkelt inte åka till Vallentuna också; hon hade ansatser till svindel.

Fast det fick vi veta först när vi hade kommit fram till Upplands Väsby, varifrån Birgitta lyckades nå henne per telefon. Det visade sig att Karin förmodligen hade befunnit sig i en sval dusch när Birgitta tidigare försökte ringa henne.

I Upplands Väsby möttes vi av Birgittas bror Gunnar och hans hustru Annica, som hade lovat att skjutsa oss i sin bil till kalaset hos Karin i Vallentuna. På gatan utanför Karins och Hasses hus väntade Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel – syskonen med respektive hade kommit överens om en gemensam penninggåva och alla skulle också skriva på det åtföljande gratulationskortet.

Sen tågade vi i samlad tropp ner till gräsmattan i trädgården bakom huset och sjöng tillsammans ”Röda små smultron”, den givna gratulationssången i familjen Dahl. Birgitta höll tal för syskonfamiljerna, och vi hurrade för Karin.

Vi hörde till de tidigt anlända, men Karins och Hasses barn (i separata kullar), nu med egna barn, fanns förstås redan där. Till dem som vi numera inte ser så ofta hör Karins son Jerk, som bor i Köpmanholmen i Örnsköldsvik – Jerks och systern Anna-Karins pappa, Bengt Sundmark, är sedan mycket länge död, men jag ser honom då och då i äldre svenska filmer; han var skådespelare.

Med Hasse har jag varit arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen, där han var talarförmedlare. Han var under en period gift med en av mina andra arbetskamrater, Britt-Marie, som tillsammans med sin nuvarande man också var på festen för Karin. Och Hasses och Britt-Maries son Henning var förstås också där. Liksom förgreningar av ytterligare ett av Hasses äktenskap. Such is life numera.

Med tiden anlände det allt fler gamla vänner till Karin och Hasse, bland annat från den äldre socialdemokratiska generationen inom stockholmslänspolitiken och från folkdansvärlden – till det Karin gjorde efter det att hon och Hasse blev ett par var att dra in honom i den senare.

De yngre barnen gjorde det enda rationella i den rådande hettan: De badade i den mycket stora uppblåsbara pool som stod mitt i trädgården.

Vi äldre tog skydd under de soltak som skyddade ett antal trädgårdsbord och lät oss smörgåstårta och vin (i mitt och Birgittas fall avkylt alkoholfritt) väl smaka. Dess värre dök det också upp horder av getingar, som även de ville ha del av allt det goda. Till att värna oss fick vi då en batteridriven elektrisk flugsmälla, ett slags elektrisk stol för getingar.

Getingarna var ändå tysta redan innan de mötte sitt öde. Strax nedanför den Dahl-Strandinska tomten pågick dock renoveringen av Roslagsbanan med full kraft.

Karin och Hasse har normalt en station snett nedanför sitt hus, men jag förstod snart, att jag inte skulle kunna ta mig med Roslagsbanan in till Östra Station i Stockholm – jag hade nämligen planer på att efter festen ta mig till ABF-huset. Nu ordnade det här sig ändå: Ragge och Gunnel skjutsade oss till Upplands Väsby, varifrån jag och Birgitta tog SL-tåget åt var sitt håll.

Jag hade länge trott att det inte skulle gå att kombinera med födelsedagsfesten, men när det blev klart att jag inte ens skulle behöva bryta upp i förtid, bestämde jag mig i all hast för att åka in till Stockholm på Jan Hammarlunds releasefest för hans nya Malvina Reynolds-CD, till vilken jag hade fått en mejlinbjudan från Jan.

När jag kom fram, var där mörkt och låst, och när jag då kollade mejlet, fann jag, att klockslag, veckodag och lokal visserligen var rätt uppfattade, men att jag i hastigheten hade tagit fel på datum. Releasefesten äger rum först nästa onsdag. Men jag ska ta mig dit nästa onsdag också, var så säker! Jag gillar både Jan Hammarlund och Malvina Reynolds.