New Orleans-jazz med Eric Clapton

18 augusti 2014 22:47 | Musik | Kommentering avstängd

Eric Clapton är en lysande musiker, en av de främsta på gitarr. Hans genialitet kommer också till sin rätt vid den konsert han genomförde 2011 i Carnegie Hall i New York tillsammans med Wynton Marsalis, sång och trumpet, och ett gäng mycket kompetenta tradjazzmusiker: Victor Goines, klarinett, Marcus Pintup, trumpet, Chris Grenshaw, trombon och en smula sång, Don Vappie, banjo, Chris Stainton, keyboard, Dan Nimmer, piano, Carlos Henriques, bas, och Ali Jackson, trummor. Clapton själv sjunger också utöver att spela gitarr.

Av Claptons egna låtar finns bara ”Layla” med, här gjord som långsam New Orleans-jazz.

Resten är traditionellt material, där det ena tävlar med det andra om att låta osedvanligt bra: ”Forty-Four” signerad Howlin’ Wolf, två låtar av W C Handy, den mycket kända ”Carless Love” och så ”Joe Turner’s Blues”, här gjord med danskomp och stämsång, ”Joliet Bound”, som finns med Memphis Minnie, den snabba och dansanta ”Kidman Blues” med flera.

I slutet av konserten ansluter Taj Mahal som gästartist. Han sjunger en sång, hämtad ur den traditionella religiösa repertoaren, ”Just a Closer Walk With Thee”, fast här gjord som tradjazz med ett långt härligt instrumentalt parti. Och så slutar konserten med en låt som jag minns som örhänge under min ungdomstid, ”Corinne, Corinne” – den har gjorts i otaliga inspelningar med otaliga artister, men här bars den upp av Taj Mahal, sång och banjo.

CDn, musikaliskt bra och jätterolig, heter ”Wynton Marsalis & Eric Clapton Play the Blues” (Reprise jazz 0 8122 79759, 2011, distribution Rhino Entertainment Company, en del av Warner).

I skarven mellan fiktion och verklighet

18 augusti 2014 20:13 | Film | 2 kommentarer

Woody AllensThe Purple Rose of Cairo” – han står för både manus och regi – (”Kairos röda ros”), 1985, är inte bara en ytterst sevärd allenfilm. Den är också, med sin pendling mellan fiktion och verklighet, en mycket annorlunda allenfilm, släkt när det gäller galna infall med till exempel ”Galopperande flugan” (”Hellzapoppin”), när det gäller verklighetsflykt med Danny Kaye-filmen ”Här kommer en annan” (”The Secret Life of Walter Mitty”).

Vi befinner oss i en håla i New Jersey, och epoken är den stora amerikanska trettiotalsdepressionen.

I centrum för handlingen finner vi Cecilia (Mia Farrow), som lever ett tröstlöst liv med maken Monk (Danny Aiello), en karlslok som bedrar henne med andra damer och snabbt gör av med de slantar hon lyckas få ihop på jobbet som servitris. Undra på att hon hänger sig åt verklighetsflykt. Det gör hon genom att om och om igen se filmen ”The Purple Rose of Cairo” på ortens enda biograf. (Vi får se bitar av biograffilmen, vilket markeras genom att den är i svart-vitt, medan den övriga handling i den här filmen är filmad i färg.)

En kväll händer det märkliga: Huvudrollsfiguren i filmen, Tom Baxter (Jeff Daniels), kliver helt sonika ut ur filmduken, eftersom han om och om igen har sett henne i publiken och fattat tycke för henne. Biobesökarna – utom hon som uppenbart redan är förälskad i filmhjälten – reagerar med förvirring och panik, och ännu värre: Filmhandlingen avstannar, och de övriga skådespelarna börjar samtala om vad fan de nu ska ta sig till.

Filmhjälten Tom Baxters inträde i the real world visar sig dock innehålla komplikationer. De pengar han använder vid betalningen, när han har bjudit Cecilia på restaurang, visar sig vara leksakspengar. Och vad gör man egentligen med en tjej när man, så där som på film, har kysst henne färdigt? Roligt är det också att, på det där speciella filmviset, få se Tom i ett rejält slagsmål med Cecilias make Monk.

Sen finns det ytterligare ett problem med Toms kliv ut i verkligheten: Vad händer om det sker i fler filmkopior – och tänk om det här får efterföljd i andra filmer? Filmbranschen är oroad och sänder Gil Shepard, som också spelas av Jeff Daniels, att förmå sin rollskapelse att återgå till ordningen.

Det hela lyckas också, när Cecilia har fallit även – och mer – för Gil Shepard.

Cecilia, som i slutändan inte får Gil heller, tvingas då att återvända till sin karlslok Monk, och sen börjar alltihop på ny kula igen. Hon kompenserar genom att gå på bio, där hon om och om igen ser Fred Astaire dansa med Ginger Rogers till ”Cheek to Cheek” i filmen ”Top Hat”.

Dess förinnan har flera andra bra låtar, till exempel ”Alabamy Bound”, bidragit till att göra den här filmen inte bara sevärd utan också hörvärd.

Finland: Samlingspartiet upp, Sannfinländarna ner, Socialdemokraterna fortsatt på mycket låg nivå

18 augusti 2014 13:38 | Politik | Kommentering avstängd

Helsingin Sanomat har låtit TNS Gallup göra en partisympatigallup veckorna runt månadsskiftet juli-augusti. 2.202 personer har intervjuats, så det borde vara en hyggligt träffsäker undersökning.

För det ledande, högerborgerliga Kansallinen Kokoomus och dess nye ledare Alexander Stubb, till lika nytillträdd statsminister, går det bra. Kokoomus är med 22,1 procent ohotat största parti. I riksdagsvalet 2011 fick partiet stöd av 20,4 procent.

Oppositionspartiet Suomen Keskusta, ett lätt vänsterpopulistiskt mittenparti, tappar en smula och hamnar nu på 19,9 procent, vilket ändå är betydligt bättre än i förlustvalet 2011, då partiet bara stöddes av 15,8 procent.

Det mest glädjande med den här mätningen är att det fortsatt går utför för populistpartiet Perussuomaliset (Sannfinländarna). Det här partiet, som med 19,1 procent i valet 2011 var jämnstort med Socialdemokraterna, är nu nere på 15,9 procent.

Fast Socialdemokraterna, Suomen Sosialidemokraattinen Puolue, som i samma val också stöddes av 19,1 procent, ligger kvar på sin historiskt låga nivå, i den aktuella mätningen 14,9 procent, vilket är en procentenhet mindre än den aktuella nivån för Sannfinländarna. Valet av ny partiledare, Antti Rinne, och dennes övertagande (från sin företrädare) av finansministerposten i regeringen har således inte – åtminstone än så länge – blivit någon opinionsmässig framgång.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som ju hoppade av från regeringskoalitionen, har däremot fått vind i seglen och får nu 9,3 procent mot 8,1 procent i valet 2011.

Men det går faktiskt bra också för Vihreä Liitto (Gröna Förbundet), som sitter kvar i regeringsställning. Partiet tappar visserligen en aning i den aktuella mätningen, men dess resultat där, 8,7 procent, ligger över dess resultat i valet 2011, 8,1 procent.

I regeringen sitter också Svenska Folkpartiet, som i den här mätningen får stöd av 4,5 procent, vilket är en smula över valresultatet 2011, 4,3 procent.

Regeringskoalitionens sorgebarn är Kristillisdemokraattit (Kristdemokraterna), som den här gången får stöd bara av 3,4 procent. Fast partiets resultat i valet 2011, 4 procent, var ju inte så mycket att yvas över heller.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^